En statsminister på sitt sjätte år, i surmulen strid med den politiska dagordningen. Har vi inte upplevt det här förr?

Det finns, bland både vänner och fiender till partiet, en djupt liggande respekt för Socialdemokraterna som regeringsparti.

Till vänster förfasar man sig över socialdemokratins makthunger och principlöshet, samtidigt som man i smyg tycker att det är skönt: Om pappa S är tråkig och pragmatisk kan man själv ägna sig åt roligare saker, som politiskt självförverkligande.

I stora delar av högern har fiendebilden av S fortfarande närmast mytiska proportioner. Allt som Socialdemokraterna företar sig antas vara del i en diaboliskt uttänkt och förmodligen genial maktplan. Detta hatar man, samtidigt som man känner både avund och motvillig beundran för det.

Runtom i samhället finns, på goda historiska grunder, känslan att det socialdemokratiska partiet är större än vad det synes vara. Det betyder bland annat att om läget i partiet eller i landet blir tillräckligt skarpt, då förväntas grå rockar börja röra sig i bakgrunden. Den djupa socialdemokratin, eller om det nu var staten, kommer att agera. I både partiets och nationens intresse.

Pappa var inte hemma

Ursäkta den långa inledningen, men jag tror att det är svårt att förstå de upprörda reaktionerna (exempel här, här och här) på statsminister Stefan Löfvens korta framträdande i SVT:s Agenda i söndags utan just den bakgrunden.

Det aktuella läget med anarkistiska gängkrig, återkommande bombattentat och grasserande ungdomskriminalitet är just ett sådant tillfälle då den djupa socialdemokratin förväntas agera. Välta bordet, signalera en ny riktning och återtagen kontroll. Göra något.

När partiets numera erfarna statsminister efter månader av debatt givit audiens till Sveriges Televisions fördjupande samhällsmagasin vore det väl dessutom ett utmärkt tillfälle att kommunicera saken.

Men inte det. I stället halvkokta talepunkter, så undflyende levererade att partiet nu fått ägna ett par dygn åt regelrätt krishantering.

Mellan raderna i både analyser och ledartexter skriker en djup besvikelse: Vi litade ju ändå på er.

Vad du ser är faktiskt vad du får

Om man bara utgår från vad som faktiskt syns på ytan borde SVT-framträdandet inte ha förvånat någon.

Stefan Löfven anklagas ofta för att vända kappan efter vinden, men när det gäller den övergripande samhällsbeskrivningen har han faktiskt varit imponerande konsekvent ända sedan han tillträdde som partiledare för snart åtta år sedan.

Problem i Sverige, oavsett om de gäller brister i vården, svaga resultat i skolan, dysfunktionell arbetsmarknadsintegration eller upptrappat gängvåld på gatorna, beror ytterst på att landet mellan 2006 och 2014 styrdes av en borgerlig regering som prioriterade skattesänkningar före investeringar i samhällsbygget. Lösningen är därför investeringar i samhällsbygget i stället för skattesänkningar, vilket också pågått sedan ”dag ett” av Stefan Löfvens regeringstid och ska fortsätta pågå.

Detta var också det politiskt mest intressanta med Agenda-intervjun: Lagda kort ligger. Det finns ingen hemlig superplan, åtminstone inte under det här ledarskapet. Svaren finns i januariavtalet.

Huruvida det fungerar, som kommunikation eller för den delen som politik, är en annan sak.

Ännu ett ställningskrig mot dagordningen?

Stefan Löfven är inne på sitt sjätte år som statsminister. Det betyder att allmänhetens intresse för vad tidigare regeringar haft för sig nu avtar snabbt, även om man som Löfven ofta påpekar att Sverige minsann haft två borgerliga regimer sedan 1990.

Just alliansregeringen kan faktiskt berätta mer här.

För Fredrik Reinfeldts ministär blev det sjätte året förödande. Det var under 2012 som de borgerliga tappade greppet om agendan och opinionen, för att (hittills) aldrig riktigt återfå det. Ledargarnityret retirerade i motvinden, murade in sig och kom sedan att befinna sig i ett allt mer surmulet ställningskrig mot den politiska dagordningen. Hur det kriget slutade vet vi.

Det är svårt att inte se vissa paralleller. Särskilt när Stefan Löfven stolt berättar om regeringens omfattande program för brottsförebyggande socialt arbete, samtidigt som den kommunala verkligheten larmar om ekonomiska underskott, besparingskrav och skriande personalbrist – inte minst inom den socialtjänst som förväntas utgöra första linjens skydd mot samhällsfarlig verksamhet.

Ingen kommer rösta mot Carl Bildt

Den här regeringens öde i nästa val vilar inte på något fiffigt bildsättande, något särskilt uselt eftermäle från regeringen Bildt, eller ens på en vinst i den allt mer semantiska debatten om vad som egentligen är hönan och ägget av integrationsproblem och social utsatthet.

Det vilar på om väljarkåren uppfattar att Stefan Löfvens (och nu även Annie Lööfs) samhällsbygge faktiskt verkar ge resultat, oavsett om de verkningsfulla åtgärderna är ”hårda” eller ”mjuka”, i den verklighet de ser omkring sig. Eller om det verkar mer förnuftigt att prova något annat.

Det gäller för övrigt även om Socialdemokraterna skulle byta partiledare inom kort. Vilket just den här veckan känns närmare till hands än vanligt.