En blick på rasisten i dig

Jag cyklade för långsamt och var oansvarig som lät mitt tioåriga barn cykla bakom mig, menade mannen. När han var klar med uppläxningen cyklade han vidare men orden stannade kvar som ett välbekant eko: tillrättavisningen; uppläxningen; förväntningarna – såväl de uppskruvade som de låga.

Men svårigheten med detta, som jag kallar vardagsrasism, är att den inte går att bevisa.

Som så många gånger tidigare när jag försökt återge dessa ekon infinner sig samma reaktion från omgivningen, att mannen bara var en galning. Jag tror varken att mannen var galen eller att hans reaktion är särskilt ovanlig. Men svårigheten med detta, som jag kallar vardagsrasism, är att den inte går att bevisa. Fenomenet har till och med ett eget begrepp – gaslighting racism och används flitigt i den internationella rasismforskningen.

Ursäkter och anklagelser

Gaslighting racism beskriver det som rasifierade, det vill säga människor som förknippas med stereotypa karaktärsdrag på grund av sitt utseende och föreställningar om ras, upplever när de försöker påpeka rasistiska strukturer men bemöts med ursäkter, förnekelse eller till och med hånfullhet och anklagelser om överkänslighet och för att skapa en självuppfyllande profetia. Reaktioner som resulterar i att den drabbade kan tvivla på sina erfarenheter och upplevelser som i sin tur kan leda till ensamhet och psykisk ohälsa.1

Professor Robin di Angelo vid University of Washington i Seattle har ägnat sitt liv åt att studera vitheten och i boken White Fragility (2011) beskriver hon varför vita har så svårt att prata om rasism och talar om den här reaktionskedjan när vita pekas ut för att oavsiktligt ha agerat rasistiskt: Ilska, rädsla, skuld, förnekelse, tystnad – de känner sig påhoppade och oskyldigt anklagade.

Di Angelo har framför allt uppmärksammats internationellt för att ha fört samtalet om rasism vidare till att handla om en praxis som inte begränsas till ”bad people” och omfattar därmed många fler än de vi spontant kommer att tänka på som rasister.

Svensk rasism

I Sverige används helst två benämningar för det min son och jag upplevde den där sommardagen på cykelbanan – intolerans eller främlingsfientlighet. Rasisten framställs oftare i sammanhang som en ond och elak människa som uttalar sin åsikt högt, men det skulle i så fall innebära att en artig och trevlig, kanske lite blyg person inte kan vara rasist.

 

Definitionen av ordet rasism snävas ofta in till att enbart handla om en öppet redovisad övertygelse om att människor kan delas in i en hierarki baserat på särskilda egenskaper utifrån ras eller grupp. Rasist blir då en stämpel vi kan använda mot historiska skurkar, som de som genomdrev rasläran under Nazityskland och inget som angår oss idag.

Nationalencyklopedins beskrivning av hur själva användandet av termen rasism bör tillämpas versus främlingsfientlighet är ett exempel på en hållning till rasistbegreppet som jag menar är skadlig. Uppslagsverket menar att ofta är ”uttrycket främlingsfientlighet mer adekvat” om attityder som ”allmän motvilja mot medlemmar av grupper som definieras genom fysiska, kulturella eller beteendemässiga karakteristika, utan hänsyn till enskilda gruppmedlemmars individuella särdrag”. Samtidigt skriver Nationalencyklopedin att det med ”viss rätt [kan] benämnas rasism”. Med full rätt, menar jag.

Att döma någon baserat på dennes utseende, hudfärg eller ursprung innebär i sig en hierarkisering av människor. Det sker alldeles oavsett om personen i fråga bekänner sig till en uttalad rasideologi eller inte. Och det ligger i sakens natur att det som bara känns och skaver inombords är svårt att använda som bevis och därmed hävda att rasism faktiskt ägt rum.

Svans av överlägsenhet

Nästa exempel. Min son och jag igen. Vi sitter på en halvfull spårvagn. Bakom mig hör jag två damer i sextioårsåldern börja prata om att vi kanske borde resa på oss nu. Ni har ju suttit så länge, det är inte så man gör här. Jag uppfattade visserligen betoningen på här men överlägger med mig själv och känner mig genast dum för jag hade knappt noterat damerna, än mindre att de behövde sitta. Om det inte hade varit för att de såg så friska och solbrända ut hade jag naturligtvis rest mig upp. Situationen tedde sig minst sagt märklig. Till slut säger jag något: Jag visste inte att ni behövde sitta men vi kan absolut resa på oss om ni behöver det.

Jag borde ha anat vart det här skulle ta vägen.

Jag borde ha anat vart det här skulle ta vägen. Jag borde ha litat på den där känslan jag känt förut, det där ekot som fått mig att samla kunskapen, den som känns, men som är så svår att förklara och efteråt ännu svårare att bevisa.

Utanför spårvagnen gjorde jag allt för att inför min son dölja svansen av underlägsenhet mellan benen. Vi är minsann inte sämre än någon annan. Det här var ovanligt, ett undantag. Medveten om att jag ljög. Om undantaget alltså.
För svaret jag fick av de solbrända damerna var inte ett litet tack utan; Nej för all del, nu ska vi ändå snart av. Såna som ni vet ändå inte hur man beter sig. Dam nummer två fyller i: Det vet man ju hur såna som dom är.

Såna som dom.

Om jag ställer frågan till mina vita vänner, hur har din hudfärg, etniska ursprung format ditt liv? vet de flesta inte vad de ska svara. Frågan är konstig, som en bekant svarade. När frågan ställs till dem med mörkare hudfärg och annat etniskt ursprung blir berättelserna fler.

Andra generationen

Jag själv är så kallad andra generationens invandrare. Pappa kom till Sverige 1969. Han är indier född i en brittisk koloni i det som i dag är Tanzania.

Välkommen in, sa gränspolisen när han fått veta att pappa minsann tänkt stanna här för evigt eftersom han skulle gifta sig med svenska Margareta som väntade på andra sidan tullgränsen.

Min hudfärg väckte mest positiva reaktioner, men redan i tredje klass kallades jag neger, kines, svartskalle, zigenare.

Jag föddes här i Sverige på sjuttiotalet och på den tiden var det fortfarande ovanligt att se ut som jag. Min hudfärg väckte mest positiva reaktioner, men redan i tredje klass kallades jag neger, kines, svartskalle, zigenare. Jag stack ut med min hudfärg och något av dessa uttryck visste man skulle kränka. Men som barn oftast gör hoppsar man liksom vidare.

Vart tredje år fick min bror, pappa och jag åka med våra brittiska koloniala pass till den svenska polisens utlänningsavdelning. Alien Section stod det på skylten. Där fick vi en stämpel i passet för fortsatt uppehållstillstånd, tre år i taget. När mitt pass fyllts med många stämplar efter äventyrliga resor över världen sa polisen vid ett tillfälle: Det verkar inte som att du vill vara i Sverige. Frågan var konstig för jag älskar Sverige på mitt sätt, resa måste jag väl få göra, och villkorad kärlek blir sällan bra.

Klarspråkig rasism

Nittiotalets rasism var klarspråkig: Åk hem din svartskalle! (jag var ju redan hemma), Expressens ökända löpsedel KÖR UT DEM! Lasermannens jakt på invandrare fick oss med hudfärg att se oss över axeln och min far konstaterade torrt att från och med nu blir Sverige aldrig mer sig likt, som att en gräns hade passerats. Och när människor undrade över mitt ursprung och förvånades över att jag är halvindiska med kommentarer som du är ju inte så mörk, svarade jag med dragen lans att indierna från norra Indien minsann är ljusare… Jag visste inte vad jag egentligen stred mot, eller försvarade – okunskapen eller något annat, något jag kanske ville visa att jag inte hörde till, något jag inte ville kopplas ihop med. Det tog tid innan jag började våga utforska den mörka dalgången i mitt eget inre.

Det bor fler utrikes födda i Sverige nu än någonsin tidigare. Och den stora invandringen har förändrat det demografiska landskapet. Konsekvenserna har flitigt debatterats och invandringsfrågan har blivit politiskt sprängstoff. Invandringen beskrivs som å ena sidan orsaken till något slags totalt sönderfall för Sverige, eller på den andra sidan oviljan att alls tala om invandringens konsekvenser. Och i ljuset av det här samtalsklimatet måste man ställa frågan om det hade varit mindre polariserat med ett mer öppet och fortgående samtal om såväl de svåra utmaningarna med invandring och mångfald som om vardagsrasismen i Sverige. För rasismen finns där i människors vardag, och inte bara när nazister demonstrerar på gator och torg.

Att definiera rasism

Hur definierar jag själv rasism? Min utgångspunkt är att vi delar in människor efter kategorier och hierarkier mer än vi tror, för det mesta omedvetet men även utifrån social kontext. Om vi inte kan tala om denna instinktiva kategorisering tror jag vi missar en gemensam grund för ett samhällsbygge med en hållbar samexistens byggd på mångfald.

För att få till stånd ett vuxet samtal om problemet med rasism är det eftersträvansvärt att samtidigt diskutera när mångfalden skaver.

Men för att få till stånd ett vuxet samtal om problemet med rasism är det eftersträvansvärt att samtidigt diskutera när mångfalden skaver. Författaren och statsvetaren Qaisar Mahmood är en av dem som diskuterar detta i sin nya bok Den besvärliga mångfalden (2019). Han anser att ”människan inte är kognitivt riggad för att umgås med mångfald utan stor mental påfrestning.” Han tror att ”…genom att inse våra begränsningar i att hantera olikheter kommer vi paradoxalt nog kunna bli bättre på att dra nytta av den besvärliga men nödvändiga mångfalden.”

Många vill vara för mångfald eftersom de inte vill framstå som inskränkta individer. Men statistiken talar ett annat språk. Många undersökningar belägger diskriminering: inom rättsväsendet, skolväsendet, arbets- och bostadsmarknaden.
Den brittiska tidningen The Guardian publicerade resultatet av en stor brittisk studie (1) från förra året om rasismen i England, en studie vid Oxford University . I studien framgår att diskriminering på grund av rasism fortfarande äger rum och är i stort sett oförändrad sedan sextiotalet. Enligt studien är rasismen i dag inte lika explicit som på 1960-talet men syns klart i rapporter från arbetsplatser och i uppgifter om jobbansökningar.

I studien ”Anti-Black Racism and Discrimination in the Labourmarket” (Report 2018:22, Länsstyrelsen Stockholm) från Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet (2018) (2) hävdar forskarna Sima Wolgast, Irene Molina och Mattias Gardell att idén om olika raser är sprungen ur rasism och inte tvärtom. Det vill säga utan rasism hade rasläran inte utvecklats. Och att rasism bäst förstås som en teknik med handlingar och praxis och inte bara syns som fördomar, idéer och attityder, och kan figurera oberoende av varandra. Den samtida rasismen i Sverige skiljer sig åt från den för 100 år sedan, och de menar att det i den svenska kontexten är rimligt att prata om rasismer i plural.

Vem är rasist?

Under en stor del av min uppväxt förmanade min indiska släkt: Vad du än gör kom inte hem med en svart man eller en muslim. I mina öron är det rasism, men det skulle de aldrig erkänna. När skolkompisen Anna blev tillsammans med en serb uttryckte Annas mor en lättnad över att han i alla fall inte var neger. Anna var besviken på sin mors sätt att resonera men försvarade henne ändå; ”Hon är ju inte rasist men… ”

Men vem är det då?

Det må vara oavsiktligt men sannolikt är vi alla lite rasistiska. Och det finns flera vinster med att våga se det. Eftersom människan har svårt för mångfald och ju färre vi möter av vår sort, desto mer ökar misstänksamheten. Forskaren Agustín Fuentes beskriver just detta i tidskriften Psychology Today, att vi överväger och överlägger, drar kanske åt oss väskan när en person med en viss hudfärg, klädsel eller beteende närmar sig – och upplever någon sorts fara. Att inte tala om detta är inaction, som president Obama uttryckte det.

Mångfaldssvag kanske låter bättre, kanske fler vågar känna igen sig i det: Jag är inte rasist, jag är mångfaldssvag.

Det kan i många sammanhang vara rimligt att göra skillnad på nazist och rasist, men i sak skulle man kunna se det som olika grader i helvetet. Personligen tror jag att mycket rasism riskerar passera om vi bara ser den mörkaste sidan av myntet.

Efter flygkraschen i Iran där 17 personer hemmahörande i Sverige omkom, lät de rasistiska reaktionerna på sociala medier inte vänta på sig. De som omkom var inte ”riktiga svenskar” hette det och därmed inte värda att sörja, fick man förstå. Detta är rimligen inte intolerans eller främlingsfientlighet. Det är en avhumanisering – rasism. Men om förväntningen är att det är så här rasism alltid ser ut eller låter missar vi den som är tystare men som maler ner och krymper, där inga uttalade bevis finns, som i köerna till mataffären, på cykelbanan, på arbetsplatsen.

Är det rasism att inte kallas till intervju förrän man byter ut sitt namn till Andersson, som grannen gjorde? Och när hon ringde upp och frågade om hon gått vidare till intervju fick svaret ja och HR-specialisten passade på att berömma hennes norrländska som lät så klingande vacker. Efter flykten från Bosnienkriget hamnade familjen längst upp i norr. Efter 300 jobbansökningar var tålamodet slut. När hon bytte till sin pojkväns efternamn, för att dölja sitt utländska efternamn, kallades hon till intervju. Diskriminering skulle en del säga, andra rasism. I mina ögon bör detta betraktas som rasism i utövad form.

Kärt barn har många namn

För drygt ett år sedan fick jag en vänförfrågan på sociala medier. Jag kände igen hans namn från åttiotalet, och mindes väl hans mundering i svarta skinnstövlar, jeansjacka med budskap och rakade huvud med tatueringen VAM, Vitt Ariskt Motstånd. Han sprang omkring i kvarteret som 14-åring och sålde kvällstidningar. En dag i skolan gav han mig en knytnäve i magen. För att din svartskallefarsa inte köpte tidningen. Så varför i hela friden kontaktade han mig och så många år senare. Han hade sett mig på tv och ville be om ursäkt för att han var ung och dum, förklarade han. Tack för ursäkten, sa jag, men räcker det, räckte det för mig? Jag var egentligen inte rasist på riktigt. Det var bara en attityd, fortsatte han. Men vem är då rasist om det alltid är någon annan?

Få företeelser på svensk mark skulle jag säga är lika förvirrande som orden och begreppen som egentligen syftar på samma sak. Kärt barn har många namn men kallas sällan vid sitt rätta namn. Man talar om rasistiska strömningar, rasistiska konnotationer, rasistiska attityder, i stället för att helt enkelt kalla det: rasism.

Hur ska vi hindra normalisering om man inte först definierar vad som normaliseras?

Intressant nog är de som säger sig sällan själva ha upplevt rasism slående ofta de som definierar den. Som Donald Trump uttryckte det, att han inte alls har ett rasistiskt ben i kroppen när han uppmanade fyra kvinnliga politiker i representanthuset att ”åka tillbaka dit de kommer ifrån.”

Amerikansk verklighet

Den amerikanske författaren och The Atlantic-skribenten Ta-Nehisi Coates bjöds in av Barack Obama till Vita huset för diskussioner (som uppges ha varit laddade) om den afroamerikanska frågan. I sin bok En amerikansk tragedi: Vi hade makten i åtta år (2019) behandlar han bland annat den amerikanska förståelsen för rasism, som han menar är begränsad. Detta i ett land där rasismen trots allt är en ständigt pågående fråga och fortfarande ett öppet sår.

Coates har skrivit om att Barack Obama gjorde misstaget att vilja symbolisera att han var en president för HELA Amerika, en balansakt vi nu ser priset för menar han. Enligt Coates var valet av president Trump de vitas reaktion på en svart president – som en rekyleffekt. I en intervju med DN-journalisten Björn af Kleen säger han:

”Rasism tillåter vita människor att vara mediokra och ändå uppnå positioner som svarta måste vara oklanderliga för att nå. Det är så det fungerar. Man behöver inte fullständigt utesluta oss. Man kräver bara mer av oss. Föreställ dig en svart president som öppet erkänner övergrepp – det är omöjligt.”

Racism is not merely a simplistic hatred. It is, more often, broad sympathy toward some and broader skepticism toward others. (Ta-Nehisi Coates)

Rasism eller rasismer?

I den svenska kontexten återkommer två fenomen när rasism förs på tal – islamofobi och antisemitism. Men mer sällan hörs samtal om rasismen mot svarta och romer. Och rasism mellan invandrargrupper förekommer i stort sett inte i det offentliga samtalet.

Att tala om rasismer är utifrån den svenska kontexten befogat och önskvärt. När fler och nya grupper blir svenska medborgare på kort tid ställs samexistensen på sin spets; att ignorera såväl utmaningarna med invandring som rasismen, kan antas riskera möjligheten till en vettig samexistens.

Det är de olika förväntningarna på människor som får rasism att fortleva och det är kanske Coates viktigaste poäng, och som är nog så applicerbar i den svenska kontexten: faran med att inte erkänna rasismen och se hur den rör sig från flera håll.
Är det något som det vita USA fruktar mer än svarta gangsters och svarta upplopp, så är det svarta människor som tar plats i samhällets centrum.

Nu har Sverige många unga ensamkommande män från bland annat Afghanistan. Forskning visar att unga män i grupp är en riskfaktor för ökad brottslighet. Men man kan faktiskt ställa sig frågan om det även här i Sverige finns, som Coates uttrycker det, en fruktan att dessa män tar för mycket plats.

Oron är mänsklig

Oro för invandring och snabba demografiska förändringar är mänsklig. Det är relevant att ställa frågan hur välfärdens tjänster påverkas, exempelvis. Men oron kan likaväl vara sprungen ur ett rasistiskt tankegods; ett samhälle som inte klarar att hålla ett levande samtal om rasism klarar inte heller att hålla isär källorna till oron.

Ibrahim X Kendi, den prisbelönte afroamerikanske författaren och vd för Antiracist Research and Policy Center vid American University i Washington DC, intervjuas i Time (2019) (3) om sin nya bok How to become an antiracist. Han betonar att i fajten mot rasism kan neutralitet aldrig vara ett alternativ. Han beskriver problemet med att rasism ses som en kategori och en etikett som de flesta värjer sig mot, i stället för att betrakta ordet endast som en beskrivning.

Enligt Kendi finns inget neutralt mellanrum, antingen är man rasist eller antirasist. Han blickar framåt och undviker att peka ut någon bov i dramat rasism, inte ens den vite mannen. I stället erkänner han i början av boken att han själv var rasist, sexist och homofob, liksom vi alla är i olika grad, menar han, eller har varit om vi inte fått lära oss något annat. Detta menar han sker överallt i världen, inte bara i de delar som domineras av vit befolkning. Ibland mer ibland mindre, medvetet eller omedvetet är vi medbrottslingar till hur rasismen lever vidare tid efter tid.

Kendi talar bland annat om den metastasiska rasismen; metaforen kom till honom när han själv drabbades av cancer – rasism ökar rasism. Med sin forskning och sitt resonemang beskrivs Kendi i amerikanska medier som en av de främsta i forskningsfältet om rasism.

Kendi talar om att rasismen går i alla riktningar – men i centrum är hudfärgen. Den delar, skiljer och graderar. Men även den vite mannen kan drabbas av rasism, och även den mörkhyade kan skicka rasistiska meddelanden och håna med ord och blickar mot en annan mörkhyad.

Svensk som en svensk?

En man med invandrarbakgrund blängde på mig i en kö till posthanteringen i matbutiken, och när jag lämnade kön lutade han sig mot mig och sa försök inte tro att du är så svensk. Det är oklart vad han uppfattat och vilka förväntningar han hade på just mig. Kanske förvånades han över att jag med mitt utseende talade flytande svenska med expediten. Men kommentaren kan jag bara tolka som ett komplex, en internaliserad känsla av underlägsenhet. Eller en kommentar jag fått några gånger: var inte så jävla svensk, i bemärkelsen snål som en del av mina invandrade bekanta kan säga.

Hudfärg är aldrig bara en hudfärg, inte ens i Sverige, världens minst rasistiska land som det ibland påstås.

Hudfärg är aldrig bara en hudfärg, inte ens i Sverige, världens minst rasistiska land som det ibland påstås. (4) Nyligen satt jag i min sons klassrum med en grupp andra föräldrar. Som så många gånger tidigare när klassen anordnat något hamnade just jag och en svarthyad pappa bredvid varandra. Osökt eller sökt hamnar vi i samma sorts samtal som tidigare – om rasism och den starka konsensuskultur som han menar är en bidragande orsak till att rasismen fortlever årtionde efter årtionde i Sverige.

Hans senaste exempel är bara ett av många som är svåra att bevisa. En tisdag förmiddag fick han motorstopp och försökte vinka till sig hjälp. Efter en timme gav han upp. Min första tanke är att det måste vara rasism, men jag försöker tvinga bort den tanken; människor hade säkert bråttom, han stod kanske dumt till. Men när jag fick svar även på de frågorna återstod faktiskt bara ett faktum – han hade blivit bedömd utifrån sin hudfärg, och vad är det om inte rasism. Där stod han med sin keps och skinnjacka och laddkablar och hoppades att någon skulle hjälpa till. De förbipasserande bilisterna kunde förstås inte veta om han var droghandlare, och inte heller om han var en universitetslärare. Han konstaterade lakoniskt som så många gånger förut: ”Svenskar kan säga ‘jag är inte rasist men…’ För rasisten är alltid någon annan eller politiska partier som SD (Sverigedemokraterna) och NMR (Nordiska motståndsrörelsen). De kan inte se rasismen de själva bär på.” Jag tror han har rätt. För ska vi kunna se den måste den benämnas.

Vi måste se rasismen

Vad gör den här oförmågan med individen, vad gör det med samhället? Kanske finns där inga entydiga svar, och som med all normförskjutning ser vi inte när den sker. Men tvivelsutan är det så som Daniel Poohl, Expos chefredaktör sa 2018 i Dagens Arena:

”Rasismen lever i Sverige och jag tror att om man ingår i majoritetssamhället så har man svårt att se det och förstå hur det maler ner människor att i sin vardag bli ifrågasatta och misstänkliggjorda.”

Hur det maler ner människor har jag sett på nära håll, hos min far, hos klasspappan. En chef på ett av våra stora medieföretag antog att jag med min annorlunda bakgrund kunde bidra med något, diffust vad. Chefen antog att jag med mitt ursprung hade säkert kontakter i förorten. Dra rasistkortet tipsade en annan journalistvikare, då blir du säkert anställd. Men jag hade varken kontakter i förorten eller såg poängen med att dra något slags rasistkort. Däremot har jag två universitetsexamina, som jag hoppades skulle ta mig långt. Och nej, jag blev inte anställd.

En dag ställde min son en smärtsam fråga. Mamma ska jag alltid ha den här hudfärgen? Han har redan känt av det svårbevisade. Hans mellanbruna hudfärg är inte bara vacker, den kommer alltid att irritera någon. Det sa jag inte. Om hans hudfärg står i vägen för honom finns risken att han i sin tur hackar ner på någon annan. Jag kan bara hoppas att han i sin tur inte upprepar irritationen på den andre och hittar en hackkyckling. För rasismen vandrar över generationer och gränser. Och om Sverige verkligen på djupet vill se en fungerande integration måste vi först se rasismen i vitögat – den som sällan syns i statistiken.