Ett svagare LO ger ett annat Sverige

tänker själv fortsätta med denna blandning, det vill säga både reflektera över den svenska modellens särart i sak och vad som är dess goda egenskaper.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen

Det första som är typiskt för modellen är att arbetsmarknadens parter har ett stort inflytande över regelverket, åtminstone så länge de är överens. Förutsättningen för detta är att många lagar som styr arbetsmarknaden är semidispositiva, det innebär att lagarna ger möjlighet för parterna, även på lokal nivå, att besluta om andra regler än de som står i lagarna. Detta är inte samma sak som att politikens lagstiftande makt inte är viktig. Lagarna konstituerar parternas spelplan. Dessutom finns flera lagtexter som inte går att förhandla bort. När lagar ändras eller omtolkas förändras också styrkeförhållandet mellan parterna. Ett konkret exempel är när arbetsgivare för några år sedan upptäckte ett hål i Las, nämligen att arbetsgivare kan hyvla tjänster, det vill säga kräva att de anställda går ner i arbetstid. Om arbetstagarna inte går med på den kortare arbetstiden riskerar de att bli uppsagda. Flera fackliga organisationer reagerade på hyvlingen och krävde en lagskärpning, men lyfte också frågan i förhandlingarna. För att få arbetsgivare att gå med på restriktioner mot hyvling blev emellertid de fackliga organisationerna tvungna att göra andra eftergifter. Spelplanen hade förändrats.

Det som de fackliga organisationerna vunnit på närheten är insyn och möjlighet att påverka. 

Den svenska modellen karakteriseras också av en närhet mellan fackliga organisationer och arbetsgivare. Tillsammans med de fackliga organisationerna i Norden och Tyskland utskiljer sig svensk fackföreningsrörelse gentemot övriga världen genom en ofta mer avspänd attityd till arbetsgivarna. Inte minst gäller detta inom stora industriföretag. Den som har insyn i hur IF Metalls fackklubbar vid SKF, Atlas Copco eller Electrolux fungerar vet att det ibland pågår hårda förhandlingar, men att mängder med frågor samtidigt blir lösta genom informella kontakter och snabba handskakningar, något som är långt mer ovanligt på industrierna i länder som Frankrike eller USA. Det som de fackliga organisationerna vunnit på närheten är insyn och möjlighet att påverka. Betalningen består i att de ofta är försiktiga med öppen kritik och i det längsta försöker undvika konflikter. Samtidigt är strejkvapnet ändå avgörande, utan möjligheten att hota med konflikt skulle maktbalansen rubbas. Den otvungna attityden kan dock komma att rubbas av att ägandet i rask takt försvinner från Sverige, vilket ofta löser upp de informella banden mellan koncernledningar och fackliga företrädare.

Särskilt snabb har globaliseringen varit just inom tillverkningsindustrin, numera har 39 procent av de svenska anställda en utländsk arbetsgivare.[1] Här är det också viktigt att skilja på fackklubbarnas relation till arbetsgivare och relationen på branschnivå och den mellan LO och Svenskt Näringsliv. IF Metall är ett av de fackförbund som är med och sluter de normgivande industriavtalen, där vet vi att förhandlingarna ofta varit hårda. Ännu mer inflammerad är relationen mellan LO och Svenskt Näringsliv, där oenigheten handlar om hur arbetsmarknadslagarna bör vara utformade. Svenskt Näringsliv och mängder med betalda lobbyister kräver en uppluckring av Las och utökade möjligheter att använda tidsbegränsade anställningar, medan LO tvärtom kräver lagändringar för att få bort hyvling och allmän visstid.

En förutsättning för att modellen ska fungera är en hög facklig organisationsgrad, men också att arbetsgivarna är väl organiserade och att täckningen av kollektivavtal är hög. 

Genom januariavtalet har LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv tvingats till förhandlingsbordet för att försöka komma överens i trätofrågorna, men det är inte parterna som styr förhandlingsplanen, utan ett direktiv som bygger på en uppgörelse mellan regeringen och L och C. Både LO och Svenskt Näringsliv har kritiserat direktivet för att inte ta upp de egna hjärtefrågorna. Ännu återstår att se hur klimatet kommer att vara i förhandlingarna, men det kommer knappast bli enkelt att komma överens och blir det ingen överenskommelse kommer den offentliga utredningens förslag att ligga till grund för en proposition.

En sjunkande facklig organisationsgrad

En förutsättning för att modellen ska fungera är en hög facklig organisationsgrad, men också att arbetsgivarna är väl organiserade och att täckningen av kollektivavtal är hög. Internationellt sett intar Sverige och Norden en topposition när det gäller alla dessa indikatorer. Särskilt unikt för Sverige är den höga fackliga organisationsgraden bland privatanställda tjänstemän inom industrin. Samtidigt ringer många varningsklockor. Den fackliga organisationsgraden har sjunkit och tappet har varit störst inom LO-grupperna. Bland arbetare är i dag 63 procent av kvinnorna och 60 procent av männen fackligt anslutna, vilket kan jämföras med den totala fackliga organisationsgraden som för närvarande är 69 procent.[2][3] Eftersom antalet personer i tjänstemannayrkena samtidigt har ökat medan antalet i en del arbetaryrken blivit lägre har resultatet blivit att tjänstemännen i dag är fler än arbetarna både på arbetsmarknaden och bland fackliga medlemmar.

Mönstret att organisationsgraden sjunkit särskilt bland arbetare är inte unikt för Sverige, det gäller även för de andra nordiska länderna och för en stor del av Europa. Det finns en omfattande forskning om orsakerna till den lägre fackliga organisationsgraden och varför i synnerhet färre arbetare organiserar sig. Den enskilt största förklaringen till den lägre organisationsgraden bland LO-grupperna i Sverige är den dåvarande borgerliga regeringens beslut 2006 om att kraftigt försämra a-kassan. Beslutet innebar kraftigt höjda avgifter till kassan inom branscher med hög arbetslöshet. Det ledde till att många lämnade både a-kassan och facket. Bland arbetare föll den fackliga organisationsgraden med 6 procentenheter på två år.[4] Det var det största fackliga tappet av medlemmar sedan de fackliga organisationerna tvingades till reträtt efter storstrejken 1909. Vad som är mindre känt i Sverige är att även LO i Danmark och Finland tappade många medlemmar efter ändringar i a-kassesystemet (i Danmark öppnades för konkurrerande privata a-kassor och i Finland för en kassa styrd av arbetsgivare).

Nu är detta givetvis inte enda förklaringen till att LO i Sverige tappat medlemmar. Nedgången har fortsatt, men i svagare takt, även efter ändringen av a-kassan. Forskningen pekar på tre typer av faktorer: förändringar i omvärlden som påverkar organiseringen, politiska förändringar och fackföreningarnas eget arbete.[5] Till förändringar i omvärlden hör effekterna av globalisering (ökad konkurrens, utländskt ägande), arbetslivets struktur (färre stora arbetsplatser), invandring (många kommer från länder utan demokratiska fackföreningar) och attitydförändringar (kan vara en förklaring till svårigheten att organisera unga). Till politiska förändringar hör inte bara ändringen av a-kassan, utan också en rad beslut som påverkat benägenheten att organisera sig fackligt. Hit hör lagstiftningen om tidsbegränsade jobb. Benägenheten att organisera sig fackligt är betydligt lägre bland personer med tillfälliga jobb jämfört med fast anställda. Det är särskilt vanligt med tidsbegränsade anställningar i LO-grupperna. Bland kvinnor i arbetaryrken har 25 procent en tidsbegränsad anställning, medan motsvarande andel för kvinnor i tjänstemannayrken är 11 procent. Bland män i arbetaryrken har 17 procent en tidsbegränsad anställning, medan andelen bland män med tjänstemannajobb är 10 procent.[6]

Borgerliga debattörer, däribland Mikael Sandström här i Kvartal, brukar påpeka att andelen med tidsbegränsade anställningar varit ganska konstant under de senaste 20 åren och att det därför knappast kan förklara en lägre facklig organisationsgrad. Detta argument förbiser dock den kraftiga förskjutningen inom gruppen med tidsbegränsade anställningar, där de mest otrygga formerna ökat kraftigt på bekostnad av de mer trygga formerna. Konkret betyder detta att anställning per timme och anställning vid behov (som ofta är former av allmän visstid) ökat på bekostnad av vikariat och provanställningar.[7] Återigen är det LO:s medlemmar som drabbas mest, särskilt ofta inom hotell- och restaurang, men också ofta inom handeln och offentlig sektor.

Unionen är i dag Nordens största fackförbund. Bakom framgången finns en skicklig marknadsföring, där alla metoder mäts och utvärderas och erbjudanden om låga inträdesavgifter och en generös inkomstförsäkring. 

Den sista faktorn som påverkar den fackliga organiseringen är organisationernas eget arbete. Detta arbete har skärpts påtagligt under det senaste decenniet, även om kvaliteten på organiseringsarbetet varierar kraftigt mellan olika fackförbund. Till förbund som utvecklat nya strategier och framgångsrikt bedrivit ett arbete för ökad organisering hör bland annat Handels inom LO och Unionen inom TCO. Handels har utarbetat system för att förtroendevalda och anställda snabbt ska få statistik om medlemsutvecklingen. Utifrån den kunskapen skräddarsys organiseringen. Unionen är i dag Nordens största fackförbund. Bakom framgången finns en skicklig marknadsföring, där alla metoder mäts och utvärderas och erbjudanden om låga inträdesavgifter och en generös inkomstförsäkring. Men när det gäller den sistnämnda punkten är inte spelplanen likvärdig. Det är inte svårt att erbjuda en inkomstförsäkring om arbetslösheten bland medlemmarna är låg, men en långt dyrare affär för förbund med många arbetslösa medlemmar, som Hotell- och restaurangfacket.

Vikten av ett starkt LO

Hur organisationsgraden utvecklas framöver är avgörande för den svenska modellens framtid. Med lägre organisationsgrad ökar risken för att täckningen av kollektivavtal också ska börja falla. Den utvecklingen har vi redan sett i Tyskland. Särskilt avgörande för den svenska modellen är att LO håller ställningarna. Den svenska modellen är inte bara ett flexibelt styrsystem, den förutsätter också en moralisk legitimitet. Om förbund som organiserar akademiker och tjänstemän fortsätter att växa på LO-gruppernas bekostnad undermineras den legitimitet som bygger på att fackföreningsrörelsen också ska bidra till mer jämlika förhållanden mellan olika grupper av anställda. Från borgerligt håll talas med kluven tunga. Försäkringarna om att värna den svenska modellen är många, ibland försvaras till och med LO. Samtidigt företräder alla borgerliga partier (trots att Alliansen slutat att existera) en politik som särskilt motverkar facklig organisering av arbetare, som att premiera tidsbegränsade anställningar eller kräva att staten ska trycka ner ingångslöner under kollektivavtalen. Även den borgerliga retoriken slår specifikt mot LO och samma argument återkommer gång på gång, mest frekvent är kritiken av den fackliga politiska samverkan. Varför inte i stället erkänna att politiken konstituerar spelplanen för förhandlingarna och konstatera att LO har en allt friare politisk roll?

Borgerligheten borde tänka ett varv till innan den försöker underminera LO. Ett svagare LO skulle skapa ett annat Sverige. Det skulle även försvaga socialdemokratin, men det är inte säkert att borgerligheten skulle bli vinnaren.