Freud – stolt konstruktör av felaktigheter

Det kan låta konstigt. Freud var en mästare på brevskrivning, men psykoanalytikerna runt The Sigmund Freud Archives, ansåg inte att det var läge att ge ut breven så snart som möjligt. I stället gavs de datum, när de var lämpliga att publicera. Offentliggörandet av det som ansågs behöva skyddas allra mest förlades därför till nästa århundrade, nämligen 2113!³

På senare tid har man dock beslutat att publicera online så gott som allt om Freud, och 2017 var nästan hälften av det Freud skrivit digitaliserat.⁴ Mer om Freud kommer alltså att offentliggöras, och det blir knappast smickrande för Freud – varför annars detta hemlighållande?

Freud idag

Insikterna från den internationella debatten har inte lett till någon större förändring av synen på Freud i vårt land. Han lever kvar med gott renommé inom kultursfären och är portalfigur för den psykodynamiska terapiinriktningen, som rymmer nyare terapiformer med forskningsstöd. Det är utmärkt. Samtidigt har dessa terapier en alltmer uttunnad koppling till Freud.

Det finns även de som aktivt värnar om Freud, och en psykoanalytisk förening har säte i Stockholm. Ett sympatiskt drag är att föreningen bedriver forskning som har sådan bredd att forskning om spädbarn får plats.

Göteborgs-Posten har Sveriges mest Freudvänliga kultursida.

Freuds starkaste svenska fäste är dock Göteborg. Göteborgs-Posten har Sveriges mest Freudvänliga kultursida, med psykoanalytikern och ordföranden för Freudianska föreningen i Göteborg Per Magnus Johansson som återkommande skribent.⁵ I sig inget fel med det. Men tidningen går så långt att kultursidans redaktör har meddelat mig att man saknar intresse för att publicera mina kritiska synpunkter på Freud, med argumentet att kritik fick utrymme för 22 år sedan! Så stark kan uppslutningen vara i kulturella kretsar.

Freud på universitet

Freuds popularitet i Göteborg har lett till fler märkligheter. På universitetets psykoterapeututbildning med psykodynamisk inriktning läser man Freuds texter, trots att det inte är förenligt med de mål som gäller för en sådan utbildning enligt Högskoleförordningen, för då är det vetenskaplig och aktuell kunskap som gäller.⁶ Klokskapen i det kravet framgår av följande.

… den homosexuelle är en narcissist eftersom han egentligen älskar sig själv, men sedd hos andra.

De blivande psykoterapeuterna ska bland annat studera Freuds syn på Leonardo da Vinci. Då framför Freud uppfattningar om hur homosexualitet uppkommer. En är att när pojken upptäcker att kvinnan inte har en penis, kan det leda till sådan avsky att resultatet blir ”varaktig homosexualitet”.⁷ Men Freud har även en annan förklaring. Homosexuella män får i tidig barndom ofta väl mycket erotiskt laddad ömhet från moderns sida. Den kärleken trängs sedan bort, pojken identifierar sig med moderns kärlek till honom, och börjar därför älska pojkar som liknar honom. Det gör att den homosexuelle är en narcissist eftersom han egentligen älskar sig själv, men sedd hos andra.

Sådana ”kunskaper” bibringas alltså den som studerar till psykoterapeut med psykodynamisk inriktning vid Göteborgs universitet. Och det handlar inte om en kurs i psykologins historia – där skulle förstås Freud passa utmärkt – utan om en kurs benämnd ”Psykoterapeutisk teori och metod”. Dessutom, merparten av undervisningen hålls av Per Magnus Johansson.⁸ Då ska även skrifter av honom studeras, såsom en bok om August Strindberg och Freud. Sådan litteratur är förstås inte heller förenlig med målen för denna del av utbildningen.

Ifrågasatt status

Det lämpliga med Freuds status på Göteborgs universitet ifrågasattes 2020 av journalisten Charlotta Sjöstedt i boken Freuds sista suck: Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling. Det ledde dock inte till mer än att kurslitteraturen om Freud reducerades från nio till sex skrifter.⁹

I en uppföljande artikel från 2021 benämnd Svåra missförhållanden i Göteborgspsykiatrin påvisade Sjöstedt att det fanns ett psykoanalytiskt nätverk inom delar av psykiatrin i Göteborg.¹⁰ När man ägnade sig åt internutbildning hade man producerat utbildningsmaterial där det hävdades att Freuds kollega Breuer hade botat en patient med pseudonymen Anna O. Det är lätt att tro att påståendet är sant, för det står att läsa i Freuds texter. Problemet är bara att 1972 hittade Ellenberger patientens journal, som visade att Anna O var i uselt skick efter behandlingen hos Breuer. Men nästan 50 år senare upprepas likafullt Freuds osanna påstående.

Av det kan man dra en slutsats: Freuds egna texter går inte att lita på. Bevisen för att så är fallet är överväldigande, men budskapet kan vara svårt att ta till sig. För att förstå hur missriktat vurmandet för Freud är kan två framträdande brister framhållas: Freud fabricerade evidens och konstruerade missvisande sexuella förklaringar.

Fabricerad evidens

Vi har alla sett dem. Fotona där Freud tittar mot kameran med intensiv blick, som skapar förtroende. Och läser man Freuds texter är det lätt att få samma upplevelse. Här är en ärlig person som förmedlar tankar som ibland kan verka underliga, men han drivs av sanningslidelse, ingen tvekan om det.

Tyvärr stämmer inte intrycket. Freud var av allt att döma en person som drevs av en så stark önskan om att bli framgångsrik, att vad som var sant fick en underordnad roll.

Freud arbetade ursprungligen i laboratorium, men ville gifta sig. Därför sadlade han om till att bli behandlande läkare, där inkomstmöjligheterna var bättre. Samtidigt ville han göra stora upptäckter, vilket inte är enkelt som kliniker.

De flesta av Freuds fallbeskrivningar utgår så klart från faktiska patienter …

Redan innan Freud blev kliniker hade han ljugit i offentligheten, det skedde i samband med hans lansering av kokain som ett medel mot det mesta. Och det fortsatte han med. 1901, i Vardagslivets psykopatologi, beskrev Freud att han på semestern träffat en läkare som ville ha hjälp med ett minnesproblem. Men associationerna till glömskan var sådana att den enda som rimligen kunde ha dessa associationer var Freud själv. Om man tycker det låter konstigt att Freud skapade en fiktiv person för att illustrera sin teori om avsiktlig glömska, bör man beakta att det varken var första eller sista gången Freud tog till en lögn.

De flesta av Freuds fallbeskrivningar utgår så klart från faktiska patienter, men det finns en charmig historia, som får anses vara uppdiktad. Den är från 1915 och heter Rapport om ett fall av paranoia som talar emot den psykoanalytiska teorin.

Här finns ett mysterium gällande om det förekommit ett tickande ljud i ett rum, eller om det rör sig om en vanföreställning. Freud kommer fram till att det nog inte fanns ett ljud i rummet, utan det var huvudpersonens klitoris som bultade! Men historien är motsägelsefull på det sätt som lätt uppkommer om man själv svänger ihop en historia till skillnad från om man utgår från verkliga personer.

Sexuella konstruktioner

Många märkligheter hos Freud handlar dock inte om medvetna lögner, utan om att han hamnade snett i sina sexuellt färgade förklaringar.

 För att få stöd för sina felaktiga teorier gjorde Freud konstruktioner av olika slag, det vill säga skapade förklaringar om vad som hänt någon, men inte utifrån faktiska minnen utan grundat på Freuds teorier. En är från hans egen barndom. Freud tänkte ut att han som tvååring sett sin mamma naken i en tågkupé och då blivit sexuellt stimulerad. Men främst var det gentemot sina patienter som han gjorde konstruktioner med sexuellt innehåll. Händelser som de inte kunde känna igen sig i.

Sådana konstruktioner förekommer i den gubbsnuskiga fallbeskrivningen om Dora. Den 18-åriga Dora hade problem i relation till sina föräldrar. Ett skäl till det var att hon var arg på fadern för hans otrohet. Dessutom hade hon som 14-åring blivit omkramad av en gift man som först dragit ner jalusierna i rummet där de befann sig. Dora gjorde sig dock fri och sprang därifrån. Men Freud menar att Dora blivit tänd av att känna mannens stånd mot sin kropp, fast inte velat tillstå det. Ja, Freud till och med framhöll mannens fördelaktiga utseende, för att stödja sin sak.

… hon hade sexuella känslor för både den gifte mannen och sin far.

Denna sexuella tändning var inget Dora kände igen sig i, men Freud fortsatte – utan framgång – att insistera på att hans konstruktion stämde: hon hade sexuella känslor för både den gifte mannen och sin far.

I fallet om Lille Hans såg konstruktionen ut på följande vis. Hans var en fyraåring som blivit rädd för att gå ut på gatan, efter att ha sett ett ekipage med hästar ramla omkull. Men Freud menar att det verkliga problemet var att Hans ville använda sin penis med sin mamma, och önskade livet ur sin far. Pojken fick antydningar om detta både från sin far – som efter handledning av Freud skötte behandlingen i form av samtal – och från Freud själv som träffade Hans en gång. Pojken var dock främmande inför vad han fick höra, och Freuds syn strider mot allt vi vet om hur fobier uppstår.

”Avföringsbarn”

När Freud skriver om patienten kallad Vargmannen görs många fantastiska konstruktioner. Exempelvis varför patienten som vuxen tar lavemang. Enligt Freud är det ett uttryck för en fantasi patienten hade som fyraåring. Han är involverad i en sexuell akt med bägge föräldrarna, och avföringen som kommer ur kroppen är patienten själv, återfödd som ett ”avföringsbarn”, som Freuds språkliga nyskapelse lyder.

Patienten har dock i en intervju berättat om hur förstoppningen uppkommit. Han fick en gång medicin avsedd för hästar, och sedan dess fungerade magen så dåligt att han regelbundet fick ta lavemang.

En av Freuds märkligaste konstruktioner handlar om dottern Anna. Att Freud bedrev psykoanalys med henne känner många till, och en del känner till att ett tema var Annas sexuella fantasier om sin far. Vad få känner till är att både Freud och Anna skrev texter som anspelade på terapin hos fadern, och läser man dem så minns inte Anna att hon önskat få stryk av sin far och onanerat till dessa fantasier. I stället rör det sig om en konstruktion från Freuds sida.

Om det låter konstigt att påstå att Freud gjorde konstruktioner är det bra att känna till att Freud själv använde begreppet. Ja, han tyckte det var att föredra jämfört med att kalla något för en tolkning, ett begrepp Freud är mer känd för att ha använt. Och Freud litade på sina konstruktioner, oavsett om de hade stöd hos patienten eller ej.

 Några slutsatser

De nämnda sexuella förklaringarna övertygar nog få läsare. Men Freud var förvissad om att det var sanningar han satt inne med. Stolt över detta tvekade han inte om att utnämna sig till en av världens främsta vetenskapsmän, genom att jämföra sig med Kopernikus och Darwin.¹¹

Vanligen är det ju andra forskare som framhåller kollegors förträfflighet. Men Freud var säker på att det han kallade för oidipuskomplexet rörde sig om en upptäckt som innebar att han hittat en förklaring till såväl neurosens, samhällets, moralens och religionens grund. Därför hade han inga problem med att framhålla sin insats. Och fortfarande finns det de som tycks anse att Freud var ett geni.¹²

I så fall ligger nog genialiteten i att kunna göra en fängslande framställning av vissa teman, och inte beträffande specifika teorier. Visserligen kunde Freud tänka vetenskapligt, och rimliga och intressanta påståenden finns hos honom. Men därav följer inte Freuds övergripande narrativ om sig själv: att vara den modige upptäckaren av barnets incestuösa läggning.

Freuds önskan att göra upptäckter och hans starka fantasiliv, [gjorde] att Freud fantiserade fram evidens för sina teorier.

Huvudproblemet med Freud är alltså inte att han skrev fallbeskrivningar. Däremot gjorde kombinationen av Freuds önskan att göra upptäckter och hans starka fantasiliv, att Freud fantiserade fram evidens för sina teorier. Och Freuds kliniska förhållningssätt – där han kämpade för att få patienterna att tro på hans konstruktioner – strider mot allt vi vet från terapiforskningen om hur psykoterapi bör bedrivas.

På ett fyndigt sätt lånade Freud en gång ord från Mark Twain ”Ryktet om min död är betydligt överdrivet”.¹³ Även Freuds rykte som den modige avslöjaren av människans innersta hemligheter lär leva kvar, tills de senaste femtio årens kritiska forskning om Freud tas på fullt allvar. Då kan följande bli en dominerande insikt bland kulturskribenter och på psykoterapiutbildningar inom såväl universitet som sjukvården: Freud var en god skribent men aldrig någon forskare.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––-

Per Magnus Johansson har beretts tillfälle att replikera på denna text men har meddelat att han avstår.