Dags att släppa världskulturstenen?

Riksdagen grep in och riktade i maj 2017 ett tillkännagivande till regeringen att varje museums särart bör bevaras. Socialdemokraterna och Miljöpartiet reserverade sig, men majoriteten röstade för.

I den motion (2016/17:3643) som låg till grund för riksdagens tillkännagivande sägs även att en sammanslagning av olika museer, eller att flytta ihop dagens verksamheter under samma tak, riskerar varje museums särart.

Där trodde man att faran var över. Men nu, fem år senare, har den som ett rotskott med kirskål växt upp igen i form av en ny intern utredning, kallad fördjupad förstudie. Återigen vill överintendenten Ann Follin slå samman lokalerna. Huvudalternativen är en utbyggd version av Etnografiska på Gärdet bredvid kinesiska ambassaden, eller att flytta till Slakthusområdet. Ledningen för Statens museer för världskultur (SMVK) ska nu i närtid bestämma sig för vilket alternativ man ska gå vidare med, säger överintendenten Ann Follin till TT.

Stängda museer och magasinerade föremål

Denna gång verkar museiledningen ha applicerat en egen version av Wittgensteinsk språklogik; om det som inte nämns i utredningar, därom bör andra helst inte debattera. Det har inte ingått i projektet att utreda hur museernas olika identiteter, innehåll, forskning och utbud kan påverkas. Inte heller nämns andra triggerord som att göra ett Världskulturmuseum Stockholm. Det framstår hur som helst märkligt att en utredning om sammanslagning av verksamheter INTE försöker ta reda på hur utbudet påverkas av sammanslagningen. Men man behöver inte vara ett orakel för att se vart vinden blåser – det är samma ledning nu som då.

”Det här är en slaktrapport utan någon som helst konsekvensanalys av effekterna, där museerna kommer att hamna i magasin” säger vetenskapshistorikern Jan Romgard.

En sammanslagning skulle i praktiken stänga tre internationellt erkända museer och deras bibliotek för överskådlig framtid och skapa okontrollerade kostnader. Mycket talar för att de nya alternativen skulle innebära mindre utställningsyta.

Östasiatiska, Medelhavs- och Etnografiska riskerar att mista sin identitet och varumärken. Rapporten konstaterar att det är dyrt och svårt att packa sköra föremål av stort värde. De tre museerna har sammanlagt 450 000 föremål. Man kan tänka på att Nationalmuseums flytt under renoveringen med packning av 27 000 föremål kostade 35 miljoner kronor.

Motivet som anges för samlokalisering är att dagens lokalkostnader är för höga och att byggnaderna måste följa reglerna för brandsäkerhet, tillgänglighet och så vidare. Men även SMKV:s egen rapport visar att det billigaste alternativet är att stanna kvar i befintliga lokaler och uppdatera dem mot lagkrav. Flyttkostnaden för sistnämnda beräknas till  64 miljoner kronor. En flytt till Gärdet skulle kosta nästan det dubbla, 123 miljoner,  medan flytten till Slakthusområdet beräknas kosta över 166 miljoner kronor.

En samlokalisering skulle dessutom innebära kraftigt höjda hyreskostnader. De besparingar på personal och driftskostnader som beräknas kunna uppnås ligger årtionden fram i tiden, medan kostnaderna är skyhöga och omedelbara. Den beräknade totala investeringskostnaden för alternativet Gärdet är astronomiska 342,9 miljoner kronor, mer än fyra gånger så mycket som totalkostnaden för att uppdatera befintliga lokaler! Budgetar av den här typen har dessutom också en tendens att spricka vid första kontakt med verklighet.

Det finns något eurocentriskt och inskränkt i att gegga ihop alla icke-svenska kulturarv under rubriken ”världskultur”.

Östasiatiska, som har en världsberömd samling arkeologiska föremål och konsthantverk, genomgick dessutom en omfattande renovering under 00-talet för att huset skulle fungera långsiktigt. Alla de investeringar, plus det ideala läget på Skeppsholmen, skulle kastas bort vid en flytt, menar Östasiatiskas tidigare chef Magnus Fiskesjö.

Världskulturmuseets arvsynd

Faran är också att så snart samlingarna packats ned så finns det både ekonomiska och ideologiska skäl att låta dem förbli i lager.

Orsaken till det är en arvsynd. Statens museum för världskultur har sedan starten styrts under påverkan av den så kallade nya kritiska museologin. Den lär att museer inte bör betraktas som auktoriteter och förmedlare av objektiv kunskap genom sina föremål utan som en mötesplats för aktivism och debatt med betoning på ord som inkludering. Det var år 1999 som Etnografiska museet i Göteborg slogs samman med Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseet i Stockholm till en organisation. SMVK fick i uppdrag att värna den kulturella mångfalden och motverka segregation och främlingsfientlighet i Sverige. Och tack vare det har Sverige idag inga problem med segregation och rasism. Eller? Oavsett resultat verkar inget kunna rucka tron på att kulturen ska lösa samhällsproblem som är skapade av politik och ekonomi.

Att det finns något uppenbart eurocentriskt och inskränkt i att gegga ihop alla icke-svenska kulturarv under rubriken ”världskultur” verkar inte ha stört någon. Inte heller att det handlar om museer med väsensskilda samlingar och inriktningar.

Tystade medarbetare och lågt i tak

Idag är visionen för SMVK att ”göra världen större, mänskligare och mer inkluderande”. Målsättningen att ”öppna demokratiska rum för samtal” verkar dock fungera mindre bra internt.

Fackförbundstidningen Publikt  publicerade förra året en undersökning som visar på hur arbetsmiljön på Världskulturmuseerna har blivit ännu sämre. På 14 av 26 undersökta områden är svaren så negativa att de pekas ut som riskområden. Var tredje anser att ledningen inte hanterar förslag från anställda seriöst. Lika många anser att de inte kan uttrycka åsikter och känslor.

Trots alla dessa invändningar är det möjligt att trägen vinner för överintendenten Ann Follin. Mediastormar blåser trots allt förbi, debattörer och anställda åldras, blir utbrända eller söker nya jobb. En anställd berättar hur uppgivenheten har spridit sig när samma typ av förslag återkommer från ledningen oavsett mängden kritik.

Gökungen i Göteborg

Men vän av ordning undrar då om det inte är rimligt att Ann Follin gör som Statskontoret och regeringen vill och sänker de fasta kostnaderna? Om vi förbiser problemet med marknadshyror, där staten leker marknad och svälter ut sin egen kulturverksamhet, kan man konstatera att som man ropar får man svar. Internutredaren har undvikit att granska den stora gökungen i organisationen – det aktivistiska Världskulturmuseet i Göteborg. Det är den enhet som utan jämförelse kostar mest. En lösning vore att avföra Göteborgsmuseet från organisationen och i stället satsa på de tre museerna i Stockholm, som sinologen och den tidigare ledamoten i Statens museer för världskultur Cecilia Lindqvist tidigare föreslagit.

Dags att släppa världskulturstenen?

Ett annat alternativ vore att inse att SMVK var en dålig idé från början. Som Kungliga Vetenskapsakademien noterat skapar sammanslagningar ofta fler problem än vinster. Världskulturmuseerna har sedan starten dragits med stora organisatoriska och ekonomiska problem. Kunskap och forskning är de stora förlorarna, liksom allmänheten som betalar för det hela. Även överintendenten Ann Follin har därför ett fåfängt Sisyfosjobb. De tre museerna i Stockholm bör få återgå till sina kärnverksamheter, med museichefer som har sakkunskap. Östasiatiska skulle exempelvis kunna få en chef som kan östasiatisk kulturhistoria. Om museerna vill ägna sig åt samtidsdebatt kan de få göra det utifrån de premisserna och med armlängds avstånd från politiken. Min nästa artikel kommer att handla om det.