Fall inte för Kinas klimatlöften i Glasgow

Så här sex år senare har euforin om globalt samförstånd förbytts i en mer konfliktfylld värld, där deklarationerna från hösten 2015 har kommit att ställas emot de grundläggande liberala normer om individens frihet och mänskliga rättigheter som format efterkrigstidens internationella ordning. Den kinesiska regimen under president Xi Jinping marknadsför en ny världsordning för vad han kallar ”mänsklighetens ödesgemenskap” baserad på staters oinskränkta suveränitet, absolut respekt för olika politiska system och samarbete för ömsesidig nytta, så kallad ”win-win cooperation”. Det kan exempelvis betyda att omvärlden ska vara tyst när partiet skickar uigurer i västra Kina i läger eller hotar demokratin Taiwan med krig. Denna nya världsordning utgör grunden i Kinas syn på internationellt samarbete för att lösa de globala ödesfrågorna.

Stefan Löfven använder Xis vokabulär

Utan att vi egentligen lägger märke till det, färgar kommunistpartiets ambitioner också av sig på det politiska språket på hemmaplan. Härom veckan uttryckte Stefan Löfven oro över risken för ett kallt krig och menade att vi måste hitta dialog, ”vinna-vinna-frågor” till exempel inom klimatet – ett uttalande som passar väl in i den kinesiska retoriken om ”win-win”-samarbete om globala ödesfrågor baserat på absolut statlig suveränitet.

Faktum är att under Xi Jinpings ledning har Kina utvecklats i en klass för sig som en ledande internationell finansiär och leverantör av fossilbaserad och miljöskadlig infrastruktur.

Bör vi då vara beredda att kompromissa om mänskliga rättigheter, demokrati, transparens och yttrandefrihet med förhoppningen att det ska få det kinesiska kommunistpartiet att öka sina klimatambitioner? Och om vi gör det, skulle det verkligen gagna förutsättningarna att lösa klimatkrisen och nå en mer hållbar utveckling? Är det överhuvudtaget möjligt att lösa de globala ödesfrågorna om grundläggande liberala normer inte kan upprätthållas?

Faktum är att under Xi Jinpings ledning har Kina utvecklats i en klass för sig som en ledande internationell finansiär och leverantör av brun – fossilbaserad och miljöskadlig – infrastruktur. Samtidigt har man brutit med den lågprofilerade utrikespolitiska hållning som gällt alltsedan den kinesiska reformpolitiken inleddes av Deng Xiaoping i början av 1980-talet. I stället för de fromma förhoppningar som rådde bland många liberala tänkare att Kina genom handel och internationellt samarbete gradvis skulle bli alltmer som vi, har den kinesiska regimen framgångsrikt börja stöpa om de internationella organisationerna inom FN-systemet för att tjäna sina egna syften. Kinas globala intressen har allt tydligare kommit att dikteras av det kinesiska kommunistpartiets egna globala maktambitioner.

Den gröna sidenvägen är kolsvart

Sidenvägsinitiativet – The Belt and Road Initiative (BRI) – framställs av president Xi som ett kinesiskt erbjudande om ”grönt, hälsofrämjande, intelligent och fredligt” samarbete med länder längs de nya sidenvägarna. Men vad betyder dessa löften? Enkelt uttryckt innebär sidenvägsinitiativet kinesiska investeringar utomlands med syfte att stärka Kinas globala intressen. Energi utgör den i särklass största sektorn av utgående kinesiska investeringar det senaste tiotalet åren. Men Xi Jinpings löften om grön utveckling till trots, visar data att den absoluta merparten av dessa investeringar inte alls är vad vi i dagligt tal skulle kalla gröna. Tvärtom går största delen av Kinas utgående finansiering av ny elkraftskapacitet till kolkraft och andra fossila källor, medan vind och sol tillsammans knappt når upp till 10 procent av de totala investeringarna under 2010-talet.

Denna verklighet står i bjärt kontrast till den berättelse som den kinesiska regimen vill sprida om Kina som en ansvarstagande global aktör. En överväldigande del av de regimkontrollerade artiklar som publicerats sedan 2013 om Kinas utgående investeringar inom kraftsektorn, i kinesiska såväl som engelskspråkiga kinesiska medier, framställer dessa som miljömässigt hållbara, effektiva och utvecklingsfrämjande. Motsvarande genomgång av internationella engelskspråkiga medier ger en helt annan bild. Här beskrivs samma investeringar leda till ökande utsläpp, lokala och regionala konflikter och som varande ett resultat av ett kinesiskt behov att exportera överkapacitet.

Kommunistpartiets nyspråk håller nu på att leta sig in i det internationella systemet.

Kina är förvisso en ledande tillverkare inom förnybar energi, och landet skulle kunna vara en stor kraft för en grön omställning i världen. Att det inte är så har flera orsaker, varav en är propagandans förledande kraft både inom och utom partistaten.

Om grön utveckling i själva verket innebär storskaliga satsningar på kolkraft, vad betyder då president Xis utfästelser om ”klimatneutralitet till 2060” eller löftet att ”sluta bygga ny kolkraft utomlands”? I det Orwellska nyspråk som marknadsförts internationellt under president Xis ledning är det inte bara “grön utveckling” som fått en ny tvärtomspråklig innebörd; de grundläggande liberala normer som efterkrigstidens globala utveckling vilar på har fått helt nya definitioner. Kommunistpartiets nyspråk håller nu på att leta sig in i det internationella systemet. Förra sommaren lyckades Peking få igenom en FN-resolution som förespråkar att det internationella systemet för mänskliga rättigheter ska baseras på samarbete mellan stater snarare än att stater ska kunna hållas ansvariga på basis av universella individuella rättigheter.

Klimatet utgör tillsammans med global hälsa, internets styrning och utvecklingsfinansiering grundpelarna i den kinesiska regimens strategi för att omvandla globala institutioner och normer så att de ska avspegla kommunistpartiets värderingar och prioriteringar. För partiet är det en välbeprövad strategi att locka utlänningar med löften som ska infrias i framtiden, i utbyte mot eftergifter för Kinas kärnintressen i nutiden. Den metoden har använts i allt från att få Peking-OS (som skulle leda till mer mänskliga rättigheter) till överlämnandet av Hongkong. Det vore snarare konstigt om Peking inte hade använt den strategin i klimatfrågan också. Inför klimatmötet COP26 i Glasgow nu i början av november bör våra ledare akta sig för att falla i den fällan. Det är inte någon ”win-win-situation” för vare sig klimatet eller grundläggande demokratiska värderingar.