Det norska och det svenska tillståndet

Om man flanerar i Rjukan blir det tydligt att man befinner sig i en norsk avfolkningskommun. Järnvägen, som tidigare transporterade konstgödsel för vidare färd ut i världen, går inte längre. Den lades ner 1991. Och vissa av de arbetarbostäder som tidigare hyste Norsk Hydros LO-arbetare, står nu tomma. Befolkningen, som i slutet på 1960-talet uppgick till nästan 10 000, är i dag nere på drygt hälften.

Äventyrsbad och ambulanshelikopter

Men det känns ändå inte öde och förfallet när man går runt i Rjukan. Här finns en modern kommunal simhall, som kan mäta sig med äventyrsbad i mer tätbebyggda områden. Bredvid den står en välutrustad idrottsplats och en landningsplats för helikoptrar, som transporterar akut sjuka till storstadens sjukhus. I Rjukan finns även förvånansvärt många livsmedelsbutiker och enklare restauranger och caféer – även om prisnivån för en svensk är en smula avskräckande. En vanlig pizza kostar motsvarande 210 kronor på en bensinmack.

I kraftstationen, som sedan länge är nedlagd, huserar numera ett museum som berättar ortens rika industrihistoria. Där finns även utställningar om ”Hjältarna från Telemarken” – unga norska motståndsmän under andra världskriget – som genom sina heroiska insatser hindrade Hitler från att få tillgång till det tunga vatten vid Norsk Hydros elektrolysanläggning som behövdes för att tillverka en tysk atombomb.

Rjukan har en ganska idyllisk bebyggelse av arbetarbostäder i trä men även några lite nedgångna flerfamiljshus. Vid ingången till ett i centrala Rjukan, som inrymmer ett flyktingboende, sitter en grupp unga män och röker och ser lite uttråkade ut.

Bunadsgerillan

Många ortsbor blev upprörda när det lokala offentliga sjukhusets akutavdelning i Rjukan häromåret lades ner. De såg nedläggningen som en försämring av den lokala servicen.¹ En svensk hälsoentreprenör har sedan köpt sjukhuset. Han har planer på att göra om det till ett internationellt frisksport- och hälsocenter. Frågan om sjukhusnedläggningar i olika delar av landet har väckt irritation även på nationell nivå. Norska kvinnor klädda i bunad, traditionell norsk folkdräkt, har exempelvis protesterat framför Stortinget mot nedläggningar av förlossningsavdelningar. Den så kallade ”bunadsgeriljaen” har vuxit till en landsomfattande rörelse med närmare 100 000 medlemmar på facebook. Bunaden har i över 100 år varit en symbol för lokal makt i Norge.

Det finns alltså lite missnöje i Rjukan också. Allt är inte frid och fröjd, men kontrasten är ändå stor mot liknande platser i Sverige. I gamla industriorter som Filipstad och Bengtsfors där framtidstron under senare tid har minskat betänkligt, arbetslösheten är hög och den kommunala ekonomin ansträngd.² De är landsortskommuner som nästan blivit kolonier till rika storstadskommuner. Dit människor som inte har arbete och inte kan hitta bostäder, som flyktingar och människor med missbruksproblem, flyttar, från rikare storstadskommuner. Ett slags ”social dumpning”. Någon direkt motsvarighet till detta finns inte i norska glesbygdskommuner.

Hur kommer det sig att norska glesbygden i sammanhanget klarar sig så bra?

Oljefonden

Innan man går in på den frågan måste man konstatera hur nära banden är mellan våra länder. Upplösningen av den svensk-norska unionen 1905 var fredlig. Utvecklingen i båda länderna sedan delningen har varit enastående. Sverige och Norge toppar båda globala rankingar där man mäter välstånd på olika sätt. Norge är Sveriges näst största handelspartner (efter Tyskland) och Sverige är Norges största. Länderna har den längsta gemensamma statsgränsen av alla i Europa – drygt 160 mil. Med ett 20-tal gränskommuner på den svenska sidan och ett 30-tal på den norska.³ Barriärerna för människor att flytta mellan länderna för arbete, studier eller kärlek är låga.

När man skrapar på ytan tornar dock stora skillnader mellan Sverige och Norge fram. Den ekonomiskt mest betydelsefulla är förstås att Norge har olja. Oljefonden eller Statens Pensjonsfond som den egentligen heter har en förmögenhet på 10 000 miljarder svenska kronor, eller två miljoner kronor per norrman. Den kontrollerar nästan 1,5 procent av alla börsnoterade aktier och är världens i särklass största pensionsfond. Och den fortsätter att växa.

Norrmännens sätt att hushålla med oljerikedomarna har prisats av internationella organisationer som IMF och OECD.⁴ Tre procent av avkastningen på Oljefonden tillförs statsbudgeten varje år. Det blir en bra slant. Oljefondens bidrag till norska staten uppgick till 313 miljarder norska kronor i den senaste statsbudgeten – över 20 procent av den totala budgeten.

Decentraliserat och småskaligt

En annan skillnad är just synen på regionalpolitik – eller ”distriktspolitik” som man säger i Norge. Norge värnar mer om sin småskalighet och är mer decentraliserat än Sverige. Trots att Norge bara har hälften så många invånare som Sverige, drygt 5 miljoner, har Norge med sina 422 kommuner nästan 50 procent fler kommuner än Sverige. Det kan delvis förklaras med landets geografi. Med höga snöbeklädda fjäll, grönskande dalar och bråddjupa kristallklara fjordar, som försvårar transporter annat än med flyg, har centraliseringstankar aldrig fått lika stort genomslag i Norge som Sverige. Sverige är mer urbaniserat än Norge. I Sverige bor 85 procent i tätorter. Motsvarande siffra för Norge är 80 procent. Dessutom industrialiserades Norge senare än Sverige.

Lagar som stiftades i mitten av 1800-talet såg till att det fanns en maktdelning mellan stat och landsbygd så att centralmakten inte skulle bli för omfattande. Och när vattenkraften byggdes ut under 1900-talet såg lagstiftarna till att ägandet skulle stanna i norska händer – och att en del av de skatter som betalades inte skulle slussas vidare till staten utan behållas lokalt. Det har lett till att det finns många lokala, kommunalägda kraftföretag. En god del av de pengarna stannar på orten, istället för att delas ut som allmosor från centralmakten.

Ungefär hälften av Norges kommuner är ”kraftkommuner”, de får skatteintäkter från lokala naturresurser som vattenkraft. I Modalen, Norges näst minsta kommun befolkningsmässigt, utgör skatteintäkterna från naturresurser hela 64 procent av de totala skatteintäkterna.⁵ Man kan leka med tanken vad ett liknande system i Sverige skulle innebära för glesbygdskommuner med mycket vattenkraft som exempelvis Jokkmokk eller Älvdalen. Det finns också i Norge en stark egalitär tradition som går långt tillbaka i tid. Norge avvecklade exempelvis adeln för cirka 200 år sedan och det norska socialdemokratiska partiet har alltid varit beroende av landsbygden. Dessutom har det planekonomiska tänkandet varit mer utbrett i Norge än i Sverige.⁶

Katrine Rønningen, forskningsledare vid Norska institutet för bygdeforskning i Trondheim och doktor i geografi menar att principerna för den norska regionalpolitiken, att utnyttja hela landet och att uppmuntra starka lokalsamhällen, funnits långt innan Norge hittade olja. Men att oljepengarna indirekt hjälpt glesbygden. De har möjliggjort en utbyggnad av den offentliga sektorn som skapat hög sysselsättning bland kvinnor.

Principen att norrmän ska ha en ”geografiskt blind välfärdsstat” är viktig. Man ska få samma service oavsett var man bor. Rätten att exploatera naturtillgångar och få behålla intäkterna lokalt menar Rønningen också är en viktig framgångsfaktor. Liksom differentierade sociala avgifter. I vissa glesbygdskommuner är de noll. Att exempelvis lärare och läkare får sina studieskulder nedskrivna om de bosätter sig i glesbygdskommuner har också bidragit till att det är lättare för dem att rekrytera kompetent arbetskraft. Utbyggnaden av regionala högskolor har också stärkt glesbygden menar Rønningen.

Kanske har en arbetsvillig och billig ung arbetskraft från grannlandet Sverige också varit viktig. Svenska sjuksköterskor, restauranganställda och andra i serviceyrken bidrar till att den norska landsbygden hålls levande.

Ironiskt nog rör sig Norge i riktningen mot att bli mer som Sverige. Landet har successivt blivit mer centraliserat. En kommunreform ligger i korten, där antalet kommuner kommer minska rejält till följd av kommunsammanslagningar, för att möta en åldrande befolkning och för att spara pengar.

Subventionerade kor och dyr mat

Norge är inte EU-medlem. Och viktiga skäl till att en majoritet av befolkningen röstat nej i de två folkomröstningar om EU-medlemskap som varit, har just varit oron för vad som skulle hända med regionalpolitiken, jordbruket och fisket om landet blev EU-medlem.

Trots att Norge står vid sidan av EU, måste man anpassa mycket av sin lagstiftning till EU, även i frågor som rör konkurrens och regionalpolitik, genom EES-avtalet. Det har gjort att skillnaden för Norge mellan att vara med i EU eller stå utanför av minskat över tid. Att ha stått vid sidan av EUs jordbrukspolitik har dock gjort att man kunnat subventionera sina bönder rejält. Enligt OECD mottar de norska bönderna de största subventionerna av alla bönder i hela världen. Subventionerna är tre gånger så höga som i EU-länderna.⁷ Dessa subventioner har hållit det norska landskapet öppet med betande kor, men priset har varit högt. En liter mjölk man betalar runt tio kronor för i en svensk butik kostar ofta det dubbla i Norge.

”Det svenska tillståndet”

Både norska och svenska glesbygdskommuner brottas med ett minskande befolkningsunderlag och skatteintäkter i takt med att unga flyttar och människor går i pension.⁸ I båda länderna kompenseras detta i viss mån med invandring. Invandringen såg man först med viss skepsis på i de norska glesbygdskommunerna, men sedan mer som en resurs. Och omfattningen av flyktinginvandringen har hela tiden varit mycket lägre i Norge än Sverige. Under perioden 2015-2018 sökte totalt ca 41 000 personer asyl i Norge. Motsvarande siffra för Sverige var drygt 239 000.⁹ Under senare tid har den norska migrationspolitiken skärpts och flyktinginvandringen minskat kraftigt. Samtidigt som den svenska migrationspolitiken mjukats upp. I Norge finns också en debatt om ”det svenska tillståndet”, en oro för att hög invandring ska leda till den typ av social oro och skjutningar som blivit vanliga i Sverige.

De ekonomiska utsikterna för landsbygdskommunerna är relativt ljusa i Norge. Det finns en lista med kommuner som har finansiella svårigheter. Det så kallade ROBEK-registret, men listan inger ingen oro. På listan finns 27 kommuner i dagsläget, vilket kan jämföras med toppnoteringen 2004 då 118 kommuner fanns med. Och arbetslösheten i Norge är låg i ett internationellt perspektiv. Den uppgick till 3,4 procent i juni enligt Eurostat. Och de regionala skillnaderna i arbetslöshet är små. Det inte finns några kommuner med en arbetslöshet på över 11 procent.¹⁰

För många svenska landsbygdskommuner är de ekonomiska utsikterna mörkare. Arbetslösheten i juli uppgick till 6,9 procent i Sverige – mer än dubbelt så högt som i Norge och långt från regeringens tidigare mål om att ha lägst arbetslöshet i EU. Och i många glesbygdskommuner är arbetslösheten högt över det nationella snittet. Kommunernas samlade resultat försämrades under 2018 och i takt med att konjunkturen försvagas förväntas ytterligare försämringar. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har en kortsiktig statlig mottagningspolitik för flyktingar fått långsiktigt negativa ekonomiska konsekvenser för vissa kommuner, inte minst i glesbygden. ¹¹

Men allt är inte mörkt för Sveriges glesbygdskommuner. Den norska professorn inom regionalpolitik, Reidar Almås, pekar på att digitaliseringen och bredbandsutbyggnaden går snabbare i Sverige än i Norge och att den når fler människor.¹²

Starka och stolta landsbygdskommuner

Vad kan då den svenska landsbygden lära av den norska? Förutsättningarna är som vi sett ganska olika i Sverige och Norge. Och det är svårt att bortse från den säkerhet som den norska oljan har gett, och fortfarande ger. Med Oljefondens årliga påfyllningar till den norska statsbudgeten som kan sprida sina gracer över landets regioner.

Men även om man bortser från oljan och den ro den skänker, förefaller den norska landsbygden vare lite mer motståndskraftig, lite mer robust, än den svenska.¹³ Mer lokala resurser och ett mer decentraliserat beslutsfattande är en del i detta. Incitament för att få kvalificerad arbetskraft till glesbygdskommuner, som lägre sociala avgifter och nedskrivningar av studieskulder för människor som bosätter sig där, verkar också ha varit effektiva för att få glesbygdskommuner att fungera bättre. Men det är också en fråga om inställning. Den stolthet och det självförtroende som finns på den norska landsbygden tycks inte finnas i samma utsträckning i den svenska. Det är svårt att se att norska landsbygdskommuner skulle ställa upp på att bli en slags social avstjälpningsplats för resurssvaga människor som vissa svenska landsbygdskommuner har blivit. Norsk politik har länge genomsyrats av att hela landet ska leva. Kanske är det så enkelt att dialogen mellan stad och land är bättre i Norge än i Sverige. Att landsbygden är mer sedd i Norge och därför får bättre gehör för sina önskemål?