En kunskapssyn för nepotism och korruption

godtyckligt sätt baserat på meriter och bevisad kompetens, med restriktioner och kontroll av maktutövningen. Detta gav makten legitimitet. Så skedde också i Sverige genom en rad reformer: 1809 års författning som innebar maktdelning mellan kung, riksdag och rättsväsende; avskaffandet av inrikestullarna 1810; 1826 års civillag innebärande kontraktsfrihet och skydd av äganderätten; skråväsendets avskaffande 1846; införandet av allmän folkskola 1842; aktiebolagslagen 1848; införandet av näringsfrihet 1864; ståndsriksdagens upphävande 1866; allmän rösträtt (1909 för män och 1919 för kvinnor); och rader av reformer av det finansiella systemet som gjorde det möjligt för driftiga personer att utan uppbackning av en stor familjeförmögenhet förverkliga sina idéer i form av nya och växande företag.

Vid mitten av 1960-talet hade Sverige på detta sätt uppnått stora framgångar, inte minst en hög materiell standard och osedvanligt goda utvecklingsmöjligheter för enskilda människor oavsett klassbakgrund. Samtidigt var det fortfarande lönsamt att arbeta, spara och utbilda sig. Sverige var vid denna tid en mycket väl fungerande egalitär meritokrati där duktiga och ambitiösa människor (dock än så länge företrädesvis ur den manliga halvan av befolkningen) oavsett klassbakgrund kunde nå framskjutna positioner.

Under dryga tio år med början i slutet av 1960-talet genomgick Sverige ett antal fundamentala samhällsförändringar. Marginalskatten (inklusive arbetsgivaravgifter) exploderade och nådde 80 procent för en genomsnittlig tjänsteman. Avkastningen på utbildning och arbetslivserfarenhet blev försumbar för breda grupper. Kombinationen av skatter och bidrag medförde att det för många knappt var lönsamt att alls arbeta. Skattesystemet och den höga inflationen gjorde det i stort sett omöjligt för privatpersoner att äga och driva företag med vinst. [1] Sysselsättningen i näringslivet stagnerade och alla nya jobb netto tillkom i den offentliga sektorn. 

”Synen på individer som misskötte sig förändrades i grunden; skulden försköts från den enskilde till samhället.”

I stället för att vägen till förbättrade materiella villkor gick via utbildning, sparande, träget arbete och ansvarstagande var det plötsligt lånefinansierade bostadsinvesteringar som genom inflation och ränteavdrag skapade ekonomiska vinnare, medan skattesystemet gjorde det lönsamt att ta ledigt från jobbet för att sköta om sin lånefinansierade egendom.

Synen på individer som misskötte sig förändrades i grunden; skulden försköts från den enskilde till samhället. Det formella ämbetsmannaansvaret avskaffades 1975. Ansvaret för missförhållanden och felaktig behandling av enskilda medborgare flyttades därmed över från enskilda handläggare till ”kommunen” och ”staten”, vilket gjorde att ingen egentligen kunde ställas till svars om det offentliga fallerade. 

Mot slutet av 1970-talet hade således ett antal politiska reformer genomförts som vänt upp och ner på hela incitamentsstrukturen. Rättvisa hade i hög grad kommit att definieras som lika utfall oavsett insats, och det personliga ansvaret hade lyfts från enskildas axlar över till anonyma strukturer. 

Grunden för välståndsbyggande

En förutsättning för dagens höga välståndsnivå är en långt driven arbetsfördelning och ett väl fungerande samarbete mellan människor. En central roll för politiken är att utforma en belöningsstruktur som befrämjar samarbete och arbetsfördelning. Detta förutsätter ett meritokratiskt system som dessutom grundar sig i starka normer om ömsesidighet, eller reciprocitet. 

När välfärdsstaten byggdes utnyttjades de meritokratiska principer som det moderna Sverige sedan bröt ned. I slutet av 1800-talet var Sverige fortfarande i hög grad ett statiskt klassamhälle där individers livschanser med få undantag bestämdes av i vilken familj de föddes. Arbetarrörelsens krav på förändring byggde på reciprocitetsprincipen, sammanfattad i devisen ”gör din plikt, kräv din rätt”. Det fanns en stark samsyn kring att rättvisan i ett visst utfall berodde på processen bakom det. Försäkringssystemen präglades därför av strikt kontroll och såväl administrationen som kontrollfunktionen var decentraliserade och handhades ofta av fackföreningarna. Försäkringsnivån var relaterad till men klart lägre än ersättningen vid arbete. Särskilt när ersättningsnivåerna började stiga betonades arbetslinjen hårt; den som fick bidrag från det allmänna skulle ha gjort sitt yttersta för att få ett arbete. Det sista skyddsnätet administrerades av socialtjänsten och var starkt stigmatiserande. 

”Man ignorerade att det upplevda värdet av en förmån någon erhåller från samhället är beroende av att den som erhåller förmånen bevisligen har gjort sig förtjänt av den.”

Steg för steg med början under 1960-talet kom dessa principer att överges: svag eller ingen kontroll i transfereringssystemen, arbetslinjen behölls i retoriken men övergavs i praktiken och fokus lades allt mer på utfallet och inte på processen bakom ett visst utfall. Det senare innebar att man ignorerade att det upplevda värdet av en förmån någon erhåller från samhället är beroende av att den som erhåller förmånen bevisligen har gjort sig förtjänt av den. Exempelvis genom att arbetslöshetsunderstöd endast utgår till personer som gjort sitt yttersta för att få ett jobb eller att sjukpenning endast utgår till personer som bevisligen är sjuka. För att staten ska kunna ge generösa förmåner till sina medborgare krävs också ett starkt stöd hos befolkningen för ett högt skattetryck. Även detta bestäms i hög grad av att medborgarna uppfattar att gemensamt finansierade förmåner fördelas rättvist och utgår först efter att samhället säkerställt att mottagaren verkligen är berättigad. [2]

”Systemförstörare”, till exempel eleven som systematiskt stör undervisningen, kom allt mer att ses som offer för ofullkomligheter i samhället, och de som visade prov på så kallad stark reciprocitet – att göra insatser för helheten utan att det ger egen vinning – till exempel genom att visa civilkurage eller arbeta ideellt, sågs allt oftare snarare med misstänksamhet än som föredömen för andra. [3]

När välfärdsstaten blir allt mer generös med att dela ut förmåner utan kontroll eller krav på rimlig motprestation skapar detta en emotionell obalans – ett tacksamhetsproblem – som tenderar att utlösa en känsla av skam hos mottagaren. Ett sätt att skydda sig mot denna obehagliga känsla är att omvandla förmånen till en ”rättighet”. Det som är en rättighet och inte en gåva behöver ingen känna någon tyngande tacksamhet för. Efterfrågan på att erhållna stöd omdefinieras till rättigheter kommer att stiga, vilket skapar en marknad för politiska entreprenörer som identifierar nya rättigheter för en viss grupp och framför krav på att staten ska tillgodose dessa. 

Förr eller senare når förstås denna fas vägs ände. I Sverige skedde det i början av 1990-talet. Ekonomin hamnade i en djup kris och under de följande åren genomfördes en rad reformer som återigen gjorde det lönsamt att arbeta, spara, investera, utbilda sig och bygga företag. [4]

Skolans avgörande betydelse

En bra skola bygger på att det finns sann och viktig kunskap och att elever som tillägnar sig denna har goda möjligheter att utvecklas och förverkliga sina egna planer i frivillig samverkan med andra. [5] Det var också synen i det meritokratiska svenska skolsystem som varade fram till andra världskriget, och som spelade en så stor roll för Sveriges ekonomiska och industriella utveckling efter 1870.

Men när kunskap och kompetens inte längre premierades monetärt, knappt ens när det innebar ett större ansvar (till exempel för en arbetsgrupp eller en avdelningsbudget), var steget inte långt till att på allvar ifrågasätta det dittills rådande kunskaps- och kompetensbegreppet i den svenska skolan. Läroplaner och därtill påbjudna arbetsformer kom i allt högre grad att kräva att läraren skulle anpassa kunskapsinnehållet så att det anknöt till elevernas egna intressen och erfarenheter, vilket kom att uppmuntra eleverna att förbli vad de var snarare än att utvecklas. [6] Apropå detta noterade Gunnar Ohrlander, en tidig kritiker av denna utveckling, redan i början av 1980-talet: [7] 

Eleven blir kvar på en nivå av relativ okunskap, har lärt sig att det nog inte finns någon fast kunskap, att det viktiga inte är det man vet utan det man tycker och att det gäller att kunna anpassa sig efter ändrade omständigheter. Detta är ett perfekt skolprogram för dagens härskande klass.

När kunskap i hög grad ses som resultatet av elevens eget sökande, kommer den också att betraktas som något subjektivt. En viss grad av subjektivitet vad gäller hur vi ser på saker och hur vi handlar är oundviklig och inte problematisk. Subjektivitet blir problematisk först om objektivitet underkänns eller undertrycks. Det betyder i så fall att skolan överger tanken att det finns kunskap som är allmänt accepterad och som därmed är av avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen av det komplexa och kunskapsintensiva samhälle som vi har skapat. Det är ett samhälle vars fortbestånd kräver att skolan fortsätter att överföra den kunskap som ligger till grund för framstegen. 

”Skolan ser inte längre som sitt uppdrag att erbjuda varje elev möjlighet att förvärva de kunskaper som de mest inflytelserika vuxna har – kunskaper som dessa vuxna bygger sitt inflytande på i samhället.”

Tendensen förstärks av den postmoderna analys som i så hög grad inspirerat svenska läroplaner och som ser som sin huvuduppgift att avslöja, eller ”dekonstruera”, de maktanspråk som döljer sig bakom det skenbart neutrala förnuftet. Detta bidrar ytterligare till att underminera skolans bildningsuppdrag. I vissa fall går det så långt att vetenskap och vetenskaplighet framställs som en täckmantel för maktintressen.

Det innebär att skolan inte längre ser som sitt uppdrag att erbjuda varje elev möjlighet att förvärva de kunskaper som de mest inflytelserika vuxna har – kunskaper som dessa vuxna bygger sitt inflytande på i samhället. [8] När skolan inte längre inviger eleverna i en värld som ska delas och vidareutvecklas med andra måste de i stället förlita sig på föräldrarnas förmåga att förmedla samhälleliga förväntningar och normer. 

Men kanske finns det andra mål med skolan som är viktigare än materiell välståndsutveckling och ståndscirkulation? I den gällande läroplanen slås fast att ”[u]tbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”. [9] Detta är givetvis ett självklart mål med skolan. Problemet är att den fostran i demokratiska värderingar, tillit och andra aspekter som anses ingå i en önskvärd värdegrund mer eller mindre uttalat anses stå i motsättning till kunskapsförmedling. Det finns emellertid ingen grund för att tro att en sådan motsättning existerar. [10]

”Om det inte anses existera någon objektiv kunskap, eller om det inte går att enas om hur vi fastslår vad som för närvarande är den bästa ?gissningen? om hur något förhåller sig, så blir det omöjligt att skapa och vidmakthålla ett meritokratiskt system med väl förankrad legitimitet.”

För det första kan vi konstatera att dagens välstånd och relativt välordnade samhälle beror på att vi tidigare haft ett bra skolsystem som har gjort medborgarna kunniga och bildade. Det goda och jämlika samhälle som vi i Sverige med rätta har varit så stolta över skapades av människor som gått i vad som kommit att ses som en gammaldags skola, byggd på en föregivet förlegad kunskapssyn och ineffektiva undervisningsmetoder. 

Det finns också flera tecken på att den svenska skolan inte lyckas särskilt väl med att fostra eleverna i demokratiska värderingar. Per Kornhall rapporterar till exempel om forskning som visar att 20 procent av de svenska gymnasieeleverna var beredda att sälja sin röst för pengar och att andelen som tyckte att diktatur var ett bra styrelseskick ökade från 15 till 30 procent under 00-talet. [11]

Meritokrati och välstånd

Om det inte anses existera någon objektiv kunskap, eller om det inte går att enas om hur vi fastslår vad som för närvarande är den bästa ”gissningen” om hur något förhåller sig, så blir det omöjligt att skapa och vidmakthålla ett meritokratiskt system med väl förankrad legitimitet. Det blir då inte längre möjligt att granska och göra en objektiv utvärdering av olika alternativ. Utan ett sådant system finns heller ingen väg för de mest kompetenta, samvetsgranna och ambitiösa att göra anspråk på ledarpositioner med syfte att främja ett brett allmänintresse. Det saknas helt enkelt arenor där enskilda personer med trovärdighet och legitimitet kan sträva mot och tjäna något som är större än det snäva egenintresset. Utan sådana arenor blir alternativet att enbart verka för den egna familjen eller gruppen. 

Duktiga människor kommer att dras till de arenor som fortfarande är meritokratiska. Spelutvecklingsbranschen är ett exempel. Detsamma gäller idrottsvärlden. Där förstår alla att det behöver finnas en meritokrati, och att man behöver förväntningar och någon som lotsar en framåt om man ska bli framgångsrik. En annan meritokratisk värld, som många unga vistas i, är dataspelsvärlden. Där tar de som är skickliga och uthålliga sig vidare till nästa nivå och får både inre tillfredsställelse och erkännande för sina framgångar. De kriminella skapar en meritokrati byggd på våldskapital. I en riktigt dålig skola är det inte förvånande om unga män ansluter sig till ett kriminellt gäng och i förlängningen börjar skjuta på andra; det är den arena de hittar där de anser sig kunna få någon respekt. De som leder gängen skapar ett förvridet meritokratiskt system där de personer som har mest våldskapital befordras. [12]

Att Västerlandet lyckades gå från arvsrike och klassamhälle till demokrati, meritokrati och kunskapssamhälle var en nödvändig förutsättning för att uppnå dagens välstånd. Befolkningen i dessa länder lyckades efterhand allt bättre med att komma överens om vad som var riktiga kunskaper, och de som hade dessa kunskaper tilläts att avancera i systemet och anförtroddes viktigare positioner och större ansvar för och beslutsmakt över hur resurser används. 

Alternativet till att fördela makt och befogenheter meritokratiskt är fördelning enligt principer som fastställts uppifrån. Istället för meritokrati, som i sin perfekta form innebär att fördelningen av makt och befogenheter görs oberoende av en persons sociala bakgrund, kön och etnicitet, kommer då representativitet att bli ett viktigt kriterium. 

”Det var just på grund av att vi utvecklade respekt för sanning och kunskap och lyckades enas om vad som krävs för att något ska anses vara sant som vi kunde trycka tillbaka den urgamla principen att ?makt är rätt?.”

Att demokratiskt valda församlingar och de myndigheter som är underställda sådana församlingar är meritokratiska är minst lika viktigt. En förutsättning för ett fortsatt förtroende för demokratin som besluts- och styrelseform är dels att de beslut som tas är väl förankrade och underbyggda, dels att implementeringen av fattade beslut är oväldig och effektiv. Den offentliga sektorns inkomster motsvarar 50 procent av BNP och hur dessa inkomster används avgörs genom myriader beslut i riksdag, regering, kommuner, landsting och myndigheter. Att det har stor betydelse för välståndsutvecklingen hur kloka beslut som tas vad gäller användningen och fördelningen av hälften av BNP tarvar ingen ytterligare förklaring. En viktig förutsättning för detta är att såväl en politisk karriär som en karriär som offentlig tjänsteman uppfattas som attraktiv av tillräckligt många riktigt duktiga, starkt motiverade och ansvarstagande personer. Fördelningen av makt och befogenheter via demokratiska processer och i organisationer underställda politiskt valda församlingar behöver därför också vara i grunden meritokratiska.

Behovet av ett transparent meritokratiskt system för att fördela beslutsmakt i samhället är lika angeläget som någonsin tidigare eftersom Sverige har gått från att vara ett av världens mest homogena länder till att bli det västland som har den allra största flyktinginvandringen per capita. I själva verket är kunskap, utbildning och transparenta meritokratiska mekanismer för befordran och fördelning av maktbefogenheter den enda effektiva metod vi känner för att rida spärr mot korruption, klientelism och nepotism.

För att Sverige ska förbli ett humant och välfungerande samhälle, byggt på rättssäkerhet och en demokratiskt välförankrad meritokrati, är det nödvändigt att vända utvecklingen i den svenska skolan. Det var just på grund av att vi utvecklade respekt för sanning och kunskap och lyckades enas om vad som krävs för att något ska anses vara sant som vi kunde trycka tillbaka den urgamla principen att ”makt är rätt”. Därmed blev sanning och kunskap de svagas skydd mot de starkas övergrepp.