EU:s nya klimatpolitik är inte bla bla bla

Ska till exempel utsläppen från bilkörning bokföras som klimatavtryck från bilfabrikanten eller från de pensionsfonder som investerar i dem? Kanske är det rimligare att ansvaret för utsläppen är förarens eller kommunens, eller kanske allas? Ska utsläppen som genereras i produktionen av det vi konsumerar ligga på producentens eller konsumentens koldioxidavtryck?

Hur ska detta hanteras om konsument och producent finns i olika länder?

Och när koldioxidavtrycket beräknats och mål satts, hur ska man nå dem? Om detta kan man diskutera nästan oändligt mycket, vilket också sker.

Nationella mål fel fokus

Klimatförändringarna drivs av världens sammanlagda utsläpp av växthusgaser. Vad gäller koldioxid har forskningen visat att den globala uppvärmningen är proportionell mot de över tid sammanlagda globala utsläppen. Det är alltså dessa som måste begränsas.

Nationella mål och beräkningar av enskilda koldioxidavtryck är därför fel fokus, eftersom de riskerar leda till att utsläpp flyttar snarare än minskar – eller till olika varianter av kreativ klimatbokföring.

All möda som läggs ned på att mäta och målsätta klimatavtryck riskerar därför att vara verkningslös.

Huruvida detta sker är svårt att mäta, så svårt att ingen egentligen försöker, inte ens det Klimatpolitiska rådet som är den myndighet som ansvarar för att utvärdera den svenska klimatpolitiken. All möda som läggs ned på att mäta och målsätta klimatavtryck riskerar därför att vara verkningslös.

Alla som drivit på för den svenska klimatpolitiken och för mål för minskade klimatavtryck är (rimligen) medvetna om problemen med nationella och enskilda utsläppsmål. Det finns dock goda argument för att ändå fokusera på de egna utsläppen i en situation där övriga världen inte insett allvaret och det inte finns överstatliga organisationer som kan styra utsläppen. Genom att sätta ambitiösa mål som successivt skärps kan man både vara ett moraliskt föredöme, och i bästa fall visa att minskade utsläpp är förenliga med god tillväxt och förbättrad välfärd.

EU:s nya klimatregler innebär att de samlade utsläppen fasas ut i ordnade former.

Den situation som motiverar ett fokus på nationella utsläppsmål och enskilda klimatavtryck har dock radikalt förändrats. Globala attitydundersökningar visar att den folkliga insikten om att världen behöver bli klimatneutral generellt sett inte är svagare i vår omvärld än här hemma. Av mer direkt betydelse är att EU är på väg att införa en politik som inte bara sätter utsläppsmål utan som också specificerar de medel som gör att målen kommer att bli verklighet. Skarpa gränser kommer att sättas för i stort sett alla utsläpp av koldioxid inom unionen som helhet för all framtid.

Nya klimatregler

EU:s nya klimatregler innebär att de samlade utsläppen fasas ut i ordnade former. Var utsläppen sker under utfasningsperioden och vem som är ansvarig för dem – bilisten, bilfabrikanten, investeraren, kommunen eller nationen blir irrelevant, åtminstone för klimatet.

Hållbarhetsansvariga i offentlig sektor och näringsliv kan därmed ägna sig åt något mer produktivt än att beräkna koldioxidavtryck.

Ett hot mot att EU och Sverige inte når klimatneutralitet kvarstår dock, och det är synnerligen relevant. Det är att de nya EU-reglerna förlorar sin folkliga acceptans och avskaffas. Klimatarbetet måste därför helt fokusera på att göra vad man kan för att så inte ska ske. Jag återkommer till detta nedan.

Hur ska då EU lyckas med att sätta skarpa gränser för utsläppen i linje med den redan antagna europeiska klimatlagen? Jag behöver nu beskriva EU-kommissionens förslag eftersom de är förvånansvärt okända i Sverige, kanske eftersom en hel del i kommunikationen om EU:s ”gröna giv” är obegripligt snömos. Följande tre delförslag är centrala:¹

1. Halvering av antalet utsläppsrätter. Utsläppshandelssystemet EU ETS (EU Emission Trading System) är EU:s viktigaste instrument för att begränsa utsläppen av växthusgaser. Systemet sätter bindande gränser för utsläppen inom bland annat kraftproduktion, tung industri som stålverk, oljeraffinaderier och cement samt allt flyg inom EU. Gränserna för utsläppen sätts genom att företagen inom systemet för varje ton utsläpp de gjort måste leverera in en utsläppsrätt till ett konto hos EU-kommissionen där också deras utsläpp registreras. En del av utsläppsrätterna delas ut gratis till företagen och resten auktioneras ut. Antalet utsläppsrätter som ges ut minskas varje år med ett fast belopp. Det innebär att det efter ett visst år inte kommer att ges ut några fler utsläppsrätter. Med nuvarande minskningstakt är detta år 2057. Systemet innebär alltså både att ett stoppdatum för utsläppen sätts och att en strikt gräns för de över tid sammanlagda utsläppen fram till dess sätts. Enligt nuvarande regler är denna gräns 30 miljarder ton. EU-kommissionen föreslår nu med stöd i den redan antagna europeiska klimatlagen att nedtrappningen av hur många utsläppsrätter som ges ut ska ske dubbelt så snabbt som enligt nuvarande regler. Utgivningen kommer därmed att upphöra år 2040, och fram till dess kommer sammanlagt 16 miljarder ton utsläpp ske.
2. Ett nytt utsläppshandelssystem införs 2026 för vägtransporter och uppvärmning av fastigheter. Liksom EU ETS kommer systemet att sätta en absolut gräns för de sammanlagda utsläppen över all framtid. Utsläppsrätter kommer att ges ut fram till år 2043 och fram till dess kommer de över tid sammanlagda utsläppen begränsas till cirka 10 miljarder ton. Efter detta kommer fossila bränslen vara förbjudna i unionen som helhet.
3. Skarpare regler för utsläpp från nya bilar. EU har redan infört regler för hur mycket koldioxid per kilometer nya bilar får släppa ut. Reglerna avser de genomsnittliga utsläppen för varje bilfabrikant, och de som bryter mot dem får betala dryga böter eller köpa utsläppsutrymme från andra bilfabrikanter som släpper ut mindre än reglerna tillåter (till exempel Tesla). EU-kommissionen föreslår att taken för utsläppen sänks snabbare än enligt nuvarande regler. Till år 2030 ska de minska med 55 procent jämfört med idag, och från år 2035 kommer bara bilar med nollutsläpp få säljas inom unionen.

De tre förslagen innebär att en absolut gräns sätts för den absoluta merparten av utsläppen av koldioxid inom EU under all framtid.² De över tid sammanlagda utsläppen fram till mitten av detta århundrade då EU blir klimatneutralt blir 26 miljarder ton allt som allt. Detta motsvarar vad världen som helhet släpper ut på 9 månader. Eftersom koldioxidutsläppens effekt på den globala medeltemperaturen är proportionell mot de över tid ackumulerade utsläppen kan man lätt räkna ut att 26 miljarder ton ger en temperaturökning på mindre än 0,02 grader.³ Detta måste sägas vara både ambitiöst och rimligt.

De som påstår att klimatpolitiken inom EU bara är fina ord (bla bla bla med Greta Thunbergs sätt att uttrycka saken) har fundamentalt fel.

Nödvändig affärsstrategi

Utsläppshandelsystemet innebär att stål- och cementproducenter, liksom flygföretag och kraftverk som inte hittat fossilfria alternativ när utsläppsrätterna tagit slut, kommer att få lägga ned verksamheten.

Utsläppshandeln gör alltså att det som är bra för vinsterna också är bra för klimatet.

Konsekvensen blir densamma för de bilfabrikanter som inte tagit fram konkurrenskraftiga fossilfria bilar 2035. Men efterfrågan på stål, byggmaterial, flygresor och bilar kommer ju inte att försvinna. På samma gång som reglerna med tvingande makt fasar ut den gamla fossila ekonomin skapas därför nya marknader. Det är därför bilfabrikanterna nu investerar kraftfullt för att med eldrivna bilar kunna ta marknadsandelar i den nya ekonomin. Utsläppshandeln gör alltså att det som är bra för vinsterna också är bra för klimatet. Ansvaret för att ligga före i klimatomställningen flyttas då från företagens hållbarhetsavdelningar till avdelningarna för teknik, ekonomi och strategi. Omställning till klimatneutralitet blir nödvändig affärsstrategi, inte marknadsföring.

Investerare måste bedöma om företagens affärsstrategier kan skapa lönsamhet givet att det nya regelverket tvingar fram en omställning till klimatneutralitet. Olika varianter av kalkylerade koldioxidavtryck är i en sådan bedömning av synnerligen marginell om någon betydelse. Taxonomin och andra liknande påfund är inte heller till någon hjälp.

De svenska utsläppen av växthusgaser är en dryg promille av världens samlade utsläpp medan EU:s är 8 procent.

Ett utsläppshandelssystem med skarpa gränser är alltså något helt annat än att sätta (på pappret) ambitiösa mål – det implementerar målet. All diskussion om huruvida styrmedlen är tillräckliga eller alls fungerar, likt den vi har i Sverige, blir överflödig. Att mäta koldioxidavtryck, åtminstone för de europeiska delarna av verksamheten, blir obsolet. Givet att utsläppshandelssystemet finns på plats kommer utsläppen inom berörda sektorer inte att kunna överstiga antalet utsläppsrätter som ges ut.

Detta alldeles oavsett nationella och kommunala mål, gröna finanser, flygskam, klimatavtrycksberäkningar och glättiga pamfletter från hållbarhetsavdelningar

Utsläpp kan flytta

Också EU är förstås för litet för att självt kunna stoppa klimatförändringarna. Men EU är mycket större än Sverige. De svenska utsläppen av växthusgaser är en dryg promille av världens samlade utsläpp medan EU:s är 8 procent.⁴ Förutom det uppenbara, nämligen att Sveriges utsläpp är triviala medan EU:s inte är det, är det en stor fördel att den hårda klimatpolitiken lyfts från nationell till EU-nivå.

Med en 50–100 gånger så stor utsläppsmarknad är risken att utsläpp flyttar ut från det reglerade området mycket mindre. Inom systemet kan dock utsläpp flytta, men det är meningen och leder till att utsläppsminskningarna först sker där det är som billigast att genomföra dem snabbt.

Regler för att minska utsläppen på en viss plats i systemet, till exempel Stockholms universitet, Uppsala kommun eller inom Sveriges gränser minskar inte utsläppen inom systemet utan flyttar dem bara. Eftersom sådana regler ofta är kostsamma utan att ha någon effekt på de sammanlagda utsläppen är de samhällsekonomiskt skadliga. Genom att öka kostnaderna för omställningen kan de riskera den politiska acceptansen för de regler som EU nu är på väg att införa. De är därför också skadliga för klimatet.

När skarpa regler för skärpta utsläppskrav för bilar sätts på EU-nivå kommer bilfabrikanterna världen över tvingas anpassa sin teknologiutveckling. Den svenska marknaden är däremot alldeles för liten för att ny transportteknik ska utvecklas. Hemmasnickrade mål och regler kostar men har ingen effekt.

Det svenska bonus-malus-systemet som beskattar fossildrivna bilar och subventionerar eldrivna påverkar inte de genomsnittliga utsläppen från de bilar som säljs inom EU eftersom de bestäms av de regler som jag beskrivit under punkt 3 ovan. Subventioner av elbilar kan ändå vara befogade, men bara om de bidrar till att upprätthålla en bred folklig acceptans för systemet i Sverige och resten av EU. Då är subventioner till stora dyra el-suvar som körs i storstäderna inte motiverade om man tror att problemet med folklig acceptans snarare finns på landsbygden bland låg-och medelinkomsttagare.

Konsumtionsbaserade utsläppsmål är skadliga

I Sverige diskuteras nu införandet av ytterligare nationella mål, nämligen ett så kallat konsumtionsbaserat mått som inkluderar de utsläpp som gjorts i produktionen av de konsumtionsvaror som vi importerar. Men merparten av vår import kommer från EU, och med de nya reglerna på plats finns inga klimatargument för att med nationell politik styra om handeln inom EU.

Den grundläggande förutsättningen för omställningen kan alltså bortfalla om dess politiska legitimitet vittrar sönder.

Handelspolitik och kanske till och med importrestriktioner kan vara verktyg för att påverka till exempel Kina att införa en effektiv klimatpolitik. Men detta sköts och ska skötas på EU-nivå. EU är tillräckligt stort för att både via morot och piska kunna påverka resten av världen. Att en så stor och heterogen region som EU lyckas införa tillräckliga klimatpolitiska styrmedel ger också en helt annan demonstrationseffekt än aldrig så ambitiösa klimatmål satta av ett rikt litet glesbefolkat land med ovanligt goda förutsättningar för fossilfri kraftproduktion.

Om EU-kommissionens förslag går igenom finns alltså effektiva och tillräckliga styrmedel på plats för att industri, kraftproduktion, transporter och uppvärmning ska bli fossilfria till mitten av detta århundrade. Detta kommer att leda till en stor omställning av samhället. Den är knappast mer omvälvande än tidigare omställningar som övergången till industrisamhället och den nu pågående digitaliseringen, snarare tvärtom. Till skillnad från dessa är klimatomställningen dock helt beroende av politiska beslut som sätter bindande gränser för fossilanvändningen. Utan dessa blir det ingen omställning.

Den grundläggande förutsättningen för omställningen kan alltså bortfalla om dess politiska legitimitet vittrar sönder. För att förhindra detta krävs en helt ny politik. Syftet måste vara att göra omställningen acceptabel för människor och företag. Tillräckligt många måste kunna känna sig som vinnare. Frågan om vad konkret som krävs för detta har inget enkelt svar så klimatdiskussionen måste handla om det. Men klart är att energiskatter, dyr inblandning av biobränsle, målet för utsläpp från transportsektorn inom Sveriges gränser, flygskam, nationell flygskatt, eftersatt vägunderhåll, strikta upphandlingsregler och nya nationella utsläppsmål knappast gör transitionen till klimatneutralitet mer populär.

Därmed är allt detta till stor potentiell skada för klimatet och bör avskaffas. EU:s gröna giv är långt från bla bla bla.