– Det här är ju inte klokt. Det är ju nästan som i Kina! Journalister sitter och gissar vad storebror tycker är okej och inte.

Det är måndagsmöte på Kvartal och Ola Wong sätter fingret på den känsla av obehag som växer i oss alla som sitter runt bordet: För att nå ut med vår journalistik är vi delvis beroende av ett multinationellt bolag som, med metoder som förefaller helt godtyckliga, ömsom godkänner ömsom underkänner innehåll som vi vill ge en extra skjuts på Facebook i syfte att nå ut till en större publik.

Det kanske är på sin plats att förklara sammanhanget. Alla medier är mer eller mindre beroende av Facebook för att sprida sitt material. Ett sätt att göra det på är att helt enkelt lägga ut innehållet på Facebook som ett vanligt inlägg med en länk till den podd eller text vi har publicerat på kvartal.se. Det finns dock flera hakar. Facebook ändrar fortlöpande sina algoritmer för vad som syns och vem som ser det. Den senaste siffran på hur många av de som följer en sida eller person som faktiskt ser ett inlägg i sitt flöde – så kallad organisk räckvidd – är nere på omkring två procent. Därutöver prioriterar Facebook konsekvent ned innehåll som medför att användaren slussas vidare till webbsidor utanför Facebooks miljö. Företaget vill av naturliga skäl att folk ska stanna kvar så länge som möjligt på deras tjänst. Inget konstigt med det.

Problemet är bara att en ansiktslös, nyckfull och rätt otillgänglig auktoritet bestämmer vilka inlägg som får marknadsföras och inte.

Men en annan del av Facebooks affärsmodell är att du som användare kan marknadsföra ditt innehåll så att det når ut till fler och hamnar bättre till i deras flöden. Betalar du en slant i samband med att du publicerar innehållet ökar chansen att fler kan ta del av det. Framför allt handlar det om att – mot bakgrund av de dystra siffrorna över organisk räckvidd ovan – se till att så många av dina egna följare som möjligt nås av innehållet. Du kan också skräddarsy särskilda grupper du vill nå med en viss publicering. Exempelvis kvinnor mellan 25 och 55 som bor i storstäder och gillar att läsa böcker. Jag vågar säga att nästan alla medier som finns på Facebook använder detta i varierande grad.

Problemet är bara att en ansiktslös, nyckfull och rätt otillgänglig auktoritet bestämmer vilka inlägg som får marknadsföras och inte. Låt mig ta några exempel:

I söndags publicerade vi en text av Ola Wong med rubriken: ”Framgången skriver sin egen berättelse”. Texten fick massor av gillanden och uppmärksamhet varför vi tänkte att den var ett bra exempel på vad Kvartal kan vara och något som vi ville att så många av våra följare som möjligt skulle få upp i sina flöden. Dessutom skulle en sådan text kanske kunna locka en bredare publik till oss? Men omedelbart fick vi beskedet att annonsen inte skulle gå igenom. Det tycktes eventuellt handla om bilden som innehöll kinesiska tecken. Kunde det bero på att Kina är känsligt nu för tiden? Eller om att ordet ”misär” stod i ingressen. Vi vet inte.

För ytterligare några veckor sedan publicerade vi Ida Westins utmärkta analys av Michel Houellebecqs senaste roman. Kanske kunde vi med hjälp av den nå nya grupper som intresserar sig för kultur? Där blir det nej. Utan motivering. Vi gissar att det är på grund av bilden som illustrerar artikeln där författaren poserar med en cigarett i handen. Men vi vet inte.

Den återkommande Kvartalskribenten Mustafa Panshiri hör av sig till mig en dag. Han berättar att han har blivit avstängd från Facebook i 24 timmar efter det att han delat sin egen artikel om manlig omskärelse från Kvartal. Den kortfattade förklaringen från Facebook handlar om företagets policy kring nakenbilder. Och visst, den bild som illustrerar texten kan med lite fantasi innehålla den yttersta delen av ett kornigt könsorgan från ett litet gossebarn. Visserligen är nästan hela resten av pojkens kropp dold bakom grönt sterilt packskynke. Men kan detta verkligen vara skälet? Vi byter för säkerhets skull bild. När Panshiri då delar texten igen blir han åter avstängd. I tre dagar. Så handlar det verkligen om nakenpolicyn? Vi  vet inte. 

I slutet av oktober gör jag en vanlig journalistisk intervju med moderatledaren Ulf Kristersson. Vi blir nöjda med hur den faller ut och ser en chans att värva nya följare till Kvartal genom att fler kan ta del av våra uppskattade Fredagsintervjuer. Sagt och gjort: Vi lägger en mindre summa pengar i marknadsföring för att intervjun skulle nå ut ordentligt Döm om vår förvåning när detta nekas av Facebook. I det första läget får vi ingen motivering alls men efter att ha bett om en överprövning från Facebook får vi svaret att man inte får marknadsföra innehåll som rör ”sociala frågor, val eller politik”. Fortfarande – misstänker vi – är det en AI-robot som svarar. Men säker kan man inte vara. Därefter går det inte att nå Facebook. Vi försöker men får inga svar. Tycker Facebook att vi är för snälla mot Ulf Kristersson? Säger han något som de inte gillar? Ställer jag en fråga som inte passar sig. Vi vet inte.

Därefter provar vi med Viktor Barth-Krons kommentar om Kristdemokraterna. Den går igenom. Handlar den om val och politik? Ja. Förstår vi varför den får grönt ljus? Nej.

Veckan därpå börjar vi mer konsekvent att pröva Facebooks annonseringsregler för att försöka hitta någon slags logik. Vi lägger en slant på att marknadsföra Veckopanelen med Sanna Rayman, Gunilla Kindstrand och Karin Svanborg Sjövall. Där blir det nej. Återigen med motiveringen från roboten (kanske) att man inte får marknadsföra innehåll med ”sociala frågor, val eller politik.”

Därefter provar vi med Viktor Barth-Krons kommentar om Kristdemokraterna. Den går igenom. Handlar den om val och politik? Ja tveklöst. Förstår vi varför den får grönt ljus? Nej.

Vi provar med en ytterligare kommentar av Viktor Barth-Kron. Kanske är det honom Facebook gillar? Denna gång handlar hans text om Sverigedemokraterna. Den blir nekad. Utan motivering.

Och så har det fortsatt fram till i söndags. Ibland blir det ja. Ibland nej. Men varför? Det vet vi inte.

Man kan argumentera för att Facebook är ett privat bolag och gör som de vill. Men med tanke på den position den multinationella jätten har skapat sig, en position som vi användare faktiskt har gett dem, och med tanke på den högstämda retoriken om yttrandefrihet från grundaren Mark Zuckerberg så duger det inte. Så här sa han till exempel i ett tal på Georgetown University: ”Vi befinner oss vid ett vägskäl. Antingen står vi upp för yttrandefriheten… eller så bestämmer vi oss för att kostnaden helt enkelt är för hög. Vi måste fortsätta att stå för rätten att uttrycka sig fritt.” 

Men om Facebook menar allvar med det och på riktigt vill främja ett fritt och demokratiskt samtal så kan de inte fortsätta att bete sig på ett nyckfullt och maktfullkomligt sätt. Ett beteende som snarare för tankarna till den kinesiska particensuren än till den demokratins murbräcka som de säger sig vilja vara. Annars kan kostnaden på riktigt bli hög. Såväl för Facebook som för samhället.