Påskveckan 1987 ringde farfar sin läkare och bad om att få bli inlagd på psyket. Han blev tillsagd att ringa igen när han mådde sämre. På påskdagen tog farfar livet av sig.

Farmor berättade gärna om den morgonen. Hur farfar gick upp tidigt och klädde på sig i hallen under tystnad. Hon frågade vart han skulle, om han ville ha kaffe när han kom tillbaka, men fick inget svar. Sedan gick han ner i garaget och la ett rep på pakethållaren. Trettio år senare brukade hon fortfarande blunda och fundera på vilken väg han cyklade den dagen.

Det var få som visste hur dåligt farfar mådde. ”Han visslade alltid glatt”, brukar människor säga. Farmor visade mig svartvita bilder av honom ihop med Monica Zetterlund. Han var allsångsledare på Tivolivat i Sölvesborg, ett jippo som lockade artister i stil med ABBA, Cornelis Vreeswijk och Lill-Babs. Farfar brukade själv klä ut sig, sjunga och spexa. När jag jobbade som lokalreporter i Sölvesborg visste alla vem han var. Jag stod utanför Ica och intervjuade person efter person, alla hade egna berättelser från Tivolivat. När jag berättade vem som var min farfar, visste sölvesborgarna mer om honom än jag själv gjorde.

När Tivolivat slog besöksrekord kom tiotusen besökare till Sölvesborg. Farfar (längst t.h.) inledde varje kväll med att sjunga ”Jag blir så glad när solen skiner” av Lasse Dahlquist.

Jag hann aldrig träffa farfar, men det som hände honom har präglat vår släkt. I hela mitt liv har pappa varit öppen med sina känslor. Han har berättat när han mått dåligt, varit ledsen, varit arg, behövt hjälp. Han säger att det beror på vad som hände farfar. Ändå kunde jag inte vara lika ärlig tillbaka när jag fick min första panikångestattack på högstadiet. Jag satt på mitt rum och tittade på Youtube när hjärtat började slå som hammarslag, andningen låste sig i halsen, adrenalinet pumpade ut i blodet. Det kändes som när jag skulle flyga första gången och fick en gråtattack i flygplansstolen, men nu satt jag framför datorn en fredagskväll.

Panikångest trots ett tryggt hem

I efterhand vet jag varför panikångesten kom just då. Jag hade känt mig ensam och udda i flera år. Efter mellanstadiet valde jag en klass som skolan kallade Teknik- och Naturklassen, men som de andra klasserna döpte om till Tönt- och Nördklassen. Eller Bögklassen, eftersom vi bara var killar. Mina bästa vänner från mellanstadiet blev de coola killarna på högstadiet, och plötsligt mobbade de mina nya bästa vänner. När det var snö ute sprang de efter oss med isbollar och skrek att vi skulle knulla varandra. På kvällarna satt jag och spelade World of Warcraft, men samtidigt såg jag på Facebook hur mina gamla bästa vänner festade, körde moped, träffade tjejer. Det väckte en tung fråga med lika tunga svar:

”Varför sitter jag här ensam?”

Men det visste jag inte då, den där fredagskvällen. Jag hade ingen aning om vad som hänt eller vad det berodde på. Jag visste inte att det kallades en panikångestattack, och eftersom känslorna varit så extrema vågade jag inte berätta för någon om det. I stället fortsatte attackerna att komma. Och sedan kom sorgen, en enorm tyngd och ensamhet. Jag hade varit frivilligt ensam förut, men nu var jag inlåst i mitt huvud med känslor som jag inte förstod. I skolan fortsatte jag att vara klassens clown, men på kvällarna började jag ofta gråta. Det fick mig att känna mig ännu mer onormal. Jag hade världens bästa föräldrar, ett tryggt hem, bra betyg, jag älskade att sitta ensam framför datorn. Ändå satt jag och grät.

Sedan åkte jag till farfars grav och tänkte: ”Var det så här du kände dig i början?”

På gymnasiet träffade jag nya vänner och började må bättre, men panikångesten kom ofta tillbaka. Ofta utan förvarning, aldrig förutsägbart. Den kunde komma i kön på Ica, mitt i en klädaffär, i soffan framför ett tv-program, i skolan på en rast. Jag ljög för min flickvän om att jag skulle träna och sökte hjälp hos en kurator i smyg, men hon sa att jag verkade fixa mina problem själv. Jag nickade och tyckte det var skönt att slippa träffa henne mer.

På hösten efter gymnasiet flyttade jag till Lund och började plugga ekonomi. Då blev allt värre igen. Varje dag tog jag på mig en glad mask och hoppades att ingen skulle se igenom den. Jag tog på mig så mycket jobb och plugg jag kunde. När jag kom hem på kvällarna tryckte jag ner ansiktet i kudden och grät. Jag kände mig otillräcklig, ensam, värdelös. När jag träffade mamma och pappa vågade jag fortfarande inte berätta, jag sa att allt var bra. Sedan åkte jag till farfars grav och tänkte: ”Var det så här du kände dig i början?”

Jag hade inga självmordstankar, men det hade kanske inte han heller som ung. Kanske bar jag på ett frö som skulle döda mig, som det dödat farfar.

Artikelförfattaren Jonathan Lundberg.

Den rädslan fick mig till slut att söka hjälp, i januari 2015. Det tog två månader att få träffa någon, men sedan togs jag på allvar. Jag träffade en psykolog som tyckte jag skulle berätta för min familj om hur jag känt. Jag berättade för dem och skrev ett blogginlägg om min panikångest till mina vänner, med titeln ”I vintras hade jag det ganska bra”. Texten spred sig till en halv miljon läsare det första dygnet. Tidningar, radio och tv ringde. När jag fick jobb på Aftonbladet några år senare och öppnade en chatt med min chef, såg jag att han frågat efter en intervju. Jag hade inte sett hans meddelande, så totalt var kaoset efter inlägget.

Synen på psykisk ohälsa förändras

Texten fick fyrtiotusen gillningar och delades femtusen gånger, hundratals ungdomar skrev privat om att de kände igen sig. De hade själva kämpat med panikångest, depressioner och ensamhet. Många av dem hade inte berättat om det förut. Det hade jag nog inte heller vågat, om inte det som hände farfar hade hänt. Eller om världen varit densamma nu som i april 1987.
Det är den inte. Synen på psykisk ohälsa har förändrats, särskilt de senaste åren, både synen på vad som är psykisk ohälsa och vem som kan drabbas. Det fanns en kille i Lund som alla ekonomer såg upp till. Han var stjärnskottet i sin årskurs, en topp inom studentkåren, ett lejon. Vi kände inte varandra, men nu skickade han ett meddelande:
”Läst ditt inlägg på bloggen och jag förstår dig från början till slut. Jag känner panik/ångest praktiskt taget varje dag och har sömnproblem så pass att jag knappt är på föreläsningar. Att komma in på ekonomihögskolan och alla resultat/framgångar betyder väldigt lite och är mest något jag gör för att det ständigt förväntas av mig och för att göra andra glada.”

…för om det sistnämnda är sanningen vet jag inte hur länge jag orkar med.

En tjej skrev, som gick sitt sista år på gymnasiet. Hon kom från en trygg familj, hade toppbetyg, gott om vänner, idrottade och satt i styrelsen för en prestigefylld studentförening:
”Jag har otaliga nätter legat med en bröstkorg som känns som den ska implodera och undrat vad fan som är fel på mig, och varför jag inte kunde få vara som alla andra, och må bra och faktiskt njuta av livet. I stället fick jag ett liv där jag varje natt ligger med en kudde fuktig av tårar mot ansiktet, undrandes om helvetet tar slut någon gång, eller om det kommer fortsätta hela livet, för om det sistnämnda är sanningen vet jag inte hur länge jag orkar med.”

En sångerska som släppte sitt debutalbum under högstadiet skrev till mig:
”Det borde ha varit den bästa tiden i mitt liv men i stället låg jag där i sängen och grät, jag hade anorexia. Jag har inte vågat berätta öppet om det och kanske därför blev jag extra stolt när jag läste ditt inlägg, du är stark och modig! Det var ingen som frågade hur det stod till, fast man helt tydligt kunde se att jag blev smalare och mera nedstämd för varje vecka.”
Jag tror att min panikångest bottnade i en urspårad prestationsångest, en känsla av ensamhet och en usel självkänsla. När jag frågade de tre andra varför de mådde dåligt sa de allihop ”prestationsångest” – inte bara i skolan, utan dygnet runt. På fritiden förväntades de vara lyckliga och sociala, vilket gjorde dem olyckliga. Deras berättelser var inte unika, för då hade jag inte nämnt dem här. De var typiska för texterna jag fick skickade till mig.

Allt fler tar antidepressiva

Jag skrev mitt inlägg i juli 2015, i mitten av årtiondet då något explosivt hände. År 2010 hade i snitt en elev i varje gymnasieklass, en av tjugofem elever, sökt vård för psykisk ohälsa och fått en diagnos i stil med ångest, depression, adhd eller autism. I slutet av decenniet hade den siffran mer än fördubblats. Dubbelt så många tog också antidepressiva.

Grafik: Antal gymnasieelever med en psykiatrisk diagnos (per hundratusen elever), 2008-2018. Källa: Socialstyrelsens patientregister.

Spontant tycker jag det låter bra. Inte ”bra” att så många mår dåligt, men ”bra” att fler söker hjälp nu. Det går inte att veta, men kanske hade farfar kunnat räddas om han fått hjälp i tid. Samtidigt finns det frågetecken kring all denna vård och medicinering. Antidepressiva har en ganska låg effekt på unga, samtidigt som de faktiskt kan öka risken för självmordstankar.1 Är det en dubblering av antidepressiva som kommer att lösa de växande problemen? För att veta det måste vi veta hur många som mår dåligt idag och varför.

Grafik: Antal gymnasieelever som tar antidepressiva (per tusen elever), 2008-2018. Källa: Socialstyrelsens läkemedelsregister

Låt oss börja med hur många. Ett år innan farfars död, år 1986, började Folkhälsoinstitutet mäta sådant i studien Skolbarns hälsovanor. Där mäts psykisk ohälsa med åtta frågor: Brukar du vara nedstämd, nervös, irriterad, ha svårt att sova? Brukar du ha ont i magen, huvudet, ryggen, yrsel? Eleverna ska svara ”ja” om de haft minst två av besvären varje vecka i ett halvår. Med det måttet har den psykiska ohälsan bland unga dubblerats sedan åttiotalet; var tredje femtonårig flicka led av psykisk ohälsa då, varannan idag. Var sjätte femtonårig pojke, var tredje idag.

Studien görs på samma sätt i 42 västländer, var fjärde år. I den senaste mätningen från 2018 ligger Sverige på topp 10-listan över de länder där flest femtonåringar lider av psykisk ohälsa. När samma elever sätter en siffra på hur nöjda de är med sina liv hamnar Sverige på plats 33 av 42 – ett steg efter Slovakien och ett steg före Ryssland, men trettio platser efter våra grannländer Danmark, Finland och Norge. Detta har kallats för en lavinartad ökning av psykisk ohälsa. Även om studien bara mäter tecken på psykisk ohälsa, inte faktisk psykisk sjukdom, så mår Sveriges unga sämre idag än på åttiotalet.

Hur dåligt? Tittar vi på ett tyngre mått, som antalet självmord, har de minskat kraftigt i alla åldrar i Sverige utom bland ungdomar. Bland tonåringar och unga vuxna har de i stället ökat något sedan millennieskiftet. Det är svag ökning, ungefär en procent per år, så det matchar inte fördubblingen av psykisk ohälsa. Om vi skiljer dessa åt, kan vi se att det har skett en ”lavinartad ökning” av upplevd psykisk ohälsa, men också en viss ökning av genomförda självmord. Två av tre självmord i Sverige begås av män.2 Det kan tyda på att unga tjejer i högre grad drabbas av den oro, ångest och stress som mäts i Skolbarns hälsovanor, medan unga killar oftare drabbas av de besvär som syns i självmordsstatistiken. Men vi vet inte varför fler ungdomar tar livet av sig idag.

Grafik: Självmorden har minskat kraftigt i alla åldersgrupper, utom bland de yngre. Källa: Karolinska Institutet

Att vi inte vet är ett oerhört svek mot dem som mår sämst. Var sjätte timme sker ett självmord i Sverige.ibid. För sex timmar sedan slets en familj isär. Just nu får någon ett dödsbesked. Om sex timmar sker det igen. Så fortsätter det, dygnet runt, med 1 500 självmord varje år. Självmorden syns och hörs nästan aldrig, av respekt för de anhöriga brukar det sägas. Även om tystnaden beror på välvilja, riskerar dessa självmord att glömmas bort. De senaste åren har Sverige satsat miljarder på att minska antalet trafikolyckor, men mycket lite på att förhindra självmord.3

Det dör sex gånger fler svenskar i självmord än i trafikolyckor.4

– I allmänhet är vårdcentralerna skitdåliga på att ta emot barn och unga med psykisk ohälsa.

Sveriges mål är att nio av tio barn som söker vård för psykisk ohälsa ska få hjälp inom en månad. Under 2019 klarade bara Region Gotland det, resten av Sverige misslyckades. Ibland fick barnen vänta i månader, upp till ett halvår, på sin första bedömning hos barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) efter att de bett om hjälp.

Grafik: Jämförelse för BUP år 2016 och 2019.

Grafik: Jämförelse för BUP år 2016 och 2019. Källa: www.vantetider.se

Kerstin Evelius, tidigare nationell samordnare kring psykisk hälsa, tror det beror på ett ålderdomligt tänk inom vården. Att skicka alla unga med ångest och depressioner till psykiatrin är som att skicka alla med förkylning till en lungmottagning, menar Evelius.

– I allmänhet är vårdcentralerna skitdåliga på att ta emot barn och unga med psykisk ohälsa. På en normal vårdcentral finns en diabetessjuksköterska, trots att bara fyra procent av befolkningen har diabetes. Tjugo procent av befolkningen lider av psykisk ohälsa, men där finns ingen psykolog eller psykiatrisjuksköterska, säger Kerstin Evelius.

Allt fler till psykiatrin

Jag var 19 år när jag sökte hjälp på allvar. Jag var alltså för gammal för BUP, men skickades till vuxenpsykiatrin. Det första jag sa till min terapeut var: ”Jag borde inte vara här.” Jag behövde hjälp, men jag såg ju vilka andra som satt i väntrummet – jag behövde inte samma hjälp som de. Samtidigt är inte den bedömningen upp till mig att göra, såklart. En läkare gör den första bedömningen, precis som när min farfar sökte hjälp på åttiotalet.

– När det kommer en unge till vårdcentralen idag som inte mår bra psykiskt, då blir man rädd. ”Tänk om ungen tar livet av sig i nästa vecka, då är det mitt fel”. Så man tar det säkra för det osäkra och skickar alla till BUP, säger Kerstin Evelius.

På farfars tid skickade man helst ingen alls till psykiatrin. Nu skickar man hellre för många. Även om tanken är god, gör det att även förkylda skickas till lungmottagningen. I stället för att hjälpa de förkylda snabbt, skapar det långa köer för de svårast sjuka. De förkylda står i kö till vård de inte behöver, de svårt sjuka orkar inte söka vården eftersom vägen dit är så krånglig. Det problemet går att tackla på två sätt, där det ena inte behöver utesluta det andra:

  1. Ge mer pengar till (eller effektivisera) psykiatrin, så att de kan arbeta bort köerna
  2. Hjälp dem med lätta besvär på andra sätt, så att psykiatrin kan fokusera på svåra fall

Samtidigt får vi inte glömma det som hände min farfar; läkaren trodde inte att hans problem var akuta, men han var självmordsbenägen. När det kommer till psykisk ohälsa är gränsen mellan lätta och svåra besvär sällan så tydlig som mellan förkylning och lungcancer.

varför mår Sveriges unga sämre nu än på åttiotalet? Låt oss backa bandet till april 2010, då Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) anordnar en konferens i Stockholm. De samlar Sveriges ledande experter för att svara på just detta. Tre dagar senare slår de fast att ingen har en aning: ”Det är slående hur lite vetenskapligt grundad kunskap det finns om förändringar i barns psykiska hälsa, speciellt mindre barn”, skriver akademien.5

För att fylla kunskapsluckan satsar staten 300 miljoner kronor på sådan forskning, år 2011.6 Målet är att ta reda på varför fler unga mår dåligt och hur samhället bäst hjälper dem. Sex år senare, när pengarna är slut, tittar man på resultaten:

Vi har fortfarande ingen aning.

Den nordiska expertgrupp som utvärderar satsningen skriver att ”de kunskapsluckor som KVA pekar på har till stor del inte adresserats i den forskning som finansierats”. Forskningen är av ”ringa direkt samhällsnytta” och de 300 miljonerna ”gav inte några resultat som kan användas för förebyggande eller behandlande insatser”.7

Expertgruppens ordförande, docenten i socialmedicin Sven Bremberg, ville gå ut i medierna med gruppens kritik. De fyra myndigheterna bakom satsningen, Forte, Formas, Vinnova och Vetenskapsrådet, sa nej. Den hårda kritiken nådde aldrig ut till journalisterna, så ingen berättade om vad som hänt. Den här artikeln är den första som följer upp satsningen.

– Varför har de psykiska besvären bland unga ökat? Det var egentligen inga studier som ens försökte svara på den frågan. Vilka insatser har effekt? Det var inte heller några studier som gav svar på den typen av frågor, säger Sven Bremberg i en intervju med Kvartal.

Sven Bremberg, docent i socialmedicin vid Karolinska Institutet.

Sven Bremberg, docent i socialmedicin vid Karolinska Institutet.

Peter Allebeck, huvudsekreterare för Forte, är väl insatt i kritiken mot satsningen. Sven Bremberg ville skriva en debattartikel, men fick ett ”nej” från myndigheterna, bekräftar Allebeck. Han säger att det hade gett ”mediepåslag under några dagar”, men att Forte hellre jobbar långsiktigt. Samtidigt ser Allebeck ett värde i forskningen – den besvarade inte varför fler unga mår dåligt eller hur de ska få hjälp, men den kan ha visat var svaret inte finns:

– Man får nog tänka mer antropologiskt eller socialvetenskapligt för att finna orsaken: Vad innebär internet, vad innebär sociala medier? Våra forskare var mer fokuserade på den psykiatriska biten, säger Peter Allebeck.

Den stora ökningen av psykisk ohälsa verkar alltså inte bero på en ökning av svår psykisk sjukdom, såsom schizofreni eller bipolär sjukdom. Då beror den på något annat som förändrats i samhället sedan åttiotalet. År 2018 gjordes en studie av Folkhälsomyndigheten, med det tydliga namnet: ”Varför har den psykiska ohälsan ökat bland barn och unga i Sverige?”. Trots sin lovande titel gav studien få svar. Den svenska skolan är en bov, slår man fast. Den fungerar dåligt och försämrar barnens psykiska hälsa. De med bäst betyg blir stressade, oroliga och nedstämda. De med sämst betyg i nian löper fem gånger högre risk att dö i självmord, jämfört med dem som får bäst.8 Mycket mer kan man inte säga utifrån studien, men en sak verkar säker: Det handlar om prestationer.

De senaste fyrtio åren har ribban för en prestation höjts rejält.

Den 17 oktober 1980 släppte Bruce Springsteen ett av sina mörkaste album, The River. Två tonåringar träffar varandra, killen kämpar med att försörja sin flickvän. De gifter sig och får barn, nu ska han försörja en familj. Fick han ett jobb, skulle han vara nöjd. Han misslyckas och man hör på Bruce Springsteens röst att han mår dåligt.

Jag vet inte varför den psykiska ohälsan ökat sedan The River släpptes, men det vet inte forskarna heller – så jag tänker spekulera. De senaste fyrtio åren har ribban för en prestation höjts rejält. Idag är karriären något som förväntas av oss, att prestera är något bortom det. Sociala medier gör att vi kan prestera under de 16 timmar om dygnet som vi inte gör karriär. Det innebär att vår tids prestationsångest saknar början och slut, det går alltid att resa mer, träffa fler vänner, bli lyckligare. När vi inte kan vara lyckliga ”som alla andra är”, trots att vi har allt Bruce Springsteen drömde om, känner vi att något är fel på oss. Så vi fejkar lyckan för att duga i andras ögon. Det gör den verkliga lyckan ännu svårare att nå, ”som om du försöker få orgasm för någon annans skull”, som en frispråkig vän uttryckte det. Det gör inte karriären mindre stressande än förr, tvärtom. Vi förväntas klara den, därför får den ännu större tyngd – och fallhöjden blir ännu högre när vi misslyckas. Om Bruce Springsteen släppt sitt album i år hade nog The River låtit annorlunda. Då hade Springsteen fyllt Ullevi med låtar om att allt går bra ekonomiskt, men att han ändå mår dåligt. Som Håkan Hellström, typ.

En miljon svenskar tar antidepressiva

Frågan är inte hur vi gör fler lyckliga, utan hur vi gör färre olyckliga. De 300 miljoner kronor som staten la på forskning gav få svar, det kan vi lära oss av. När Sven Bremberg ville gå ut i medierna med sin kritik blev han stoppad, på det viset lärde vi oss inget alls. Då hade tre av myndigheterna redan gjort en ny utlysning av ytterligare 137 miljoner kronor till liknande forskning, den satsningen pågår från 2018 till 2023. Den nya satsningen var alltså redan utlyst när Sven Bremberg hindrades från att berätta om problemen med den gamla.

När jag frågar Bremberg om den nya satsningen är bättre där den gamla brast, svarar han ”nej”. Myndigheterna upprepar samma misstag nu, menar han. Vi riskerar alltså att lägga ytterligare sex år och 137 miljoner kronor på psykiatrisk forskning som inte hjälper människor som mår dåligt. Låt oss följa upp det, år 2023, så vi inte gör samma misstag en tredje gång.

Under tiden som vi gräver efter ohälsans rötter, gör dagens tonåringar som tonåringar gjort i alla tider: skämtar bort alltihop.

Why does everyone on the internet want do die? undrar nyhetssajten Mic.

Why millennials are making memes about wanting to die, skriver Salon.

Why is millennial humor so weird? undrar en krönikör i The Washington Post.

Horrifyingly absurd: how did millennial comedy get so surreal? undrar The Guardian.

I oktober 2019 släppte jag min bok Sverigevänner: ett reportage om det svenska nätkriget. De första tre kapitlen handlar om forumet 4chan, en mötesplats för ensamma tonårskillar som senare blev en rekryteringsbas för högerextremister. På högstadiet gick jag i en Teknik- och Naturklass med tjugo ensamma tonårskillar, som blev mobbade av de andra klasserna. Vi älskade 4chan. I 4chans sjuka, mörka humor hittade vi en gemenskap i utanförskapet. Vi som fattade skämten, de andra som äcklades. Sedan boksläppet har många frågat:

”Det är ju helt galet, hur kan de skriva så sjuka saker?”

De kanske inte mår så bra själva. När jag upptäckte 4chan år 2008 var det ett forum präglat av självmordshumor, idag är det präglat av politisk extremism. På den tiden kunde man ha hjälpt dem som mådde sämst, idag varnar Säpo för terrorattacker från just den miljön. Destruktivitet och självdestruktivitet går ofta hand i hand. Eller som min pappa som är specialpedagog brukar säga: ”De som blir tysta och inåtvända har ofta samma problem som de arga och utåtagerande, men de hanterar det på olika sätt.”

Idag kostar psykisk ohälsa fem procent av Sveriges BNP varje år, alltså 200 miljarder kronor för all vård, sjukfrånvaro och andra följder av illamåendet.9 Det är dyrt, men för de drabbade är priset ännu högre. Idag går en miljon svenskar på antidepressiva.10 Smaka på den siffran. En miljon.

Om vi medicinerar en miljon svenskar som sjukdomsfall, men den psykiska ohälsan fortsätter att sprida sig, är den rimliga slutsatsen att vi gör fel. Varje dag blir fyra nya familjer sönderslagna. Nu sker det. Om sex timmar sker det igen. Idag tycks vårdkarusellen ha gått varvet runt, där de med självmordstankar och svårast psykiska problem fortfarande inte får hjälpen de behöver. Nu handlar det inte om oviljan att vårda, som det gjorde i april 1987.

Idag vårdar vi väldigt många utan att veta varför.

Noter

1, Läkartidningen (2017) Antalet självmord kan minskas – evidens finns. https://lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Kommentar/2017/04/Antalet-sjalvmord-kan-minskas–evidens-finns/

2, https://ki.se/nasp/sjalvmord-i-sverige

3, Läkartidningen (2013) Ännu ingen effekt av nollvision. http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=19166

4, https://www.suicidezero.se/fakta-rad/fakta-om-sjalvmord

5, Vetenskapsakademien (2010) State of the Science Konferens, preliminärt uttalande, trender i barns och ungdomars psykiska hälsa i Sverige.

6, https://forte.se/publikation/barns-och-ungdomars-psykiska-halsa/

7, Bremberg, S., Ogden, T., Brørup Dyssegaard, C., Aronen, E., Ivarsson, A., Dahlén, T., Hermansson, K. (2018) Utvärdering av forskningsprogrammet Barn och ungdomars psykiska hälsa. Forte, diarienummer 2018-01723

8, https://nyheter.ki.se/daliga-betyg-forutspar-risk-for-sjalvmordsforsok-anda-upp-i-medelaldern

9, SOU 2018:90. För att börja med något nytt måste man sluta med något gammalt. Förslag för en långsiktigt hållbar styrning inom området psykisk hälsa.

10, Lennen Merckx, J. (2019) Allt fler svenskar tar antidepressiva medel. SVT. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/allt-fler-svenskar-tar-antidepressiv-medicin