Drivhus för radikalisering

Några minuter senare påbörjades en serie blodiga terrorattacker inne i centrala Paris. Där sköt terrorister med automatvapen rakt mot folk på uteserveringar, caféer och restauranger på tre olika platser. På ett fjärde café, nära Place de la Nation, satte sig en annan terrorist ner, gjorde en beställning och utlöste sedan sin självmordsbomb.

Tortyr och stympning

Samtidigt tog sig tre svartklädda terrorister med automatvapen typ Zavasta M70 och Kalashnikov in i konsertlokalen Bataclan, där bandet Eagles of Death Metal spelade för fullt inför en publik på 1 500 personer. I över tjugo minuter tömde tre terrorister sina magasin mot människor som desperat försökte fly. De laddade om flera gånger och gick runt och sköt de som låg på golvet och visade minsta livstecken. De överlevande vittnade även om att terroristerna utsatte offren för tortyr och stympningar.¹

Efter två timmars dödläge stormades byggnaden av specialstyrkor som lyckades döda de två terroristerna.

När en av de tre terroristerna sköts av polis tog de två andra tolv personer som gisslan. Efter två timmars dödläge stormades byggnaden av specialstyrkor som lyckades döda de två terroristerna. Trots att de hade bombbälten på sig räddades alla ur gisslan. Den värsta terrorattacken i Frankrikes historia var över. Den krävde 130 dödsoffer och 416 skadade.

Terrordådet i Paris utfördes av IS-återvändare som specialtränats i över ett år i Syrien av IS specialenhet för externa terroroperationer (amniyat). Denna väloljade terrorenhet, ledd av ett flertal fransmän och belgare, säkerhetskontrollerade och handplockade rekryter från de 2 080 fransmän och 630 belgare som anslöt sig till IS åren 2012–2017.

I säkerhetsintervjuerna verkade fransmän mer villiga och benägna att påta sig uppdraget att återvända till Frankrike för terrordåd. Före Parisdådet hade amniyat redan skickat ut tränade rekryter på terroruppdrag mot Europa. Mehdi Nemmouche genomförde det första IS-sanktionerade terrordådet i Bryssel i maj 2014.² I januari 2015, samtidigt som terrorattacken mot Charlie Hebdo inträffade, uppdagades en stor terrorcell i belgiska Vervier som planerade omfattande attacker mot polisstationer och poliser. Terrorcellen bestod av 16 terrorister varav nio åtalades i sin frånvaro. En av dessa var Abdelhamid Abaaoud, hjärnan bakom den misslyckade Vervier-terrorcellen.³ Nu riktades IS-siktet in mot Paris.

Med falska pass i migrantvågen

Under sommaren 2015 och under den stora migrantvågen öppnades Balkanrutten, som innebar att IS kunde smuggla in terrorister med falska syriska pass. Spanare skickades ut för att testa rutten. De gömde sig bland asylsökande och skickades in enskilt och i små kluster. Kommunikation med IS och amniyat i Syrien skedde genom krypterade appar som WhatsApp, Telegram och TrueCrypt.

Sju terrorister anlände till Ungern och tre till Tyskland där de hämtades av Abaaoud som forslade dem till gömställen i Brysselförorten Mollenbek. Ett kluster av fem grupper började jobba, utöver Parisdådet, parallellt med två andra planerade terrorspår: Bryssels tunnelbana och Amsterdams flygplats Schiphol.⁴ Två av dem som ingick i terrorcellen och planeringen var svenska IS-återvändare: Omar Krayem från Rosengård i Malmö och Mohammed Belkaid från Märsta. Medan Belkaid dirigerade Parisdåden gjorde Krayem rekognoscering av Schiphol som skulle attackeras.

Det är tydligt att Frankrike är en högt prioriterad måltavla för IS och andra jihadister.

Efter intensivt tryck från säkerhetstjänster efter Parisdåden flyttade den belgiskbaserade terrorcellen fram attackplanerna mot Bryssels tunnelbana och flygplats till i mars 2016. I tre koordinerade attacker dödades 35 och över 340 skadades. Terroristen Omar Krayem är en av de överlevande ur terrorcellen som nu ställs inför rätta 2021.

Förvärrat säkerhetsläge

Sedan terrordåden i Paris och Bryssel har säkerhetsläget i Frankrike förvärrats. Det är tydligt att Frankrike är en högt prioriterad måltavla för IS och andra jihadister. Förklaringarna har att göra med dels det stora antal som rest till IS från Frankrike, dels att fransmän innehar operativa ledarfunktioner inom IS amniyat.

Grogrunden till den omfattande radikaliseringen till dessa jihadistiska subkulturer är mångfacetterad och komplex. Utanförskap och identitetskris, segregation, parallell samhällsordning, islamisk separatism, laïcité-principen, upplevda orättvisor som militär intervention, kolonialismens arv, diskriminering och rasism – listan kan göras lång. Förenklat kan den reduceras till debatten mellan forskarna Oliver Roys och Gilles Kepels diametrala synsätt om vad som driver radikalisering i Frankrikes utsatta förorter – islamisering av radikalism (Roy) eller ”salafisering” eller en islamisk radikalisering i förorten (Kepel).⁵

IS-återvändare är idag ett stort säkerhetshot.

Oavsett ståndpunkt har Frankrike blivit det nya epicentret för terrordåd i Europa. Sedan 2016 har jihadister genomfört 29 terrorattacker, med lastbilsattacken i Nice den 14 juli 2016 som den värsta med 86 dödsoffer och 434 skadade. Mellan år 2016 och 2019 häktades totalt 1 277 jihadister i bara Frankrike.⁶

Drivhus för radikalisering

EU:s terrorkoordinator Gilles de Kerchove har länge varnat för att franska överbefolkade fängelser är drivhus för radikalisering, och de kan liknas vid universitet för blivande terrorister. Den franska säkerhetstjänsten har i sitt Fiche S system (beteckning på individer som anses hota den nationella säkerheten) identifierat 22 000 personer som är nationella säkerhetshot som radikala islamister. Alla dessa individer befinner sig inte fysiskt i Frankrike, men de som befinner sig i landet omfattar i dagsläget 8 000 personer.

Fängelsemiljön är en av de största utmaningarna för franska myndigheter.

IS-återvändare är idag ett stort säkerhetshot. Exempelvis visar en färsk studie av Center for the analysis of terrorism (CAT) i Paris att 60 procent av de franska jihadister som reste för att strida i Afghanistan, Bosnien eller Irak åren 1986–2011 begick terrorbrott när de återvände till Frankrike.⁷

Fängelsemiljön är en av de största utmaningarna för franska myndigheter. Just nu sitter 522 terrordömda i fängelse och över 900 andra kriminella visar tecken på radikalisering.⁸ Sammanlagt finns det 3 000 intagna individer inom den franska kriminalvården som är radikaliserade. Fransk kriminalvård gör löpande riskbedömningar och 300 specialutbildade personer hanterar alla dessa radikaliseringsfall.

När det gäller frivården är situationen mer allvarlig, då återintegreringsarbetet sker på entreprenad av civilsamhällsaktörer. År 2019 fick en sådan organisation kontrakt av franska staten att avradikalisera jihadister. Men de har bara 26 anställda. Att ekvationen inte går ihop är rätt uppenbart, då 148 terrordömda blir frigivna efter avtjänat straff de kommande två åren.⁹

Offensiv mot islamistisk separatism

Även om Frankrike dragit många lärdomar sedan Parisdådet kvarstår omfattande insatser mot våldsbejakande islamistisk extremism och terrorism. Det handlar inte enbart om hur man ska integrera IS-återvändare och vad man ska göra med de över 550 barn som fötts i Islamiska staten eller transporterats ner av franska IS-terrorister. Eller med de hundratals terrordömda och radikaliserade som kommer att släppas ur fängelse framöver.

Men just nu utkämpar president Emmanuel Macron en större strategisk offensiv kamp mot islamisk separatism.

Faktum är att få avradikaliseringsprogram existerar och ännu färre fungerar i praktiken. Frankrike har heller inte ett välutvecklat förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism på lokal nivå i sina städer. Det är en akilleshäl.

Men just nu utkämpar president Emmanuel Macron en större strategisk offensiv kamp mot islamisk separatism. Fokus är på att bryta upp parallella samhällen, motverka salafistisk, wahabistisk ideologi och hatpredikanter, utländsk finansiering samt utländska imamer och antidemokratiska föreningar.¹⁰

Charlie Hebdo och karikatyrkrisen påverkar säkerhetsläget i Frankrike, tillika den offentliga debatten om yttrandefrihet och islamism. Terrordåden i Paris november 2015 och alla de efterföljande terrordåd som drabbat Frankrike och övriga Europa illustrerar det faktum att vi inte har råd att förlora kampen mot våldsbejakande extremism. Vi måste effektivare synkronisera både taktiska och strategiska åtgärder.