Det viktiga är inte vad som står i Koranen

Men ilska, oro och misstänksamhet är något annat än att uppfatta varje troende muslim i Sverige som det första steget mot att en islamistisk teokrati etableras i Sverige. Samtidigt kan naturligtvis vissa islamiska uttryck i det offentliga rummet anses vara problematiska.

Låt mig till att börja med ge två exempel på religiösa utryck eller bön som i ena fallet knappast kan ses som en politisk manifestation och i det andra fallet tvärtom och hur de olika bönerna eller uttrycken för religion skiljer sig från varandra.

Den bedjande busschauffören

I början av augusti fotograferades en man, som tillsammans med sin son bad under sin rast i en låst buss. Bilden spreds på sociala medier och utlöste bland annat en debatt om bön på arbetsplatser. Men framför allt blev det en fråga om muslimer där åsikter uttrycktes om varför bedjande muslimer bör ses som ett hot mot Sverige. Men mannen bad i en låst buss, dold från allmänhetens synfält och på sin rast. Därmed har han anpassat bönen till sina arbetstider och den sekulära ordningen. Inte tvärtom. Chauffören har inte stannat bussen under arbetstid för att gå av och be på en trottoar vilket skulle ha kunnat ske i länder med en muslimsk majoritetsbefolkning där religionen styr samhällsrytmen.

Den 18 maj utfördes en helt annan bön på Norrmalmstorg i Stockholm. Bönen förrättades av personer som deltog i en demonstration för att protestera mot Säpo:s frihetsberövande av fem män, varav tre imamer, som Säpo anser innebär en risk för landets säkerhet. Mitt på Norrmalmstorg bildades två rader av cirka 15 män i varje rad som genomförde bönen. De utförde förmodligen manifestationen i enlighet med ett demonstrationstillstånd. Men bönen förrättades dels i strid med vad som kan anses vara en sekulär ordning – offentliga platser där allmänheten rör sig bör inte göras om till en böneplats av cirka 30 personer – dels signalerade bönen missnöjet som under demonstrationen uttalats över att fem personer som anses vara hot mot rikets säkerhet hade frihetsberövats.²

Två böner. Två förhållningssätt till religionsutövningen i det offentliga.

Men att döma av diskussionerna som jag följde på Facebook kring dessa böner såg allt för många ingen skillnad. En bedjande troende muslim ansågs vara ett hot. Skillnaden mellan de två bönerna tycktes helt enkelt bara anses vara att en del muslimer just nu ligger lågt medan andra öppet visar sitt förakt mot den sekulära ordningen.

Tron att religionen har en evig essens genom texterna

En anledning till nyssnämnda reaktioner är att vi är programmerade till att reagera så, vilket jag återkommer till längre fram. En annan anledning är att Sverige är präglat av en religiös och traditionell teologisk religionsuppfattning. Det innebär att man tror att religionen har en essens som går att hitta genom granskning av texter som Bibeln eller Koranen och att utövarna blir en förlängning av den essensen och det som står i urkunderna.

Någon som utbildade sig teologiskt och blev präst i Sverige för runt 30 år sedan kan således utan att blinka hävda att kristendomen skulle ha separationen mellan kyrka och stat inbyggd i själva religionen, genom att hänvisa till någon text som tolkas på olika sätt. En åhörarskara som är kristet präglad och gärna vill få kristendomens förträfflighet bekräftad uppskattar naturligtvis påståendet. Och kanske är det så. Kanske har kristendomen uppdelningen inbyggd i religionen. Men om det är så har stora delar av kristenheten uppenbarligen missförstått sin egen religion. I varken det Bysantiska riket eller i den ortodoxa världen, där kyrkan lierat sig med staten, som i Ryssland, Serbien och Bulgarien, tycks kristna ha förstått denna självklarhet. Att en text tolkas på ett visst sätt gör alltså inte nödvändigtvis något intryck på utövare som tolkar den på ett annat sätt.

Ett annat exempel är Lunds biskop Anders Nygrens (1890–1978) tes om att kristendomen är kärlekens religion och judendomen lagbundenhetens religion.³ Så om judar bara valde kristendomen blev de kärleksfulla istället för lagbundna. Som om det inte gick att både vara lagbunden och kärleksfull.

Det borde vara uppenbart att även en djupt troende ”riktig” kristen kan vara bestialiskt ond.

Tankekedjan i den typen av religionsanalys bygger således på att det som står i texterna utförs. Texterna blir detektorer som inte bara kan bevisa om en religion är bra eller dålig utan ger också en indikation om hur utövarna tänker. Med en sådan utgångspunkt blir det religionen och dess urkunder som är problemet eller lösningen. Inte utövarna. Mer därtill. Onda människor som är exempelvis kristna blir med den uppfattningen inte ”riktiga” kristna. Naturligtvis är sådana resonemang rimliga i en intern religiös diskussion bland anhängarna av en religion som sinsemellan gör anspråk på tolkningsföreträde av texterna. Men för någon som betraktar religioner kritiskt utifrån för att förstå dess olika uttryck borde det vara uppenbart att även en djupt troende ”riktig” kristen kan vara bestialiskt ond.

Muslimhatare och IS-anhängare har samma syn på religionen

Ett resultat av den religiösa eller konservativa teologiska uppfattningen att människor blir sin religion är den dåvarande SD-politikern Martin Strids uttalande under SD:s landsdagar hösten 2017 om muslimer och om islam. Strid menade att på en skala från 0–100 blir man mindre human ju mer man blir ”mohammedan”. En person som lämnar islam skulle därmed med Strids perspektiv börja närma sig ett tillstånd av att vara människa, eller human.⁴ En sådan religionsuppfattning utgår ifrån att islam är problemet och att muslimer varken tänker eller tolkar sin religion. Inte heller anpassar muslimer sina religiösa uttryck till sociala eller politiska omständigheter och tolkar texter. En troende muslim blir då i bästa fall dum i huvudet, i värsta fall farlig. Ett sådant förhållningssätt utesluter möjligheten att tolka urkunder inom islam på ett sätt som leder till en både omtänksam, tolerant och kärleksfull religionsutövning. Räddningen för muslimer blir då naturligtvis att antingen vara så lite troende som möjligt eller byta till en bättre religion. Exempelvis kärlekens religion.

Om det skulle vara sant blir varje bedjande muslim ett hot eftersom den tydligaste manifestationen som anknyter till själva tron är bönen. Den yttersta konsekvensen av att se alla bedjande muslimer som ett hot blir naturligtvis att attackera bedjande muslimer i en moské. Där är ju, så att säga, alla samlade och tagna på bar gärning. Den uppfattningen korresponderar samtidigt väl med muslimer som menar att IS ideologi är den enda sanna tolkningen av islam. I det avseendet är muslimhatarna och IS-anhängare överens om vad islam är och hur islam bör utövas.

Andra sidan av samma mynt är de som hävdar att IS inte har något med islam att göra och i vissa fall hävdar att det snarare är resultatet av en sionistisk konspiration. I Sverige stod bland annat artisten Jacques ”Jacco” Mattar för den åsikten på sitt Instagram-konto.⁵

I båda fallen blir dessutom uppfattningen att islam skulle behöva reformeras irrelevant. För vem ska reformera islam om religion inte är resultat av dess utövare? Det vill säga om inte människor gör religion. Eller om religion har essens som förs vidare utan att utövare kritiskt förhåller sig till texter.

Religionerna formas av dagens sociala och politiska sammanhang

Religionssociologin/vetenskapen hävdar att texter tolkas och anpassas till sin samtid av människor vars religiösa föreställningar snarare påverkas av sociala och politiska sammanhang. I stora delar av världen, som exempelvis Mellanöstern där religion fortfarande präglar samhället, förekommer religionssociologin/vetenskapen knappt alls. I Sverige blev den ett forskningsämne först på 1960-talet. Men det den säger är egentligen ganska självklart. Religiösa uttryck formas av sitt sociala och politiska sammanhang, det vill säga att människor gör religion.

Ett tydligt exempel är en rasistisk terrororganisation som går under beteckningen Hilltop Youth och som vuxit fram ur den religiösa delen av den israeliska bosättarrörelsen på Västbanken. Den består till största delen av ungdomar födda i Israel som menar att deras tolkning av judendomen inte bara ger dem rätt att ifrågasätta den israeliska regeringens legitimitet, utan också att det skulle vara en religiös gärning att förpesta livet för palestinier på Västbanken och utöva olika former av terror och våld. Deras övertygelse om sin moraliska överlägsenhet och utvaldhet är djupt ideologiskt och religiöst grundad. De är övertygade om att Gud gett landet till sitt folk, och att därför palestinier inte har något där att göra. De klär sig som de tror att människor gick klädda i området för 2 000 år sedan i långa skjortor och stora virkade huvudbonader och bevakas ständigt av israelisk säkerhetstjänst.⁶

Rörelsen är liten men ställer till mycket besvär och i detta sammanhang menar jag att rörelsens ideologi och tolkning av hur judendomen bör utövas är en direkt konsekvens av dels det politiska läget i regionen, dels att den i Israel utövas med majoritetsstatus och dominansposition. Den tolkning som Hilltop Youth gör av judendomen fanns inte som en möjlighet bland judar som levde i minoritet i världen.  Och det är därför också en främmande tolkning för många judar som lever utanför Israel. Fenomenet tydliggör hur lätt det är att tolka in ett nytt politiskt och socialt tillstånd i texter och därigenom skapa en ny religiös ideologi anpassad till sin samtid.

Det går alltså varken att avgöra vad en bedjande muslim kan ha för avsikter med sin bön eller veta vad en muslim tänker bara för att det ena eller det andra står i Koranen.

I USA beklagar sig konservativa imamer över att muslimer inte längre tar religionen på allvar utan snarare ser den som en identitetsmarkör.⁷ I Pakistan har religiösa auktoriteter fastställt att transsexuella äktenskap ska vara tillåtna enligt islamisk lag.⁸ I Frankrike hävdar den kvinnliga imamen Kahina Bahloul att huvudduk inte behövs, vilket hon härleder ur Koranen.⁹

För att förstå hur religiösa människor skapar mening med sin tillvaro blir den avgörande frågan alltså inte vad som står i någon religiös urkund utan snarare vad religionens anhängare anser eller hur de tolkar det som står i de olika texterna. Genom historien har muslimer, kristna och judar uppenbarligen haft oerhört svårt att komma överens om hur det som står ska tolkas, trots att många samtidigt hävdar att allt som står bara går att förstå eller tolka på ett sätt.¹⁰

Det religionsvetenskapliga argumentet är definitivt inte att texter är betydelselösa. Tvärtom. Troende hänvisar hela tiden till texterna snart sagt oavsett vad de hittar på.

Religionens urkunder, som Koranen eller Bibeln, används helt enkelt som kataloger varifrån begrepp eller idéer hämtas. Dessa fylls sedan med samtidens sociala och politiska omständigheter såsom de upplevs av var och en.¹¹

Det går alltså varken att avgöra vad en bedjande muslim kan ha för avsikter med sin bön eller veta vad en muslim tänker bara för att det ena eller det andra står i Koranen. Bönen i bussen var ett uttryck för islam, och bönen som en kollektiv manifestation på Norrmalmstorg var ett annat.

Ändå tycks det finnas ett motstånd mot tanken att det är människor som skapar religion och inte tvärtom. Vid få tillfällen möts jag av så mycket ilska som när jag hävdar att problemet inte är islam utan muslimer. Vilket också innebär att muslimer är lösningen. Det spelar ingen roll hur många exempel som lyfts fram på att muslimer tolkar och utvecklar sin religion i olika riktningar. Det blir tvärstopp. Islam ska vara si och kristendomen så. Det säger Koranen/Bibeln.

Religion är som fotboll för samhället

Socialpsykologen Jonathan Haidt menar att reflexen att anknyta till en gemensam moralisk berättelse för att den vägen stärka banden inom gruppen och skapa mening i tillvaron är inprogrammerad hos människan. Genom att hänvisa till en rad olika studier över mänskligt beteende pekar Haidt ut sex moraliska grundvalar som han kallar ”the moral matrix” (den moraliska matrisen) och som enligt honom nästan alla normalt fungerande människor på olika sätt är laddade med. De sex är omhändertagande/att inte skada andra; frihet/att inte förtrycka; rättfärdighet/att inte fuska; lojalitet/att inte svika; auktoritet/att upprätthålla hierarkier; helighet/att inte vanhedra. Enligt Haidt har dessa sex grundvalar utvecklats hos människan för att hon ska kunna ta hand om hjälplösa barn och svaga, samtidigt som gruppen, klanen eller gemenskapen har behövt ge människor en känsla av att de har tillgång till kollektivets egendomar och beskydd för att de ska vara lojala med gruppen. En grupp som är starkt sammanhållen genom en gruppkod kommer också att vara starkare än andra grupper som inte utvecklat samma förmågor eller system. Men Haidt varnar också för att en gemenskap som utvecklat en moralisk berättelse, giltig för den egna gruppen, blir blind för andra gruppers moraluppfattningar.¹²

Den religiösa gemenskapens sammanbindande effekt, påpekar Haidt, anknyter till hur handling, tro och tillhörighet samverkar inom religiösa gemenskaper. För den som vill förstå hur och varför människor samlas just kring religiösa uttryck, är tron på övermänskliga krafter eller på en Gud, eller vad som står i någon helig skrift, inte det primära enligt Haidt. I stället jämför han religion med fotboll. Att försöka förstå religioners varaktighet och innerlighet genom att granska människors känslor och uppfattningar om det övernaturliga vore, skriver han, som att försöka förstå passionen och innerligheten kring fotboll genom att fokusera på bollens rörelse på planen. Enligt Haidt krävs i stället ett bredare perspektiv som betraktar hur religiösa övertygelser kommunicerar med olika typer av religiös praktik och hur ritualer skapar gemenskaper.¹³

Faran i detta, påpekar Haidt, är att gruppens uppfattning om sin egen förträfflighet och moraliska överlägsenhet lätt blir en genväg till att legitimera förtryck mot eller massmord på oliktänkande.¹⁴

Om Haidt har rätt förklarar det till en viss del varför människor intuitivt resonerar i termer av religiös eller snäv teologisk förståelse när islam eller kristendomen ska definieras som bra eller dålig eller som rätt eller fel. Karakteriseringen av den andra religionen som mindre lyckad eller moralisk stärker uppfattningen om den egna religionens fördelar. Det blir dessutom ett argument till varför anhängare av den andra religionen är mindre moraliska eller mindre insiktsfulla. Då riskerar också varje bedjande muslim att uppfattas som ett hot.

Skiljelinjen går inte mellan muslimer och andra

Den franske sociologen Alain Touraine pekar ut förflyttningar (transition) som det viktigaste att studera för att förstå människors val och utveckling. Enligt honom måste vi titta på hur individer rör sig mellan miljöer som har motsägelsefulla krav och förväntningar på dem för att kunna förstå vad som händer omkring oss.¹⁵

En del muslimer har i mötet med sekulära diktaturer i bland annat Mellanöstern eller i mötet med västvärlden, ibland reagerat med att bli mer reaktionära. Andra reagerar tvärtom och väljer helt enkelt att hoppa av religionen, eller försöka anpassa den till de rådande sociala och politiska villkoren i sina nya hemländer. Men även kristna kan bli mer reaktionära i mötet med muslimer, även om det sker så att säga på hemmaplan. I mötet förtydligas eller skärps identiteterna på båda sidorna.¹⁶

Oförmågan eller oviljan att nyansera frågan om religion och olika former av religiös praktik har alltså fullt rationella förklaringar.

Inget i denna text har för avsikt att försvara islam eller attackera kristendomen. Men eftersom vi uppenbarligen lever farligt kan den kanske leda till en insikt som förhindrar att oskyldiga misstänkliggörs.

Ty den där riktigt chockerande massakern i en kyrka eller en moské har vi hittills förskonats från i Sverige. Kan vi förlika oss med det uppenbara, att religion är ett resultat av dess utövare, så kan vi också lära oss att se nyanser. Då framträder också att skiljelinjen ytterst sett inte går mellan muslimer och andra, utan mellan de som vill ha ett öppet sekulärt frihetligt samhälle och de som vill något annat.