4 miljarder kronor om dagen från EU till Ryssland
Samtidigt så strömmar fossil gas från Ryssland just nu in i Europa, genom ledningarna i Ukraina men även direkt till både Tyskland (Nordstream 1) och Polen (Yamal) samt via Turkiet (Turkstream). Enbart under den första månaden sedan invasionen av Ukraina inleddes den 24 februari har EU:s medlemsländer betalat nästan 200 miljarder kronor för fossila bränslen från Ryssland, varav 120 miljarder kronor för gas och 5 miljarder kronor för kol. Även om i övrigt hårda sanktioner har införts mot Ryssland sedan invasionen inleddes ger dessa fortsatta överföringar av europeisk hårdvaluta ett kritiskt tillskott av ekonomiska resurser till den ryska staten.
Just nu lanserar därför många gasberoende europeiska stater planer på att försöka ersätta importberoendet från Ryssland, bland annat genom en accelererad utbyggnad av fossilfri energi, men även med utökad import av gas från andra länder samt en återgång till mer inhemsk kolkraft.
Tyskland, som är det globala affischnamnet för strategin ”100% förnybart” och drivande för avveckling och förbud mot kärnkraft, har hittills missat sina klimatmål.
Tyskland är med råge Europas största köpare av rysk gas och har länge jobbat hårt för att få igång en ny gasledning från Ryssland (Nordstream 2) för att kunna utöka denna import ytterligare. Man har även kämpat för att få gas att klassas som ”grön” i EU:s taxonomi, en lista över miljövänliga verksamheter, och har länge planerat att bygga upp en ny stor gaskraftverkskapacitet för att stötta den väderberoende förnybara kraften från sol och vind. Samtidigt avvecklar man den fossilfria kärnkraften och – så småningom – den smutsiga kolkraften.
Tyskland, som är det globala affischnamnet för strategin ”100% förnybart” och drivande för avveckling och förbud mot kärnkraft, har hittills missat sina klimatmål. Under det senaste året (mellan 2020 och 2021) har man dessutom sett både ökade utsläpp och kraftigt ökad produktion från kolkraft, som återigen är landets största kraftkälla. Nu under 2022, med ytterligare kärnkraft stängd, är det inte ovanligt att se Tysklands utsläpp från elproduktion stiga väl över 500 gram CO2 per kWh (EU:s genomsnitt är ca 230 g och Sverige ligger vanligen under 20 g).
Avveckling till Putinpris
Den övergripande tyska strategin för förtida avveckling av kärnkraft fastslogs av Gerhard Schröders socialdemokratiska regering efter valsegern tillsammans med miljöpartiet De gröna (Grüne) 1998 och blev till lag 2002. Samtidigt som Schröder drev igenom avvecklingen av kärnkraften var han den drivande kraften för att bygga gasledningar till Tyskland från Ryssland. Schröder var styrelseordförande för Nordstream (som byggde den första stora gasledningen från Ryssland genom Östersjön) och senare även Nordstream 2, samt ordförande i det statliga ryska oljebolaget Rosneft och i februari 2022 nominerad till styrelsen för Gazprom, vilket är världens största naturgasbolag och har den ryska staten som ägare.
Planerna på avveckling fortgår, trots att Tysklands kvarvarande kärnkraft är i absolut toppform och mycket lönsamt skulle kunna köras i många decennier till.
De välfinansierade lobbyorganisationer samt politiska partier som fortsätter att leda den ideologiska kampanjen mot kärnkraft i Tyskland inkluderar samtliga partier i den sittande koalitionsregeringen, Socialdemokraterna (SDP), det liberala FDP och miljöpartiet De gröna. Dessa aktörer har valt att hålla fast vid en hård linje av fullständig avveckling enligt tidigare planer helt oavsett vilka konsekvenser detta får. Sannolikt är man rädd för att en fördröjd avveckling skulle kunna öppna dörren för en mer nykter omvärdering av kärnkraftens framtida möjliga roll i Tyskland.
Planerna på avveckling fortgår, trots att Tysklands kvarvarande kärnkraft är i absolut toppform och mycket lönsamt skulle kunna köras i många decennier till. Tyskland hade även kunnat återstarta den kärnkraft som just stängts, vilket är tekniskt sett lätt och skulle kunna göras med stor lönsamhet. Detta övervägs inte på allvar i Tyskland, där man i stället idag fokuserar på att kämpa emot att rysk gas ska inkluderas i sanktionerna och alltså ska fortsätta finnas tillgänglig för tysk import. Politiskt diskuterar man en fördröjning av utfasningen av kolkraft samt massiv ny import av fossil gas, men nu i form flytande gas från framförallt Qatar.
Att det i dagens läge fortfarande kvarstår debattörer och politiker i Sverige och andra länder som pekar på den typ av energistrategi som Tyskland varit affischnamn för som något att efterhärma tyder på en sorts fundamental ideologisk låsning.
Sverige och Belgien stänger reaktorer
Utöver att Sverige tagit fyra stora reaktorer ur drift som ett direkt resultat av en höjning av straffskatten på kärnkraft (effektskatten) under 2015, så bekräftade Belgien under 2018, genom sitt gröna parti (Groen), att man avser driva igenom en avveckling av all kärnkraft före 2026.
Idag står kärnkraften för nära hälften av elproduktionen och mer än två tredjedelar av den fossilfria kraften i Belgien. Som ersättning för den förlorade produktionen ska landets skattebetalare subventionera byggandet av nya fossila gaskraftverk, under en plan där kostnader, konsumtion av fossila bränslen och utsläpp av växthusgaser väntas öka mycket dramatiskt framöver och där fossil gaskraft ska dominera kraftproduktionen i landet redan vid slutet av 2025. Till skillnad från Tyskland har situationen i Ukraina tvingat fram en partiell omvärdering i Belgien, där man nu kommer att tillåta två av sju reaktorer (Doel 4 & Tihange 3) att fortsätta vara i drift i tio år till. Även om de negativa konsekvenserna för samtliga relevanta mätvärden vad gäller klimat, ekonomi, luftföroreningar och säkerhet därmed minskar något genom detta, är den politiska planen alltså fortsatt att sabotera systemet genom att i närtid stänga den absoluta majoriteten av den planerbara fossilfria produktionskapaciteten (30 TWh/år).
Det återstår att se om andra länder, som tidigare beslutat om förtida avveckling av kärnkraft, håller fast vid dessa planer eller reviderar dessa i ljuset av den nuvarande situationen.
Skulle de reaktorer som stängts av nyligen återföras i drift hade importbehovet av rysk gas kunnat minska med motsvarande cirka 7 miljarder kubikmeter eller 8 procent.
Summerar vi samtliga politiskt drivna förtida avstängningar av europeisk kärnkraft från 2019 till idag, samt de som är aviserade fram till tidigt 2030-tal, inklusive Spanien och Schweiz, uppgår den möjliga tappade kapaciteten till cirka 25 000 MW, varav 16 000 MW fortfarande är i kommersiell drift idag och mer än 8 000 MW är avstängd men skulle kunna återstartas i närtid utan större kostnader. Totalt handlar det alltså om en frivillig förlust av fossilfri elproduktionskapacitet om nära 200 TWh per år. Som jämförelse konsumerade Sverige totalt 140 TWh el under 2021.
Motsvarar dubbla Sveriges utsläpp
Energiinnehållet i den ryska gasimporten till EU motsvarar runt 800 TWh i termer av möjlig elproduktion.
Skulle de reaktorer som stängts av nyligen återföras i drift hade importbehovet av rysk gas kunnat minska med motsvarande cirka 7 miljarder kubikmeter eller 8 procent. Att återföra nyligen stängda reaktorer i drift samt modernisera och driftförlänga samtliga av de reaktorer som aviserats för förtida politisk stängning under de kommande tio åren skulle kunna motsvara nästan 40 miljarder kubikmeter minskat gasbehov, eller cirka 25 procent av nuvarande rysk gasimport till EU.
Jämfört med motsvarande mängd gas för elproduktion skulle den kärnkraftsflotta som diskuteras här kunna spara 100 miljoner ton av direkta koldioxidutsläpp om året, om den tilläts fortsätta köra. Det är dubbelt så mycket som Sveriges totala inhemska utsläpp, och då är metanutsläpp från gasläckage på vägen från gasfälten i Ryssland till Europa ej medräknat. I kontrast till Europas beroende av rysk gas är marknaden för kärnbränsle global på ett sätt som gör den oberoende av Ryssland, något som blev extremt tydligt när Vattenfall samma dag som Rysslands invasion av Ukraina direkt kunde gå ut och lova att att inget bränsle från Ryssland kommer användas i de svenska reaktorerna framöver. Sverige har redan, genom Westinghouse kärnbränslefabrik i Västerås, även hjälpt Ukraina att snabbt göra sig oberoende av bränsleleveranser från Ryssland.
Qatarstrofal gas – Europas miljardregn över diktaturer
Att ersätta ett potentiellt bortfall av rysk gasimport med flytande gas, LNG, från Qatar är på flera sätt en stor utmaning. Qatar exporterar totalt sett (till alla kunder världen över) betydligt mindre gas än Ryssland exporterar till Europa, och större delen av kapaciteten är redan bunden under mångåriga kontrakt till främst asiatiska kunder. Världens största fartyg för transport av flytande naturgas (LNG) heter ”Q-Max” (Qatar Max, av vilka det totalt finns 14 skepp) och kan hålla upp till 266,000 kubikmeter av LNG med ett energivärde omvandlat till elproduktion om cirka 0,6 TWh.
Den kärnkraft som vissa europeiska länder valt att vaska genom politiska beslut motsvarar därmed över 330 leveranser från en flotta av världens största LNG-tankfartyg per år, och den nuvarande ryska gasimporten till Europa motsvarar cirka 1 350 leveranser per år. Marginalkostnaden för existerande och nyss avstängd kärnkraft i Europa ligger på 10–15 öre per kilowattimme (kWh), medan marginalkostnaden för en kWh producerad från importerad flytande gas ligger över 2 kronor enligt dagens marknadspriser (alltså cirka 20 gånger högre). Det politiska valet att att inte köra 200 TWh per år av fossilfri kärnkraft i Europa skulle därför motsvara en nettotransferering av mer än 400 miljarder kronor per år från Europa till diktaturer i Mellanöstern. Tyskland, som är drivande i frågan om ökade LNG-leveranser, saknar idag LNG-terminaler och har därför just nu ingen kapacitet att ta emot sådana leveranser.
Skadan är inte bara ekonomisk och klimatmässig men även, som har blivit smärtsamt tydligt idag, säkerhetsmässig.
De som propagerat för eller ställt sig neutrala till en förtida avveckling av en stor del av Europas inhemska planerbara fossilfria elproduktionskapacitet i form av kärnkraft och samtidigt hjälpt till att cementera ett europeiskt importberoende av rysk gas har mer anledning än någonsin tidigare att tänka om. Skadan är inte bara ekonomisk och klimatmässig men även, som har blivit smärtsamt tydligt idag, säkerhetsmässig. Att delvis försöka ersätta ett beroende av rysk fossil energi med flytande gasleveranser från diktaturer i Mellanöstern, som alltså är huvudspåret i ett flertal europeiska länder just nu, kan inte ses som en rimlig eller önskvärd lösning.
Det finns en uppenbar och öppen väg framåt. Den går genom en systematisk satsning på samtliga hållbara fossilfria energikällor, där en modernisering och driftförlängning av existerande och nyligen avstängda reaktorer skulle kunna ge ett enormt och omedelbart tillskott.