Experten tar plats

Den 15 mars 2020 replikerade Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin, i Svenska Dagbladet på en artikel skriven av Peter Wolodarski. Denne hade i egenskap av chefredaktör för Dagens Nyheter krävt nedstängning av samhället för att hejda smittan. Under frambesvärjande av vetenskapens ljus oroade sig von Schreeb över chefredaktörens ifrågasättande av ”kunskap, forskning och expertis”. Skulle ”politik och oro” styra snarare än ”kunskap och erfarenhet”, skrev von Schreeb, som om politiska överväganden inte spelade roll för vilka smittskyddsåtgärder som infördes.³ I Aftonbladet dagen därpå förklarade statsepidemiolog Anders Tegnell i en intervju: ”Jag har lyssnat på vad britterna säger och de säger precis som vi gör i Sverige. Det är två länder som sticker ut i att vi, tycker vi i alla fall, håller en lite mer vetenskaplig linje i detta.”⁴

Hobbyepidemiologen tog plats

Ungefär samtidigt lanserades signalordet ”hobbyepidemiolog” i syfte att skilja agnarna från vetet. I denna anda slog DN:s vetenskapsjournalist Karin Bojs fast att riktiga proffs kan räkna, ”[t]ill skillnad från hobbyepidemiologer som inte kan räkna ordentligt och debattörer som handplockar fakta för att styrka sina egna teser.”⁵

Sådana polariserande utsagor kan skapa ambivalens. Å ena sidan är det självklart att somliga personer har djupare och bredare kunskaper än andra inom vissa områden. Å andra sidan är experten som medialt och socialt fenomen något mer än en sakkunnig person. Hon är också någon som politiker ofta hänvisar till för att motivera den ena eller den andra åtgärden.

Vem som tituleras expert avgörs av hierarkier mellan och inom vetenskapliga discipliner.

Därför är det en angelägen uppgift att reda ut vem ”experten” egentligen är, hur hon iscensätts och under vilka förutsättningar hon verkar. Ett uppslagsrikt bidrag i det avseendet är en nyutkommen studie signerad Jürgen Spitzmüller, språkvetare verksam vid universitetet i Wien.⁶

Spitzmüllers artikel är en diskursanalys av bästa märke och ett försök till begreppsbestämning av både experten och lekmannen. Varje modernt kunskapsfält har förstås sina tekniker, kunskaper och utgångspunkter som varje student eller forskare behöver lära sig att bemästra. Utöver det gör Spitzmüller tydligt att expertis inte är en fixerad storhet eller egenskap, det är inget man ”har”. Det är i stället något som uppstår i ett socialt samspel där maktförhållanden och språklig förhandling väger tungt.

Medialt slagkraftiga experter

Själva konstitueringen av experten är alltså också ett diskursivt förlopp. Vem som tituleras expert avgörs av hierarkier mellan och inom vetenskapliga discipliner. Det spelar roll var experten har sin professionella hemvist och hur hon har socialiserats in i kunskapsområdet, liksom i vad mån hon kan hävda sig på givna arenor.

Många av vår tids mest kända experter är uppenbart också medialt slagkraftiga. Det är en social roll för en person som tillskrivs särskilda färdigheter i ett kunskapsintensivt samhälle som ropar på evidens. Också detta har gjort sig påmint på senare tid, då medialt framträdande medicinare som Agnes Wold och Emma Frans ofta tagits i anspråk som experter även på pandemier.

Expertis, med andra ord, är enligt detta synsätt något som ”görs”. Antropologen E. Summerson Carr har i en kunskapsöversikt, som Spitzmüller stödjer sig på, kunnat visa hur expertis är förknippat med en lång rad ritualer: expertintervjuer, sakkunnigutlåtanden, föredrag, vetenskapliga artiklar, uttalanden.⁷ Till och med sådant som minglet i upptakten till en vetenskaplig konferens hör dit. Så socialiseras forskaren in i ett sammanhang av likasinnade experter. Akademins övergångsriter ska heller inte glömmas: examen, disputationen, professorsinstallationen. Carr citerar en kollega som tar fasta på att expertrollen, utöver att handla om vad som är sant eller meningsfullt, inbegriper förmågan att göra evidens levande ”through mastery of verbal performance”.

Och det kanske viktigaste av allt: experten och lekmannen är komplementära storheter som betingar varandra. ”Lekmän existerar endast där det finns experter, och omvänt”, skriver Spitzmüller. Man är aldrig expert eller lekman i största allmänhet, utan inom ett givet område. Det innebär konkret att lekmannen begär den särskilda kunskap som bara experten besitter, och denna i sin tur behöver lekmannen eftersom det är till honom som han talar från sin upphöjda position på scenen.

Experten som föreställning

Låter det som teater? Många som har följt Folkhälsomyndighetens presskonferenser med kurvor och grafer över pandemiläget kan troligen relatera till bilden: expertrollen som performance.

I det här materialet riktas sådana anklagelser intressant nog alltid mot personer som är kritiska till den svenska linjen och till Folkhälsomyndighetens arbete med pandemin.

Ett kompletterande sätt att närma sig experten i offentligheten har jag försökt mig på i en språkvetenskapligt anlagd studie av den första coronavårens två första månader, februari och mars.⁸ Jag ville ta reda på hur experten framställdes då och vände mig till mediearkivet Retriever. Med söksträngen *expert* kunde jag i våra fyra största tidningar DN, SvD, Expressen och Aftonbladet fånga in alla varianter av ordet ”expert”, liksom avledningar och sammansättningar. Antalet artiklar som innehåller denna söksträng stiger ganska brant redan i februari 2020, och sedan igen i mars – troligen en effekt av den begynnande pandemin och alla mediala hänvisningar till experter.

Efter en manuell genomgång av de totalt 1 942 förekomsterna av ord som innehöll söksträngen *expert* kvarstod 804 diskursrelevanta ord med någon koppling till pandemin. De allra flesta av dem var just ordet ”expert” (525 förekomster) i någon form, andra vanliga ord var ”expertis” och, inte oväntat, ”expertmyndighet”. När jag sedan kodade de 525 träffarna av ”expert” mot kunskapsområde och nationell tillhörighet fanns det en tendens mot medicin/epidemiologi och Sverige, det vill säga svenska experter. Det kan vara, men är inte nödvändigtvis ett återsken av den folkhälsonationalism som statsvetaren Gina Gustavsson reder ut i sin nyutgivna bok Du stolta, du fria.⁹ Det kan lika gärna vara uttryck för ett rimligt behov av att belysa krisen på svensk mark med svenska perspektiv.

Mer intressant i materialet är två återkommande företeelser. Den första är benägenheten att kategorisera andra som ”självutnämnda experter” och på så vis avvisa dem som legitima samtalspartner. I det här materialet riktas sådana anklagelser intressant nog alltid mot personer som är kritiska till den svenska linjen och till Folkhälsomyndighetens arbete med pandemin. Den andra företeelsen är egenheten att positionera sig själv som icke-expert och ändå framföra synpunkter på pandemin. Det är ett slags hedging och påminner om den retoriska formeln ”Jag är ingen talare men vill ändå säga ett par ord…”.

Kunskapens gränser

I bästa fall är det uttryck för en insikt om den egna kunskapens gränser, i sämsta fall ett tecken på falsk blygsamhet. Ett talande exempel är när Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson deklarerade i en opinionsartikel: ”Låt mig göra en sak klar: jag är ingen expert.”¹⁰ Men mindre expert än att säkert kunna avvisa Wolodarskis förslag på lockdown som ren populism var hon inte.

Att ifrågasätta svenska expertmyndigheter blev att ställa sig på fel sida om anständighetslinjen…

Det finns också i materialet ett trettiotal särskilt intressanta artiklar, framför allt opinionsmaterial, som direkt diskuterar experters inflytande och position från olika synvinklar. För somliga var det självklart att experters råd skulle avgöra coronahanteringen, politiska initiativ uppfattades som populism. Experten ställdes mot politikern som lekman – tydliga belägg för bärkraften i Spitzmüllers studie.

Framför allt hos opinionsbildare i mitten och till vänster blir det tydligt att covidfrågan tolkas mot en bakgrund av högernationalism och fake news. Att ifrågasätta svenska expertmyndigheter blev att ställa sig på fel sida om anständighetslinjen, att försvara den svenska pandemihanteringen ytterligare ett led i kampen mot gapig populism. Andra röster problematiserade experternas framskjutna position och tolkade den som politikens reträtt från handling och ansvar.

Jag uppfattar dessa vildvuxna diskussioner så att expertrollen är under förhandling. Det är inte givet vilken roll experter ska ha i vårt samhälle. Å ena sidan möter vi stora problem i form av desinformation och ryktesspridning framför allt på nätet. Solid kunskap behövs.

Å andra sidan har hävdvunna auktoriteter bjudits hård konkurrens, kunskapen finns ofta fritt tillgänglig några knapptryckningar bort, vilket är i grunden positivt. Diskussionen kompliceras av dess ideologiska konfiguration. Att med eftertryck omfatta en framskjuten expertroll linjerar ofta (men inte alltid) med ett avvisande av politiska ytterpositioner, oftast till höger, som faktafientliga eller populistiska. Expertvurmen kan något hårdraget sägas utgöra värdegrund för en politik i och runt mitten.

Men här har pandemin pekat ut något intressant och viktigt för oss; konflikterna och de förbittrade ordkrigen om allt från munskydd till immunitetsnivåer utspelas i regel inte mellan behärskade experter på ena sidan och skräniga populister eller ”hobbyepidemiologer” på den andra. I stället har experter och opinionsbildare, politiker och engagerade medborgare mer eller mindre välgrundat valt ut forskningsresultat och funnit sina linjer att argumentera för.

Experten är inte ett blankt ark på vilket ren och oförfalskad Sanning skrivs fram. All kunskapsbildning är inbäddad i sociala ordningar, värderingar och ideologi. Så är också fallet med policyutveckling och politiskt beslutsfattande som baserar sig på expertråd. Man kan hoppas att coronapandemin jämte allt elände den ställt till med också har medfört en tillnyktring i det avseendet.