För mig som arbetar med ensamkommande är det uppenbart att en stor del av den grupp som berörs av gymnasielagen inte har förstått den. Och att det dessutom finns ett utbrett tvivel om svenska lagar överhuvudtaget spelar någon roll: Många ensamkommande vet vid det här laget av egen erfarenhet att löften eller hot som ställs ut i dag, inte nödvändigtvis gäller imorgon, skriver Mustafa Panshiri. 

Hussein är sen. Två timmar sen. Vi skulle träffas vid Sergels torg i Stockholm klockan tre en söndagseftermiddag, men nu får jag inte tag på honom. Jag ringer min kontakt Ahmed som jobbar med ensamkommande och som ordnat mötet. Ahmed och jag skämtar över telefon att Hussein kanske dyker upp på ”afghansk tid”. Under mina föreläsningar för nyanlända elever på skolor brukar jag understryka att det är svensk tid som gäller för bensträckaren. Inte somalisk, eritreansk eller afghansk. Det brukar riva ner skratt både från ungdomarna och lärarna.

Att stå och vänta på Hussein och undra hur sent han tänker dyka upp tar mig tillbaka till 1997. 

Min familj och jag har just kommit till Sverige och blivit hembjudna till en svensk familj för första gången. Det är sagt att vi ska ses klockan sex på kvällen. En kvart före utsatt tid är min bror och jag fortfarande ute och spelar fotboll. Pappa ropar från balkongen att vi ska skynda oss hem. 

Brorsan och jag fattar ingenting. Klockan sex betyder ju att det är lagom om vi kommer dit till åtta. Men pappa förklarar: I Sverige gäller utsatt tid. Blir man tio minuter sen förväntas man ringa och meddela det. 

Det är en kulturkrock som förbluffar min bror och mig – varför skulle någon vilja stressa sina gäster på det sättet? – men som Pappa redan förstått på ett rationellt plan och lärt sig hur man ska ta sig runt. 

Men nu ringer Hussein. Det hände en grej, säger han. Han kommer om någon timme. Afghansk tid. 

Vem begriper den nya lagen?

Jag har under tre års tid jobbat med gruppen ensamkommande unga män. Under 2015, när jag jobbade som polis i Linköping, mötte jag dem så gott som varje dag när de sökte asyl på polishuset. (Jag har skrivit om mina möten med dessa ungdomar i Kvartal.)

Nu har politiker från höger till vänster lovat att dessa ungdomars liv ska förändras radikalt med den nya så kallade ”gymnasielagen”. Men jag som själv jobbar med målgruppen har haft svårt att förstå vad lagen egentligen innebär, och vilka konsekvenser den kommer att få för gruppen i stort. Och jag är inte ensam om det. Gode män, socialsekreterare, lärare och inte minst jurister har haft svårt att tolka och tillämpa de nya reglerna. 

Diskussionerna mellan de unga män jag träffar handlar mindre om vad som gäller formellt, och mer om hur man ska manövrera situationen när förutsättningarna plötsligt ändras. 

I Sverige stiftas det en mängd nya lagar varje år och långt ifrån alla svenskar har vetskap om dessa nya lagar eller deras exakta innebörd. Men när man stiftar en ny lag för en specifik grupp, i en fråga som många inom gruppen ser som livsavgörande och som dessutom gäller under en begränsad tid, borde det betraktas som viktigt att de som berörs av lagen nås av korrekt information så att de kan inrätta sina liv därefter. 

För mig som arbetar med ensamkommande är det uppenbart att en stor del av den grupp som berörs av gymnasielagen inte har förstått den. Och att det dessutom finns ett utbrett tvivel om svenska lagar överhuvudtaget spelar någon roll; många ensamkommande vet vid det här laget av egen erfarenhet att löften eller hot som ställs ut i dag, inte nödvändigtvis gäller imorgon. Diskussionerna mellan de unga män jag träffar handlar mindre om vad som gäller formellt, och mer om hur man ska manövrera situationen när förutsättningarna plötsligt ändras. 

En timme senare sitter Hussein och jag på Kulturhuset och dricker cola och äter chilinötter. Han är en av flera personer jag möter för den här artikeln, och hans svar är illustrativa. 

Hussein fick vänta i två år innan han fick besked av Migrationsverket att han inte får stanna i Sverige. Nu omfattas han i stället av gymnasielagen. Och jag frågar vad han vet om den lag som avgör hans framtid. 

– Om man går i skolan och sedan efter studierna skaffar sig ett jobb inom sex månader så får man stanna kvar i Sverige, säger Hussein. 

Jag undrar var han får sin information ifrån. Är det hans goda man, advokat, lärare eller vänner som berättar om de nya reglerna? 

– Jag tittar på Rapport varje kväll, säger han. 

Jag undrar vad hans kompisar som omfattas av lagen tänker, och hur snacket går. Folk känner ju varandra. Killarna hittar varandra via grupper i sociala medier, och rör sig överhuvudtaget ofta i stora gäng. Inte sällan ser man dem samlas nere på Sergels Torg, som Hussein och jag har utsikt över där vi sitter.

– Jag skulle nog säga att de flesta jag pratar med inte vet. Många tror att man får uppehållstillstånd bara man går i skolan, säger han lite uppgivet. 

Men har de inte lite rätt i det ändå? Tror du verkligen att politikerna kommer att utvisa de ensamkommande om några år när de är klara med skolan men inte lyckats skaffa sig ett arbete inom sex månader? frågar jag.

– Nej, det tror jag faktiskt inte. Polisen kommer inte att klara av att tvångsdeportera så många. Det kommer att ta tiotals år innan de är klara. Många kommer ju att försvinna och gå under jorden. 

– Jag själv hade planerat att leva gömd i Sverige om jag inte hade omfattats av lagen. 

Det sista säger han med eftertryck. 

Hur många tror du kommer att klara av skolan och lyckas med att få ett jobb inom sex månader, som lagen kräver?

– Den finns tyvärr en stor ganska stor andel som inte vill gå i skolan och har inga framtidsplaner. Det är inte så att de nödvändigtvis begår brott, men de vill liksom inte integreras.

Vi kommer in på politik. Jag frågar om han kan berätta för mig vad skillnaden är mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.

– Alltså, jag har fått höra genom åren att S gillar invandrare och de har velat ha dit dem så de kan köra buss och typ städa. Men de har blivit hårda mot invandrare. Kanske för att de inte vill förlora makten eftersom SD har vuxit.

Vem är Sveriges mest pålitliga politiker?

Annie Lööf, svarar Hussein snabbt. Hon tänker på jämlikhet och medmänsklighet och vill hjälpa oss. 

Innan Hussein och jag träffas har jag frågat honom om han inte kunde ta med sig några vänner som också omfattas av gymnasielagen. Men hans kompisar vill eller orkar inte ställa upp på intervjuer längre, säger han. Dels för att de är trötta på processen och inte riktigt tror på att någon intervju kommer att gagna dem. Dels vill de inte att deras föräldrar och släkt utomlands ska få reda på deras situation i Sverige. 

– Det finns de som förmedlat en bild av att de har det bra i Sverige och att de när som helst kommer att få uppehållstillstånd. Det lugnar föräldrarna.

Vem ska man tro på?

Under lång tid sände svenska staten signaler till unga afghaner att bara de tog sig till Sverige och uppgav att de var under arton år, kunde de utan motprestation få ta del av hela välfärdssystemet. Sedan kom omsvängningen under migrationsvågen, och Sverige införde åldersbedömningar och tillfälliga uppehållstillstånd. 

En vanlig fråga som jag brukar få när jag träffar ensamkommande är varför Sverige varit så otydligt gentemot dem. ”Det hade varit enklare om de avvisade oss redan vid gränsen till Sverige. Då hade vi kunnat försöka i ett annat land”, brukar jag få höra. 

Lika klart är att många vuxna, och dessutom från intakta hem, har missbrukat ett system som varit utformat för barn som är ensamma i världen.

Men även många av de ensamkommande har misskött sig. Enligt Expressens granskning hade noll procent av de ensamkommande giltiga id-handlingar när de kom till Sverige, vilket talar för att en signifikant andel har ljugit om sin ålder. Enligt samma granskning har 78 procent av dem som testats också fått sin ålder uppskriven av Migrationsverket vid beslutstillfället. Det pågår fortfarande en debatt om rättssäkerheten kring metoderna som använts vid åldersbedömningarna, varför siffran 78 procent kan ifrågasättas. Men klart är att staten, genom att ge sken av en politik som var mer generös än vad som sedan blev fallet, gjorde att människor sökte sig hit på felaktiga premisser. Lika klart är att många vuxna, och dessutom från intakta hem, har missbrukat ett system som varit utformat för barn som är ensamma i världen.

Jag träffade Ali för första gången förra vintern i ett smällkallt Vilhelmina, där han jobbade som hemspråkslärare för ensamkommande. Han hämtade mig från Vilhelminas flygplats och tog hand om mig under hela vistelsen i kommunen. Ali har bott i Sverige i nio år, och ägnar större delen av tiden med att hjälpa ensamkommande från Afghanistan med deras asylansökningar. Alla jag träffat i hans hemkommun, från ensamkommande till lärare, öser beröm över Ali. 

När jag ringer honom har han precis flyttat till Umeå och börjat jobba med trygghetsfrågor i kommunen. Han fortsätter att engagera sig i sådant som rör de ensamkommande och hjälper just nu afghanerna i Umeå att förstå gymnasielagen. 

Vad vet de ensamkommande som du träffar om gymnasielagen?

– Generellt är det få som vet om kravet att skaffa sig ett jobb inom sex månader efter avklarade studier. De flesta tror att om man ansökte om asyl före den 24 november 2015 omfattas man av gymnasielagen och får stanna kvar i landet.

Vet du hur de ensamkommande afghanerna gör för att utbilda sig kring lagen? 

– De flesta får information från sociala medier och då bland annat från Ensamkommandes förbund. Informationen de får där är inte heller helt hundra. Ibland kommer den från lärarna, gode män eller den advokat man fått tilldelad för sitt migrationsärende. Men advokaten bokar inte direkt tid och förklarar vad lagen innebär.

Tror du att ensamkommande vet mycket om svensk politik?

– Många vet knappt vad skillnaden är mellan partierna. Men det de får höra från svenskar och skolan att Socialdemokraterna är de som byggt Sverige och att det är dem man ska rösta på. Och det är för att kommunerna i Norrland är röda kommuner. Budskapet är att sossarna värnar om demokrati och mänskliga rättigheter medan högern bryr sig om rika och sänkta skatter.

Hur ska hemlösa gå i skolan?

Redan nu har en lång rad mediereportage gett en inblick i gymnasieamnestins omedelbara sociala konsekvenser. I Uppsala erbjuder en ideell matservering hemlösa ensamkommande mat två gånger i veckan. Kvinnan som driver matserveringen beskriver för SvD hur dessa unga män sover i hissar, pendeltåg och tältar. En del av dem omfattas av gymnasielagen och förväntas gå i skolan och studera. 

Samtidigt har det kommit ett antal rapporter om ensamkommande som rekryteras av kriminella gäng i utbyte mot tak över huvudet. I ett inslag i TV4 beskrivs situationen som en ”katastrof” av poliser som arbetar med gruppen. Och de varnar för att problemet kommer att öka med tiden. Ytterligare andra fastnar i drogmissbruk och prostitution om inget görs akut, enligt polisen. 

Så ser det ut på samhällsnivå. Och i det ryms tusentals individuella berättelser.

Jag skriver till Muhammed via Messenger en torsdagskväll och frågar om han vill svara på några frågor kring gymnasielagen.

– Jag är 19 år gammal i min asylansökan, säger han när vi talas vi på telefon dagen efter. Han berättar om kompisar som är hemlösa och förväntas klara skolan. Själv har han erbjudits bostad någonstans i Västernorrland. Det är bara det att han går i skolan i Stockholmsförorten Haninge. Redan nu tar resan från fosterhemmet i Vällingby till skolan två timmar fram och tillbaka. 

Muhammed kom till Sverige den 5 november 2015 och väntade i över två år innan han fick ett besked om sin asylansökan. Precis som Hussein fick han avslag. 

Han vet att gymnasielagen innebär att han ska skaffa sig jobb inom ett halvår efter avslutade studier. Men han är skeptisk till att det kommer att gå:

– Inte ens svenskar kan skaffa sig ett jobb. Hur ska vi skaffa oss ett jobb?

Hur många av dina kompisar tror du klarar av skolan?

– De som går skolan kan klara av det men det är mycket stress. Många av oss har ingenstans att bo och det är för långt att åka till skolan.

Vad kommer att hända om du inte lyckas skaffa dig ett jobb inom sex månader?

– Många kommer inte att skaffa sig ett jobb. Det tror jag inte. Men jag har svårt att se hur de ska utvisa oss. 

Vad kommer du att göra om du inte får ett jobb?

– Jag kommer inte att åka tillbaka till Afghanistan. Jag kommer att bo som papperslös eller åka till Frankrike eller Italien. Frankrike har jag hört är bra.

Vad vet dina kompisar om lagen?

– Mina kompisar vet ingenting. De säger till mig att jag ska skita i lagen. De vill inte höra någonting. ”Man måste studera” säger de. De vet inte mer än så. De vet inte kraven man måste uppfylla för att få stanna kvar.

”Vi återvänder aldrig”

Den sista jag pratar med för den här artikeln är Ahmed som hjälpt mig att komma i kontakt med de andra ungdomarna för denna text. Ahmed är 19 år och han omfattas inte av gymnasielagen. Trots att han kom till Sverige innan den 15 november. Han uppfyller nämligen inte kravet om att man måste ha väntat i över femton månader på sitt besked om uppehållstillstånd. Han fick sitt besked efter fjorton månader och två veckor. Beskedet var negativt. 

– Jag åkte gummibåt över Medelhavet och var nära att drunkna, men den grekiska polisen räddade mig, berättar han för mig. 

Däremot har han fått ett tillfälligt uppehållstillstånd på tre år med flyktingstatus. Anledningen är att han har kommit ut som ateist i Sverige och tagit avstånd från sin islam, vilket innebär att han skulle riskera sin säkerhet genom att återvända till Afghanistan. 

– Jag har genom åren inte känt att jag är muslim eller att jag tror på Gud, men jag har inte kunnat utrycka det till Iran eller i Afghanistan. Det var en stor lättnad att kunna få göra det i Sverige, berättar Ahmad. 

– Men politiker snackar en massa skit och säger saker som de inte håller. Jag tror de gör så för att fiska röster men egentligen bryr de sig inte. Många av mina vänner vet inte så mycket om svensk politik men de är arga och ledsna på svenska politiker, säger Ahmad med frustration i rösten. 

Finns det någon svensk politiker som du har förtroende för?

– Annie Lööf, Gustav Fridolin och Maria Ferm är de som kämpar för alla människors lika värde och tänker på Sveriges framtid. Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är de som försöker hjälpa oss medan Moderaterna och Sverigedemokraterna skiter i oss. Liberalerna kan jag inte uttala mig om för jag vet inte riktigt vad det är de vill, säger han.

Om några år, om en stor andel av ensamkommande inte uppfyller de krav som gymnasielagen innehåller, tror du att de politiker som röstat för förslaget kommer att stå fast vid att ungdomarna ska utvisas?

– Nej, det tror jag inte. Annie Lööf och Maria Ferm kommer att hitta andra lösningar och det kommer förmodligen att sluta med en amnesti. De ensamkommande afghanerna kommer i alla fall aldrig att återvända tillbaka hem. En del kommer att leva papperslösa och jobba svart medan andra kommer att åka till andra länder och pröva lyckan där. Sedan kommer en del säkert att hamna i kriminalitet när de inte ser andra utvägar, säger Ahmad sorgset.

Jag frågar Ali, som hjälper ensamkommande i Umeå, vad de ensamkommande säger till honom om svenska politiker.

– Det har blivit ett skämt om att politiker i Sverige inte riktigt har koll på vad det är de egentligen vill, säger han. 

– Jag hörde en gång ett samtal mellan ett gäng ensamkommande om att svenska politiker drömmer saker på nätterna och sedan ändrar de lagarna efter sina drömmar. Vi garvade åt det allihop.