För Putin är Ukraina en besynnerlig avvikelse

När Putin tillkännagav beslutet stödde han sig formellt på en framställan från det ryska underhuset duman, som några dagar tidigare hade framfört att ”folkrepublikerna” borde erkännas, samt på Rysslands säkerhetsråd, som hade gett idén sitt enhälliga stöd. (Under säkerhetsrådets sammanträde verkade visserligen Sergej Narysjkin, chefen för den yttre underrättelsetjänsten, SVR, vara osäker på vilket beslut han förväntades stödja och förnedrades därför inför öppen ridå av Putin.)

Presidenten undertecknade de beslut som gällde erkännandet av de båda ”republikerna” och beordrade militären att sörja för deras försvar. Bara några timmar senare ryckte ryska styrkor in efter att i månader ha ansamlats längs Ukrainas gränser, något som väckt oro för en fullskalig invasion också i väst.

Den ryska taktiken – försöken att pressa Ukraina tills landet fogar sig – har misslyckats.

Endast ett par dagar tidigare ska Putin ha avfärdat dumans framställan under en överläggning med den franske presidenten Emmanuel Macron. Putin ska då också ha bekräftat att Ryssland avsåg att fortsätta följa Minsk 2-avtalet, enligt vilket de så kallade folkrepublikerna (förvisso under oklara omständigheter) skulle återgå till Ukraina. Men den ryska ledningen har från första början uppfattat Minsk 2 som ett verktyg för att påverka utvecklingen i Ukraina. Genom att erkänna ”folkrepublikernas” självständighet har man förlorat detta verktyg. Och det enda skälet till att Putin nu har sagt upp Minsk 2 är att den ryska taktiken – försöken att pressa Ukraina tills landet fogar sig – har misslyckats.

Kreml har nu i stället för avsikt att lösa ”det ukrainska problemet” med militära medel.

En besynnerlig avvikelse

Det är väl känt att de ryska makthavarna inte betraktar Ukraina som ett självständigt, suveränt land. Putin har talat om detta helt öppet. För den ryska ledningen är Ukraina en besynnerlig avvikelse, ett historiens misstag och − förstås − ett problem som måste hanteras. Detta östslaviska folk, som har valt att röra sig i riktning mot liberal demokrati, modernisering och ett närmande till väst, motbevisar nämligen tydligt − genom sin historiska och kulturella släktskap med Ryssland – Kremls ständiga påståenden om att Rysslands väg måste vara en annan än den västliga, europeiska utvecklingen.

Om Ukraina lyckas i sin demokratiserings- och moderniseringsprocess kommer ryska medborgare att bli mindre mottagliga för Kremls inhemska propaganda, enligt vilken Ryssland skulle utgöra en separat form av ”civilisation”, som med nödvändighet måste följa en egen utvecklingsgång.

Den militära uppbyggnaden längs Ukrainas gränser har föregåtts av ett beslut att lösa ”det ukrainska problemet” med militära medel i stället för med politiska medel. Av allt att döma var Kremls ursprungliga idé att se till så att situationen eskalerade i zonen mellan de båda ”folkrepublikerna” och det övriga Ukraina. Man har försökt provocera den ukrainska militären till att rycka in i de ockuperade områdena, något som skulle följas av en öppen rysk invasion som kunde ursäktas med att man bara beskyddade ryska medborgare i utbrytarregionerna.

Georgiska metoden misslyckades

Samma sak hände i Georgien i augusti 2008: Moskva lyckades provocera Tbilisi till att skicka in trupper i Sydossetien, som hade förklarat sig självständigt och byggts upp militärt av Ryssland, varpå Ryssland invaderade Georgien under förvändning att det rörde sig om en fredsbevarande insats till skydd för ryska medborgare.

…provokationerna har inte bitit, den ukrainska armén har hållit sina positioner men inte gått över demarkationslinjen.

Offensiven hejdades den gången helt nära den georgiska huvudstaden. En följd av kriget blev att Ryssland öppet kunde ockupera inte bara Sydossetien utan också Abchazien, en annan georgisk utbrytarregion.

Den metoden har nu misslyckats i Ukraina; provokationerna har inte bitit, den ukrainska armén har hållit sina positioner men inte gått över demarkationslinjen. Om provokationerna hade lyckats skulle Moskva inte ha behövt erkänna ”folkrepublikerna”, som i sig saknar betydelse för den ryska statsledningen och som enbart används som verktyg för att åtgärda ”det ukrainska problemet”.

Eftersom Ukraina inte gick i fällan blev erkännandet av de båda ”folkrepublikerna” och sedan Moskvas försäkringar om militärt skydd det enda sättet att formellt kunna rättfärdiga Rysslands militära närvaro i de ockuperade delarna av Ukraina.

Man behöver knappast undra om Ryssland är ute efter ännu större områden. Två scenarion verkar troliga.

Det mest radikala har redan börjat iscensättas. I tisdags erkände Moskva de båda ”folkrepublikerna”, inte bara inom de gränser som redan kontrolleras, utan utvidgat till hela det territorium som omfattas av de administrativa områdena (oblasti) Donetsk respektive Luhansk.

Salamitaktik härnäst

I skrivande stund kontrollerar man ungefär hälften av detta område. Det senaste erkännandet är en signal om att Putin troligen har för avsikt att låta den ryska armén ”befria” båda dessa regioner och att lösgöra dem från Ukraina.

Men Moskva kommer knappast att nöja sig med det.

Ett mindre radikalt scenario är om den ryska ledningen går över till den så kallade salamitaktiken. Ryssland kan då med mer begränsade militära insatser ”återta” de båda regionerna bit för bit. Skillnaden mellan det ena och det andra scenariot är framför allt en fråga om hur snabbt invasionen kommer att fortskrida. Men i sak är det som sker detsamma och innebär en fortsättning på den invasion som inleddes för åtta år sedan.

Den ryska ledningen kommer att hejda sig först där den tvingas till det.

Övers. Nils Håkanson