Framgångrika flickor och floppande pojkar

För de könsrelaterade betygsskillnaderna växer, vilket motsäger det som Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson tidigare sagt, inte minst i samband med förra årets tillkännagivande av det – utifrån de tidigare omständigheterna – så hoppingivande PISA-resultatet.² Då, på den muntra presskonferensen i december 2019, utgick man från PISA-resultaten från 2018 som visade en generell upphämtning jämfört med det katastrofala resultatet 2012.

I denna jämförelse framgick också att de 51 poängen som skilde könen åt i läsförståelse 2012 nu hade krympt ihop till 31 poäng. Det gick framåt för pojkarna i läsförståelse, liksom i andra ämnen, även om avståndet till flickorna fortfarande var stort.

Trenden går år fel håll

Att vara festförstörare uppskattas sällan, oavsett hur pass befogad handlingen ifråga är. Underlaget i tidningen Läraren visar med all önskvärd tydlighet att betygsgapet mellan könen har vidgats fortlöpande sedan det nuvarande betygssystemet infördes under läsåret 2012/13. Även i rapporten Könsskillnader i skolresultat, utgiven av Sveriges Kommuner och Regioner 2019, talas det om ”ett långsiktigt ihållande mönster”.³

Så trenden går åt fel håll, förutsatt att den skolpolitiska ambitionen om jämställdhet och likvärdighet är allvarligt menad. En ambition som blir ännu tydligare med blicken riktad mot gällande läroplan från 2011 och dess skrivning: ”Skolan ska aktivt och medvetet främja elevernas lika rättigheter och möjligheter, oberoende av könstillhörighet.”⁴

Att just svenskämnet har ett så stort betygsgap är speciellt alarmerande eftersom språkförmågan utgör en nyckelkompetens i allt skolarbete.

Lämnar vi sedan höjddimensionen, med ett vidgat genomsnittligt betygsgap mellan könen, ser vi även en snedfördelning på bredden, över de många skolämnena. Här blir det tydligt att flickorna inte bara övertrumfar pojkarna i traditionellt feminint kodade ämnen, utan också över hela ämnesspannet. Uppenbart är traditionens makt fortsatt stor, för tydligast rusar flickorna i väg i ämnen som bild, svenska och hemkunskap. I bild får flickor hela 22 procent högre betyg än pojkar, medan motsvarande siffra är 18 procent inom ämnena svenska och svenska som andraspråk, en siffra som även gäller inom hem- och konsumentkunskap. Att just svenskämnet har ett så stort betygsgap är speciellt alarmerande eftersom språkförmågan utgör en nyckelkompetens i allt skolarbete.⁵

Flickorna bättre i teknik

Även i ett traditionellt manligt kodat ämne som teknik är betygsskillnaden 10 procent till flickornas favör, liksom 4 procent i engelska och matematik. Endast i ett – av 21 undersökta ämnen – väger betygen helt jämnt. Detta skolämne är idrott och hälsa.

Vidare märks det faktum att fler flickor än pojkar skaffar sig gymnasiebehörighet.

Ännu tydligare blir det könsmässiga prestationsgapet om vi betraktar betyg A, det högsta betyget på skalan. Även här sticker ämnet bild ut, med 349 procent fler flickor än pojkar med betyget A, en siffra som motsvaras av 214 procent i svenska och 167 procent i svenska som andraspråk. I kärnämnena engelska och matematik hamnar flickor överst, med en skillnad på 21 respektive 17 procent i dessa två ämnen. Även i kemi är skillnaden 78 procent till flickors fördel. Så med rätta kan konstateras att flickorna övertrumfar pojkarna både på längden och på bredden i skolan. Dominansen är både generell och ämnesspecifik.

Vidare märks det faktum att fler flickor än pojkar skaffar sig gymnasiebehörighet. Här är siffrorna 85,8 respektive 82,9 procent till flickornas fördel, enligt statistik från Skolverket för 2019.⁶

Även på nästa nivå, högskolan, fortsätter snedfördelningen. I Universitetskanslersämbetets utredning Kvinnor och män i högskolan från 2016, konstateras bland annat:

”Ett inledande steg handlar om övergången mellan gymnasieskola och högskola. Här har kvinnorna ett försteg visavi männen. Bland dem som slutförde gymnasieskolan läsåret 2011/12 hade 48 procent av kvinnorna och 37 procent av männen påbörjat högskolestudier inom tre år. Könsskillnaden i övergång var större på de yrkesförberedande än på de studieförberedande programmen. Ungefär så här har det sett ut under de tio senaste åren, och någon förbättring i jämställdhetshänseende har således inte skett.”⁷

Även bland nyantagna doktorander har kvinnorna gått om männen, med 51 mot 49 procent.

I linje med detta ser vi att andelen kvinnor vida överskrider andelen män på högskolan, med en svag pendling strax över 60 procent under det senaste decenniet. Det är också långt fler kvinnor (64 procent) än män (36 procent) som tar högskoleexamen och därmed kvalificerar sig för mer avancerade arbeten, med större chans till utveckling och karriär, enligt siffror från SCB.⁸ Även bland nyantagna doktorander har kvinnorna gått om männen, med 51 mot 49 procent. Detta ska jämföras med motsvarande siffor från början av 1990-talet då endast en tredjedel var kvinnor bland doktoranderna.⁹

Denna tendens har genomlysts av den svenska skoljournalisten Emma Leijnse i Fördel kvinna: den tysta utbildningsrevolutionen från 2017.¹⁰ Här konstateras som så många gånger förr att medelklassens kvinnor är det nya kunskapssamhällets vinnare och ingenstans är detta tydligare än i Norden, den världsdel där det ojämförligen satsas mest på jämställdhet. En berättigad fråga blir då om vi kan vara nöjda med att våra jämställdhetssatsningar har fått ett så skevt resultat inom utbildning, den domän som sägs vara samhällets och samhällsmedborgarnas viktigaste investering i kommande välstånd och välmåga. För utbildningsnivå korrelerar ju starkt med alltifrån hälsa, inkomst, drogmissbruk, självmord och möjlighet till familjebildning. Hög utbildning ökar chansen till både befruktning och befordran. Så det är inte småsaker vi har att göra med.

Så varför har inte larmklockorna ringt för länge sedan om såväl jämställdhet som utbildning är så centralt i vår moderna kunskapsnation? Här borde ju finnas skäl till att agera kraftfullt och kreativt för att hitta lösningar.

Allt fler kvinnliga professorer

En vanlig invändning brukar bli att kvinnors övertag inom utbildningssystemet bara gäller på de lägre nivåerna i utbildningssystemet – i grundskolan, gymnasiet och på lägre nivåer inom högre utbildning. Nästa kommentar brukar bli att i toppen regerar minsann männen, som professorer på universiteten, i ledningspositioner och speciellt inom högstatusutbildningar som medicin och juridik. Och visst dröjer sig dessa mönster delvis kvar, för strukturer är ofta sega och vanans makt stark, men skillnaden är att utvecklingen här går stadigt åt ett könsutjämnande och jämställt håll här.

Dessutom är merparten av alla nyantagna studenter på läkar- och juristprogrammet kvinnor.

På tio år har andelen kvinnliga professorer ökat med motsvarande 10 procentenheter, en trend som tycks fortsätta.¹¹ Dessutom är merparten av alla nyantagna studenter på läkar- och juristprogrammet kvinnor. Enligt SCB-statistik för läsåret 2018/19¹² var 59 procent av alla läkarstudenter kvinnor, en siffra som till och med stiger några procentandelar om man ser till doktorander inom medicin och vårdvetenskap.

Motsvarande siffra för juristprogrammet är 65 procent. Vi ser med andra ord ett utslag som påverkas starkt av flickornas betygsövertag på lägre nivåer och förändrade attityder till manligt och kvinnligt i samhället i stort. För när betygsgapet på underliggande nivåer vidgas, kan vi med största sannolikhet anta att könsgapet högre upp följer med, speciellt på eftertraktade utbildningar där det behövs höga meritpoäng för att komma in.

Vidgat prestationsgap

Så speciellt nytt är inte detta. Tendensen har varit tydlig allt sedan 1990-talet, med ett gradvis ökande prestationsgap mellan kvinnor och män inom utbildningssystemet. Även internationellt syns trenden, men i lägre utsträckning. I SNS-rapporten Könsskillnader i utbildning från 2017,¹³ pekas på liknande mönster i USA, men med skillnaden att svenska pojkar underpresterar i både välfungerande och dysfunktionella skolor. En slutsats är att skolor med låg kvalitet slår hårdare mot pojkar samt att flickor har lättare för att kompensera för pedagogiska brister i dagens svenska skola.¹⁴

Frågan är bara om det är rimligt att det fortsätter så här. Med andra ord: Är det rimligt att skolan så påtagligt gynnar flickor och missgynnar pojkar? Frågan är om vi kan nöja oss med ett nytt missförhållande (som i vissa människors ögon möjligen korrigerar och kompenserar för tidigare patriarkala orättvisor). Eller ska vi bara ta det lugnt och fortsätta att smådutta med en stilla förhoppning om en vändning, antingen genom dagens blygsamma reformer eller genom att pojkarna tar sig själva i kragen? Ställer vi detta i relation till skolans och det övriga samhällets ambitiösa jämställdhetsmål torde svaret bli ett rungande nej.

Många pojkar konstruerar idag sin identitet utifrån att de inte pluggar.

Mot bakgrund av detta kan och bör vi ställa oss frågan vad som kan göras åt saken, både individuellt, kollektivt och systemiskt. En viktig ingång till problemet kan hittas i forskaren Fredrik Zimmermans bok med titeln Vad lärare och andra vuxna behöver veta för att fler pojkar ska lyckas i skolan från 2019.¹⁵ Många av de beskrivna förhållandena och förslagen är långtifrån nya eller djärva, men innehållet tål ändå att belysas och reflekteras kring.

För det första hävdar Zimmerman, liksom många andra^{16, 17, 18} att det finns en utbredd anti-pluggkultur som slår speciellt hårt bland pojkar. Många pojkar konstruerar idag sin identitet utifrån att de inte pluggar. De är inga ”plugghästar”, eftersom det anses ”ocoolt”. I samband med detta närs ofta bilden bland pojkar att man antingen är duktig på något eller inte. Genom detta tankesätt osynliggörs och nedprioriteras en central beståndsdel i allt mänskligt arbete, nämligen ansträngningen.

Grit och mindset

Här finns mycket utbildningsrelaterad forskning att tillgå som gör gällande att ansträngning, fokus och tidsinvestering är nyckelfaktorer i att nå resultat. I denna forskningsmassa märks bland annat begreppet grit, lanserat av Angela Duckworth¹⁹, teorin om mindsets hos Carol Dweck²⁰ och 10 000-timmarsregeln av K Anders Ericsson²¹. Gemensamt för dessa teorier och begrepp är betoningen av att systematisk och fokuserad ansträngning leder till resultat – vilket är uppenbart för merparten av oss vuxna, men inte alltid för yngre personer, allra minst pojkar med låg självkänsla och från hem med svag studietradition. Vistas dessa pojkar sedan i en av förhållandevis många skolor med bristande studiero, blir resultatet ännu värre.²²

För det andra menar Zimmerman att mycket undervisning och skolarbete idag tycks gynna flickor snarare än pojkar. Forskning visar, enligt Zimmerman, att flickor har större inflytande på skolarbetet än pojkar, ett påstående som går på tvärs med många av de inpräglade traditionella föreställningarna om kvinnor som tystade, nedtryckta och missgynnade i skolan och i andra offentliga sammanhang. Zimmerman påstår att flickorna ”har lärt sig hur man ska prata med vuxna/lärare för att de ska uppleva kritiken som legitim”. Flickor får därmed ”genomslag i all sin kritik, och saker förändras efter flickornas önskemål, till skillnad från pojkarna som inte får gehör för någon kritik” Enligt Zimmerman är ”uppgifterna i skolan allt oftare utformade på ett sätt som gynnar flickors förmågor”.²³

Det går alltså med rätta att konstatera att dagens skola fungerar sämre för pojkar än för flickor…

I forskning framgår också att pojkar från hem med migrationsbakgrund och svag studietradition får betydligt lägre resultat än flickor från motsvarande förhållanden. Det går alltså med rätta att konstatera att dagens skola fungerar sämre för pojkar än för flickor, detta på tvärs med alla föreställningar om ett förtryckande patriarkat på alla nivåer i samhället.

I linje med detta hävdar Zimmerman att det krävs mer vuxennärvaro, aktivt lärarstöd och tydligare styrning för att pojkar ska komma till sin rätt i skolan. Detta sammanhänger med den antipluggkultur som många pojkar fastnar i och som leder dem till akademiskt avståndstagande beteenden som orsakar skolmisslyckanden.

I vilken grad Zimmermans rön passar en specifik undervisning och skolkultur kan naturligtvis variera. Dagens svenska skola är som bekant mer segregerad än någonsin. Det geografiska avståndet mellan Husby och Djursholm i norra Stockholm är exempelvis bara några kilometer, men skillnaderna i elevresultat, skolmiljö och livschanser är närmast astronomiska.

Att generalisera kring pojkar och flickor (liksom andra mänskliga kategorier), kan vara vanskligt och leda fel. Här finns naturligtvis stora variationer och många andra, både kollektiva och individuella, faktorer spelar in. Likafullt kan vi inte längre förbise faktum att en stor del av dagens och morgondagens unga män kommer att få svårt att skaffa sig en utbildning, etablera sig på arbetsmarknaden och bilda familj. Detta riskerar att leda till att mer av utanförskapsförhållanden och utanförskapsbeteenden utvecklas hos dem som drabbas. Inte heller är det någon hemlighet att den huvudsakliga rekryteringsgrunden till våldsbejakande, extremistiska och kriminella grupper återfinns bland utanförskapets unga män.

Så vill vi ha ett sammanhållet och tryggt samhälle finns det onekligen mycket att göra här.