Ekonomernas önsketänkande om inflationen

I september 2021 intervjuade jag ekonomiprofessorn Charles Goodhart för Kvartals räkning om riskerna för att inflationen kan bli långvarig. Men den allmänna åsikten bland ekonomer och de flesta centralbankerna då var att uppgången var temporär. Sedan att inflationen skulle hålla i lite längre, men inte innebära några större problem för ekonomin. Men nu verkar det alltså som att dysterkvistarna fått rätt.Trots det verkar det fortfarande finnas ett visst inslag av önsketänkande i framtidsspaningarna, där flera ekonomer tycks ha svårt att ta in att tiderna ändrat sig. De fyra svenska storbankerna exempelvis förutspår i prognosgenomgången alla att BNP-tillväxten i år blir 2 procent eller mer och att inflationen vänder ner nästa år.²

Inget av de stora prognosinstituten förutspår en större ekonomisk avmattning i Sverige ännu. De tror att BNP-tillväxten i år landar på mellan 2–3 procent, och något lägre för 2023.  Men det krävs inte mycket för att Sverige ska tippa över i ett scenario där både inflationen och arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer, samtidigt som den ekonomiska tillväxten förblir svag.

Inflationen i Sverige uppgår nu till 6,1 procent, den högsta inflationstakten på över trettio år. Och för första gången sedan 1992 förväntas reallönerna i år minska.³ Pengarna har blivit mindre värda, och de allra flesta av oss har blivit lite fattigare utan att vi kanske egentligen reflekterat över det. För flertalet kommer detta nog lite som en chock när de inser att de har mindre att röra sig med. Många i Sverige var inte ens födda förra gången Sverige hade hög inflation. För ett stort antal unga individer är inflation något de bara hört föräldrar eller mor- och farföräldrar viska i bakgrunden när de ”vaskar” med pengar i sjuka budgivningar på bostäder.  

Money illusion och riktiga pengar

Ofta tänker människor i nominella termer i stället för i realt – där hänsyn tas till inflationen. Det har genomförts många studier som har visat att det finns inslag av vad som brukar kallas Money illusion hos befolkningen.⁴ Det är så mycket lättare och mer naturligt att tänka nominellt än realt. Men ibland kan skillnaden vara stor. Ett färskt exempel: när vårpropositionen presenterades den 19 april berättade finansminister Mikael Damberg att regeringen genomför ”satsningar” för att stimulera den svenska ekonomin. Under 2022 förväntas statens utgifter uppgå till 1 245 miljarder kronor, en ökning från förra året då de uppgick till 1 216 miljarder kronor. Men det är bara en ökning i nominella termer. Tar vi hänsyn till inflationen, som förutspås vara 4,8 procent i år enligt finansdepartementet, så äter den upp ökningen. Bara för att hålla jämna steg med inflationen hade de statliga utgifterna behövt öka med 58,4 miljarder om de skulle vara oförändrade.⁵

Ett annat exempel, som fler kanske kan relatera till, är att i år förväntas lönerna i snitt öka med omkring två procent samtidigt som inflationen antas landa på strax under 5 procent. För en person med en månadsinkomst på 40 000 kronor kommer det innebära en nominell löneökning på 800 kronor – men en reallönesänkning på omkring 1100 kronor i månaden. Det är första gången på trettio år som vi förväntas få mindre i plånboken realt. Var ska den dryga tusenlappen i mindre köpkraft sparas in? Blir det billigare matinköp, mindre boendeyta eller färre resor och restaurangbesök? Om människor nu inte vill minska på sitt sparande eller skuldsätta sig förstås för att hålla uppe konsumtionen. Man kan lätt se lite av en negativ ekonomisk spiral framför sig. Inte minst i ett läge där bolånekostnaderna samtidigt är på väg upp rejält när styrräntorna höjs och de högt uppdrivna bostadspriserna riskerar en sättning. 

Den amerikanske ekonomiprofessorn och före detta finansministern under president Bill Clinton, Larry Summers, sade nyligen i samband med att han ombads ge sitt utlåtande om den amerikanska ekonomin att det är ”mycket låg sannolikhet för att Federal Reserve med räntehöjningar kommer att kunna få ner inflationen utan att orsaka en kraftig inbromsning i ekonomin”. Det är nog många som ser en likartad situation när de tittar på svensk ekonomi. Inflationen är lite lägre i Sverige än i USA, men i gengäld är arbetslösheten mycket högre här, nästan 8 procent, samtidigt som arbetsgivare har svårt att hitta kvalificerad arbetskraft.

LO kapprustar med Riksbanken

Nyligen uttalade fackföreningen LO:s chefekonom Laura Hartman i en intervju med Svenska Dagbladet att organisationen inte kommer att kräva så höga löneökningar för sina medlemmar, trots att arbetstagarna för första gången på flera decennier förväntas få lägre reallöner. Detta eftersom det finns en överenskommelse sedan årtionden om att verka för en stabil löneutveckling. Men med en brasklapp: ”så länge Riksbanken inte höjer styrräntan”.⁶ Dagen efter höjde Riksbanken. På onsdagen den 4 maj gjorde dessutom amerikanska centralbanken sin högsta enskilda höjning av styrräntan på 20 år.    

Riksbankschefen Stefan Ingves uttalade nyligen i Dagens Industri att det kanske kan krävas tio räntehöjningar för att få bukt med inflationen. Möjligen räcker det för att få ner inflationen till målet på 2 procent. Men löntagare lever inte i ett vakuum. Det är sannolikt att de kommer ta större hänsyn till inflationen i kommande löneförhandlingar för att kompensera sig. Och kanske ännu mer om de fått dyrare boendekostnader när räntorna höjts, som Hartman indikerar. Det skulle kunna leda till att inflationsbrasan tar fart igen. Hushållens och företagens förväntningar om framtida prisökningar har under senare tid stigit. Även om inflationsförväntningarna på ett par års sikt fortfarande är ganska låga är det är ganska lätt att se ett scenario framför sig där det kommer att krävas ännu mer av åtstramningar för att knäcka inflationen. 

Det kommer nu signaler om att de prishöjningar som varit på matvaror bara är i sin linda. Att effekter av mindre spannmålsskördar i Ukraina och Ryssland, brist på konstgödsel och ytterligare sanktioner mot Ryssland kommer att trycka upp priserna ännu mer i sommar. Samtidigt kommer rapporter från Kina att nedstängningar till följd av pandemin får ekonomiska konsekvenser som kan fortplanta sig i världsekonomin. Lägg till detta ett kommande riksdagsval i Sverige där partierna kommer att övertrumfa varandra i dyra vallöften. Vi har sannolikt nu bara sett början av löfteskarusellen; förslag om högre pensioner och högre a-kassa är bara några exempel. Ett eventuellt svenskt Nato-medlemskap kommer dessutom att dubblera de svenska försvarsutgifterna från dagens nivå, vilket behöver finansieras.

Sverige hankar sig fram – än så länge

Vi går mot en situation som kommer att ställa höga krav på finans- och penningpolitiken. Vilken regering det än blir efter riksdagsvalet i höst kommer den att ställas inför krav på att genomföra strukturreformer av ekonomin som gör att den kan växa snabbare. Rejäla matchnings- och utbildningsinsatser behöver genomföras för att få fler i arbete och minska på utanförskapet. Både morötter och piskor behöver användas. Det kommer att krävas stort mod att göra detta och det kommer sannolikt behövas breda blocköverskridande lösningar. Vad gäller det mest akuta problemet kortsiktigt, att stävja inflationen, borde Sverige måhända snegla på inflationssänkarnas mästare, den före detta amerikanske centralbankschefen Paul Volckers, penningpolitiska arv. Han lyckades knäcka inflationen i USA under tidigt 1980-tal med stora räntehöjningar, men blev med tiden nästan folkkär när många insåg att den mycket beska medicinen han ordinerade faktiskt gjorde att den amerikanska ekonomin kom på fötter igen.⁷ ”Short term pain for long term gain” eller fritt översatt till svenska: ”Vill man vara fin får man lida pin”.