Det nya Sverige behöver liberal nationalism

Diskussionen kan ses i ljuset av att den historiska övergången till ett Europa av nationalstater – från de gamla mångkulturella imperierna – har gjort att en nationell samhällsuppfattning ofta har varit ett outforskat grundantagande inom stora delar av samtida politisk filosofi. John Rawls inflytelserika teori om rättvisa, till exempel, handlar om hur lagar och institutioner bör vara utformade för att uppnå jämlikhet, och han använde idén om ett samhällskontrakt för att resonera kring dessa frågor. Men själva samhället är inte resultat av ett kontrakt, utan antas vara:

”en självförsörjande sammanslutning av människor som, likt en nationalstat, kontrollerar ett sammanhållet territorium. Dess medlemmar betraktar sin politiska gemenskap som utsträckt bakåt och framåt i tiden över generationer, och de strävar efter att reproducera sig själva och sitt kulturella och sociala liv. Samhällsmedlemmarna skulle uppfatta idén om ett slutdatum då de skulle upphöra med sina gemensamma arrangemang som otillbörlig och främmande för deras uppfattning av sin sammanslutning.”⁵

Rawls resonerade aldrig på djupet kring vilka institutioner och lagar kring migration och integration som var rättfärdiga givet denna syn på samhället, även om han tog för givet att stater hade rätten att reglera migration.⁶ Liberala nationalister har däremot ägnat sig åt precis dessa frågor.

Staten bör reglera migration och medborgarskap i syfte att landets invånare ska förenas av något mer än att blott vistas på samma stats territorium.

Liberal nationalism är kort och gott en position som accepterar att partikulära band och identiteter har moralisk och politisk betydelse även för liberala samhällen och institutioner, och att staten således behöver reglera inflyttning, uppehälle och kriterierna för medborgarskap. Detta i kontrast till den mer välbekanta universalistiska formen av liberalism som innebär att statens institutioner inte bör ta hänsyn till en kollektiv identitet och kultur, utan endast bry sig om medborgarskapets rent legala band. Liberala nationalister anser att universalistiska liberaler förbiser viktiga och legitima behov hos människor och samhällen. Om inte annat för att själva de liberala idealen om frihet och jämlikhet tycks kräva avgränsade samhällen för att kunna omsättas till verklighet – liberala och demokratiska institutioner har historiskt lättare fått fäste i Västeuropas nationalstater jämfört med mer språkligt och kulturellt splittrade stater.

En balans mellan nationalism och liberalism

Liberalismen – det vill säga önskan att institutioner och lagstiftning ska ge människor stor individuell frihet och behandla dem jämlikt – bör därför kombineras med en dos nationalism. Staten bör reglera migration och medborgarskap i syfte att landets invånare ska förenas av något mer än att blott vistas på samma stats territorium. Därtill bör skolsystem och andra institutioner i hög grad vara gemensamma så att invånarna formas av (och gemensamt omformar) ett samhälle som är ”nationellt” i sin utsträckning.

Liberal nationalism står dock i kontrast inte bara till liberal universalism, utan också till mer traditionalistiska eller etniska former av nationalism. I fokus för liberala nationalister står värnandet av den “samhälleliga kultur” som präglar samhällsmedlemmarna och deras institutioner, inte idén om nationen som en gemenskap ofrånkomligt byggd på etnicitet eller religion.⁷ Den samhälleliga kulturen utgörs av ett gemensamt språk, kulturella och historiska referensramar, och grundläggande sociala konventioner. Det samhälle som en liberal nationalist ser framför sig har en tydlig gemensam kultur i denna offentliga bemärkelse, vilket är förenligt med att samhällsmedlemmarna har olika religioner, etniska traditioner, matkulturer, högtider, med mera. Kort sagt: nationer kan vara mångetniska, på samma sätt som de ofta rymmer starka regionala identiteter och traditioner.

Nationalismen – det vill säga önskan att institutioner och lagstiftning ska värna och ge uttryck för en specifik samhällsgemenskap – kombineras i den meningen med en dos liberalism. Individer är fria att odla och värna andra etniska identiteter och traditioner än majoritetssamhällets, och kriterierna för medlemskap i ”nationen” måste vara av ett sådant slag att ingen människa per definition är utesluten på grund av sin etniska eller religiösa bakgrund. En stat som däremot försöker åstadkomma en mer långtgående likhet eller djupgående form av gemenskap kommer ofrånkomligen att kränka människors djupaste identiteter och personliga frihet.

Migration och integration

Vad är i så fall implikationerna av liberal nationalism för synen på migration och integration? Den liberala nationalismens kombination av nationell gemenskap och kulturell mångfald gör å ena sidan att migration framstår som mindre problematisk än vad den gör för en traditionell nationalist, eftersom den senare anser att det är önskvärt att i princip hela samhället delar etniska traditioner eller religiös tillhörighet. Å andra sidan är omfattande migration ett potentiellt problem, eftersom invandrare och framförallt deras barn förväntas att anamma och formas av den samhälleliga kulturen – vilket förutsätter en social process som bara är möjlig om invandrarens tillvaro i Sverige faktiskt präglas av det svenska majoritetssamhällets språk och normer. Frågan om antal, omfattning eller ”volym” blir således en viktig fråga, eftersom en för stor omfattning innebär att det uppstår miljöer där den samhälleliga kulturen inte nödvändigtvis består och reproduceras; ett tillstånd med allvarliga konsekvenser för samhället som helhet såväl som för just invandrares möjligheter och livskvalitet i det svenska samhället.

Även integrationsfrågan kan betraktas i ljuset av uppdelningen mellan den samhälleliga kulturen och människors etniska bakgrund. Utifrån liberal nationalism är det rimligt att anse att invandring och permanent bosättning måste medföra krav på anpassning till samhällets språk, centrala sociala konventioner, och det utrymme för kulturella sedvänjor och praktiker som sätts av samhällets grundläggande värderingar. Inom dessa ramar är individen fri att leva efter och reproducera den etniska gruppens eller religionens traditioner. Uppfattningar om vad som tillhör den privata sfären respektive vad som är en offentlig angelägenhet är dock naturligtvis i sig kulturella fenomen, och ett samhälles gränsdragningar i sådana frågor utgör en social överenskommelse, inte ett neutralt domslut från ovan. De kan således legitimt ifrågasättas och kritiseras, exempelvis för att vara alltför rigida och oreflekterat exkluderande. Dessa gränser, likaväl som uppfattningar om grundläggande värderingar, förändras ofrånkomligen över tid.

Föränderligheten förtar inte att det i förhållande till varje enskild nytillkommen person är rimligt att betona anpassning till det mottagande samhället. Det mottagande samhället måste dock akta sig för att börja ägna sig åt ett slags värderingschauvinism, och avkräva lojalitet med ett allt snävare spektrum av åsikter och praktiker. Syftet med en gemensam värdegrund är att ange ramar och utesluta ytterligheter; innehållet ska inte smalnas av i tron att en besjälad ”värderingsgemenskap” kan vara en liberal lösning bara för att värderingarna i fråga är liberala. I Sveriges fall finns det till exempel skäl att vara vaksam på när de starka idealen kring individualism och valfrihet görs till obändiga principer som i praktiken leder till intolerans gentemot levnadssätt som betonar mer traditionella värden. Frågan om manlig omskärelse dyker exempelvis upp med jämna mellanrum, där debattörer i namn av liberala principer vill förbjuda en tradition som för många judar och muslimer är helt central för individens etniska eller religiösa identitet.

Sveriges problem

Liberal nationalism är på detta sätt en sammanhängande vision som kan motivera mer långsiktiga ställningstaganden kring hur Sverige bör hantera frågor om migration och integration. Kort sagt, medan majoritetsbefolkningen måste acceptera ett mångetniskt samhälle – att många samhällsmedlemmar hyser och reproducerar en annan etnicitet än den traditionellt svenska – så finns det legitima skäl att utforma migrations- och integrationspolitik på ett sätt som gör att den samhälleliga kulturen – språk, grundläggande sociala konventioner, historisk och kulturell kunskap – delas av en stor majoritet av invånarna i samhället.

Vad som beskrivs är en utveckling där en social miljö tappar förmågan att reproducera den samhälleliga kulturen, en process som har effekter på både samhällsgemenskapen och de uppväxande individernas framtidsutsikter i Sverige.

Min personliga åsikt är att vi i Sverige har försummat frågan om den samhälleliga kulturen. De senaste decenniernas politik har inneburit att Sverige numera har 19 procent utlandsfödda, vilket är högre än av vad USA någonsin har haft. De tre senaste årens invandring har därtill varit den största någonsin i Sveriges historia. Tillsammans med boendesegregation och skolsystemets valfrihetsreformer har detta lett till sociala processer som är väsensskilda från hur invandring och integration vanligtvis fungerade för bara ett par decennier sedan. Journalisten Diamant Salihu beskrev härom året kontrasten mellan när han själv kom till Sverige och Borlänge i början av 1990-talet och hur situationen i samma område är idag:

”När jag kom till Tjärna ängar 1992 kastades jag in i årskurs ett på Tjärnaängskolan. […] Vi pratade svenska på lektionerna och på rasterna. Vi lekte hemma hos varandra i Tjärna Ängar och villorna i Paradiset och Övre Tjärna. […] Det var naturligt att kompisarna i både skolan och idrotten hade namn från hela världen, såg olika ut och firade alla möjliga högtider. Men en majoritet i både skolan och idrotten hade föräldrar födda i Sverige. Det är klart att vi också upplevde rasism, likt många som invandrat. Men skolan var en plats där vi som invandrat kunde känna oss jämbördiga våra helsvenska kompisar. […] Skolan har i dag 90-95 procent barn till utrikesfödda föräldrar. […] Antalet behöriga lärare var nere på 39,3 procent läsåret 2016/2017, även om det blivit bättre i år. Motsvarande siffra för Borlänge kommun var 64,2 procent. Skolpersonal berättar för mig att de som slutat kände en uppgivenhet inför att ha i princip bara elever till utrikesfödda, varav många nyanlända och utan tidigare skolgång. Antalet nyanlända elever har ökat samtidigt som barn till svenskfödda föräldrar och barn till utrikesföräldrar som hunnit etablera sig i Sverige, övergett områdets skolor.”⁸

Vad som beskrivs är en utveckling där en social miljö tappar förmågan att reproducera den samhälleliga kulturen, en process som har effekter på både samhällsgemenskapen och de uppväxande individernas framtidsutsikter i Sverige. Det råder inga tvivel om att det finns många sådana bostadsområden och skolor – platser där barn och ungdomar växer upp med ett främlingskap inför det majoritetssvenska samhället. Utifrån liberal nationalism kan man dra slutsatsen att det är hög tid för en mer restriktiv migrationspolitik, och att integrationspolitiken måste syfta till att likvärdiga sociala och kulturella villkor präglar alla invånares liv och uppväxtvillkor. Under hela efterkrigstiden och ungefär fram till millennieskiftet hade både Sverige och USA en nivå av utlandsfödda på mellan 5 och 10 procent. Utifrån den liberala nationalismens analys och prioriteringar kan man argumentera för att en liknande nivå är önskvärd och långsiktigt hållbar. Det skulle i så fall innebära att invandrare kommer till ett Sverige närmare det som Diamant Salihu fick växa upp i, snarare än att förpassas till en tillvaro vid sidan av det svenska majoritetssamhället.

Frågan som måste besvaras

Det kan vara värt att kontrastera denna bedömning med vad som följer av liberal universalism. Ett utmärkt exempel på en universalistisk hållning gavs under sommaren av Jens Liljestrand som i ett reportage uttryckte sin syn på migrationens inverkan på den svenska landsbygden och dess framtid.⁹ Efter att ha hållit en föreläsning om Vilhelm Moberg, inför en ”helsvensk” publik, tar Liljestrand en svarttaxi med en man och dennes son:

”[Jag] hojtar den enda fras jag kan på arabiska, Jalla jalla, jag känner mig extremt löjlig men chauffören ler och verkar uppskatta att jag åtminstone försöker ta seden dit jag kommer. För det är ju han som bor här, hans barn bor här, det är han och hans familj som ska befolka hyresrätterna, driva butikerna, köra bilarna, gå på skolorna, öppna restaurangerna och betala skatterna. Min publik är det förgångna. Pojken i baksätet är framtiden.”

Liljestrand talar öppet om en framtid där majoritetssvenskar träder tillbaka från det offentliga rummet i landsbygdens samhällen. Samhällena föreställs övertas av invandrare, rimligen utan någon garanti att svenska språket fortsätter att vara en självklarhet (att pizzeria-ägaren byter till svensk tv när det kommer en kund till lokalen, för att ta ett exempel ur texten).

”[Det] är på väg att skapas ett nytt Sverige, en landsbygd där de infödda svenskarna drar sig tillbaka till villorna och centrum blir en plats för de nya, att landsbygden, sedan länge ett långsamt slocknande och avfolkat ålderdomshem, nu också har blivit en flyktingförläggning, ett asylboende, ett nybyggarland.”

Det går att invända att Liljestrand är alldeles för drastisk i sin beskrivning av förändringstakten. Att han har fel i sin prognos. Men det som är mest intressant är värderingen och inställningen till en sådan eventuell förändring. Eftersom Liljestrand inte är villig att begränsa migrationen, och eftersom de senaste årens migrationspolitik som sagt inneburit att andelen med utländsk bakgrund ökat dramatiskt, så förespråkar han en politik som potentiellt innebär att andra språk och sociala konventioner kommer dominera lokalsamhällena. Det är uppfriskande med någon som talar klarspråk om implikationerna av sina värderingar och principer, och inte gömmer sig bakom att ett sådant scenario kan förefalla osannolikt. För det är detta man måste acceptera om man inte anser att det är legitimt för ett samhälle att reglera inflyttningen i syfte att värna den samhälleliga kulturen.

När framtida historiker och statsvetare ska förklara de senaste decenniernas politiska utveckling tror jag att frånvaron av en liberal nationalism kommer att framstå som ett av de största mysterierna.

En konsekvent universalism innebär således, givet den efterfrågan som finns att migrera till Sverige, ett radikalt språng in i det okända, och kräver acceptans för mycket drastiska samhällsförändringar. Möjligen är det därför som det är märkligt tyst om den långsiktiga visionen bland de som för fram universalistiska argument. Men när andelen utlandsfödda (vilken som sagt inte översteg 10 procent förrän strax innan millennieskiftet) numera ökar med ungefär 5 procentenheter per årtionde så borde det vara omöjligt att undvika frågan om vad för slags samhälle man ser framför sig på längre sikt. När min generation (födda i början av 80-talet) gick på gymnasiet så var ungefär 10 procent av oss födda utomlands. Mindre än två decennier senare, när vi nu är i yngre medelåldern, så är siffran i våra årskullar 32 procent. Även om man bedömer att dagens integrationsproblem är på en hanterlig nivå så kvarstår frågan om den långsiktiga trenden. Med nuvarande politik är SCB:s prognos för framtiden att migrationen de kommande åren kommer att fluktuera men röra sig kring 100 000 om året, en nivå av invandring som är ”betydligt högre än den varit historiskt”. Så hur ser Sverige ut om 20, 30 och 40 år framåt i tiden? Vad är den långsiktiga visionen? Nuvarande nivå och migrationstakt saknar historiska paralleller, och det vore därför på sin plats att fler än Jens Liljestrand berättade om hur de föreställer sig framtidens Sverige, så att medborgare kan bedöma om de finner visionen önskvärd, och som möjlig att uppnå med den föreslagna politiken.

Inte för sent att ändra kurs

Givet de potentiellt radikala konsekvenserna av att efterleva universalismens principer kan man undra varför liberal nationalism å sin sida inte redan är en etablerad mittenposition i det politiska landskapet. Naturligtvis kan den liberala nationalismen kritiseras på många sätt, men det är värt att notera att både universalister och traditionella nationalister har skäl för missnöje med den liberala nationalismen. När framtida historiker och statsvetare ska förklara de senaste decenniernas politiska utveckling tror jag att frånvaron av en liberal nationalism kommer att framstå som ett av de största mysterierna. Sverige är en gammal nationalstat, som varit ovanligt etniskt homogen till på köpet, och samtidigt ett land som de senaste decennierna har haft en omfattande invandring. Hur kunde det svenska samhället få för sig att det kunde klara sig utan en nationell gemenskap över huvud taget? Varför var inte en mångetnisk nation den självklara visionen för Sverige?

Jag lämnar dessa frågor till ett annat tillfälle. Långt viktigare är att det inte är för sent att ändra kurs. Ett nödvändigt första steg torde vara det som jag har försökt övertyga läsaren om i den här texten: insikten att den liberala idétraditionen rymmer fler synsätt på nation och nationalstat än vad som ofta antas i svensk debatt. Konservativa må ha en starkare dragning till nationalism, eftersom ideologin tenderar att prioritera värdet av gemenskap över jämlikhet och individuell frihet – men det är felaktigt att tro att en nationell samhällsuppfattning inte kan kombineras med andra ideologier.

Liberal nationalism är en sådan kombination, som jämkar ihop aspekter och hänsynstaganden från båda håll. Den är sannerligen inte utan spänningar, och sannerligen inte utan svåra gränsdragningsfrågor. Men det finns goda skäl att tro att en sådan kompromiss är nödvändig för att liberala och demokratiska värden ska kunna förverkligas och överleva i praktiken. Liberala demokratier har historiskt vilat på nationalstatlig grund; en grund som länge togs så för given att det var möjligt att intala sig att den politiska gemenskapen i själva verket bygger blott på lojalitet med universella liberala och demokratiska principer, eller på idén om ett frivilligt ingånget ”kontrakt” mellan sinsemellan orelaterade individer. När det kommer till kritan är ett liberalt samhälle precis som andra samhällen: en generationsöverskridande sammanslutning som med tiden skapat och utvecklat sina speciella seder, institutioner och politiska system. Historiskt har det inte heller upplevts som en motsägelse att önska sig liberala lagar och institutioner, eller för all del en socialdemokratisk välfärdsstat, och att samtidigt betrakta samhället som en nationell politisk gemenskap. Det är till exempel ingen motsägelse att liberalen och anti-nazisten Torgny Segerstedt kunde skriva om Sverige i följande ordalag:

”De som sova den eviga sömnen under dessa gravkullar, ha alla givit sitt bidrag till det svenska folkets rika arv. Intet ärligt dagsverke, ingen god tanke, ingen skapandets glädje, ingen våndans strävan har förspillts. Det finns där alltsammans i marker, som brutits, i företag, som satts igång, i den rättsordning, som byggts upp, i tanke, dikt och ton. […] De släkten, som gingo före oss, voro icke bättre än vårt, icke mera storsinta, icke dugligare. Icke förty har de i all sin bristfällighet skapat detta oändligt stora, som vi i vår tur måste lämna åt våra efterkommande, förkovrat av det bästa vi i vår skröplighet hade att giva. Vi får bara icke svika.” ¹⁰

Med tanke på Segerstedts gärning och hållning i övrigt så illustrerar han att en nationell samhällsuppfattning uppenbarligen inte utesluter invandring, inte är detsamma som en dröm om ett ”stängt” samhälle, och är fullt förenlig med kraftfull kritik av främlingsfientliga attityder och beteenden.¹¹

Hat eller hopp i det nya Sverige

Det måste dock inskärpas att bara för att den vanliga kritiken av nationalism är historiskt ensidig så innebär det inte att kritikernas varningar saknar fog. Nationalism kan såklart slå över i främlingsfientlighet, i självgodhet och i obegränsad gruppegoism – och har ofta gjort så. Den kan bli bitter, hatisk och våldsam. Det följer att den som vill göra en åtskillnad mellan en sund nationalism och en elakartad nationalism måste ta ansvar för att vakta denna gräns. Det finns minst sagt illavarslande tecken i migrationsdebatten när det gäller hur meningsmotståndare behandlas, och den främlingsfientlighet som ofta kommer till uttryck i sociala medier, och även på öppen gata. Mellanmänsklig anständighet tycks kastas överbord i den dagspolitiska polariseringens förblindelse.

Ingen grad av missnöje och frustration över en ”vettlös” politik eller alarmerande samhällsutveckling berättigar till det slags förakt och hat som gång på gång ger sig tillkänna.

Det svenska samhället har visserligen omfattande problem, och uppgiften vi som medborgare står inför kommer att kräva civilsamhälleliga ansträngningar och social ingenjörskonst som sträcker sig över kommande generationer. Men just därför måste blicken höjas. Och just om man betraktar samhället som en generationsöverskridande gemenskap, med en historia och framtid, då måste man acceptera att det är vi tillsammans, våra interna oenigheter till trots, som har välkomnat väldigt många nya människor att bosätta sig i vårt samhälle, och att vi därför alla har ett ansvar att göra vårt bästa. Det finns ingen anledning att hymla med att de människor som har en annan etnicitet, kultur och språk upplevs som ”främlingar” i samhället – men lyfts blicken mot framtiden är de och deras barn framförallt svenskar i vardande, framtida medlemmar av en öppensinnad nation som vi måste bevara. Sverige är rättrådighetens land, det är jämlikhetens land, det individuella oberoendets land, och de gemensamma ansträngningarnas land. Det är därför upp till oss, vi som lever i Sverige här och nu, att lappa och laga, att förvalta och förkovra, att reflektera och tänka nytt – att till våra barn och barnbarn ge ”det bästa vi i vår skröplighet hade att giva”.