Folkhemsfanan är på väg att överlämnas till SD

Kanske borde ”Sverige” upphöra att vara en berättelse om en gemensam historia, en gemensam verklighet, en gemensam framtid? Och i stället bli ett geografiskt begrepp och möjligtvis en markör för en hopplös nostalgi som tynar bort i takt med att bakåtsträvarna dör ut och ersätts med – tja, vem vet med vad …

Sverige är i detta perspektiv speciellt jämfört med de flesta andra länder. Sverige är ett av Europas äldsta länder och mest stabila territorialstater. Som inte varit i krig i mannaminne. Eller varit ockuperat av främmande makt. Ett land där mycket tas för givet: tillit, frihet, fred, lagbunden ordning, välstånd, lycka. Kanske just för att allt är givet och självklart krävs det ingen kamp, inget tycks stå på spel.

Nästintill osvenskt

Nationalism uppfattas gärna som lite vulgärt och primitivt, något nästintill osvenskt. När norrmän, danskar och finländare viftar med flaggor och ger uttryck för sin fosterlandskärlek upplever svenskar detta som lite töntigt, nästan pinsamt. Ett bevis på vår egen omhuldade modernitet är just vårt farväl till sådana primitiva känslouttryck, vilka vi ersätter med en postnationell universalism. Ett projekt där vi visserligen ligger i framkant och gärna ser oss som bäst i klassen, men inte uppfattar oss som unika eller annorlunda utan snarare som en modell för andra. Ett lokalt uttryck för en global strävan.

Samtidigt kompliceras saken något av vår kärleksaffär med staten. Inte för inte är Skatteverket den populäraste myndigheten. Ty en aspekt på vår modernitet är vår extrema individualism, vår befrielse från traditionella gemenskaper som familj, klan, etnisk grupp, religiösa samfund. Och denna bygger på alliansen mellan individuell medborgare och en emancipatorisk stat.

”Sedan har vi gåtan med folket som inte tycks ha samma problem med att urskilja Sverige och svensk kultur som våra postnationella eliter.”

Och här börjar ändå en berättelse tona fram som känns ganska ”svensk”, trots alla universalistiska anspråk. En föreställning om ett samhällskontrakt och en kultur som inte bara finns utan som även framstår som ganska märklig, till och med extrem. Ju mer man forskar om och jämför Sverige med andra länder, desto svårare blir det att ansluta sig till den anspråkslösa, modesta tanken om Sverige som ”mellanmjölkslandet,” som ”landet lagom.”

Sedan har vi gåtan med folket som inte tycks ha samma problem med att urskilja Sverige och svensk kultur som våra postnationella eliter. Och här uppstår ett stort politiskt problem. Som Katarina Barrling för något år sedan insiktsfullt noterade här i Kvartal så tycks våra politiska partier utmärka sig genom att vara mer postnationella än medborgarna.  Med hänvisning till den brittiske journalisten och författaren David Goodhart så tycks de ha en fäbless för det kosmopolitiska – de framstår som ”anywheres” jämfört med de mer nationellt och lokalt sinnade medborgarna vilka framhärdar som ”somewheres”, rotade i sin hembygd och i Sverige.

Folkhemsfanan är på väg att överlämnas som en stafettpinne från S till SD.

Det vill säga, med undantag för Sverigedemokraterna som gjort det till sin affärsidé att vara Sverige-vänner. Vilket för oss tillbaka till frågan om berättelsen om Sverige. SD:s framgångar har mycket att göra med partiets konsekventa försök att erövra tolkningsföreträde i just denna fråga. Och det är ingen tillfällighet att deras framgångar motsvaras av Socialdemokraternas reträtt. Folkhemsfanan är på väg att överlämnas som en stafettpinne från S till SD.

Socialdemokraternas kräftgång

Socialdemokraternas kräftgång är inte bara en fråga om deras svårigheter att förklara vad de vill med den politiska makten. Det handlar också om en rad policyval man gjort allt sedan 1980-talet och som i dag gör det svårt för många av deras tidigare väljare att känna igen sitt parti. Men en sammanhängande och övertygande berättelse är avgörande för att kunna erbjuda såväl partiet som väljarna en karta och kompass som knyter samman förståelsen av det förflutna med en föreställning om morgondagen. Berättelsen om Sverige blir effektiv först när den ges en narrativ båge och en inre moralisk och politisk logik. Att enbart erbjuda ett löst sammansatt smörgåsbord av kräftor, köttbullar, surströmming och snus, kryddat med lite jämställdhet, barns rättigheter och luddigt tal om mångfald och mänskliga rättigheter är inte tillräckligt.

I detta perspektiv vill jag inledningsvis diskutera den ”gamla svenska berättelsen”, inte minst då den möjligtvis är mer relevant än man kanske kan tro för den ”nya” berättelse som ibland efterlyses. Framför allt är mitt mål här att frilägga och synliggöra de logiker som kännetecknar såväl berättelsen om Sverige som de handfasta lagar och institutioner som översätter ordströmmar till vardagens praktik.

En central fråga blir sedan om detta samhällskontrakt måste bedömas som förlegat, knutet till en svunnen tid, redo för historiens papperskorg? Är det en berättelse och ett kontrakt som, till exempel, bygger på föreställningar om ett etniskt homogent folk som rimmar illa med dagens postnationella och mångkulturella samhälle?  Och som kanske grundar sig på en syn på statens roll som är otidsenlig i ett alltmer globaliserat marknadssamhälle?

Eller är det tvärtom så att en del av de förment nya idéer som i dag förs fram – som mångkultur, gruppidentiteter, minoritetsrättigheter, mänskliga rättigheter – snarare är ett steg tillbaka, inte minst om det är demokrati och individuell frihet vi eftersträvar?

Den gamla berättelsen

Låt oss börja berättelsen om berättelsen med att ta avstamp i det sena 1800-talet. Det var den tid då man i Europa på allvar tog steget från en fördemokratisk tid då eliter styrde till en ny tid då massorna fick möjlighet att göra sina röster hörda. Det var också en tid kännetecknad av ekonomisk tillväxt och baksidan var växande ojämlikhet. Kombinationen av demokratisering och upplevd orättvisa var en explosiv blandning – en politisk cocktail som inte känns helt främmande 2019. Från revolutionerna 1848 fram till första världskrigets utbrott kom kampen att stå mellan socialister och nationalister. De förra var inspirerade av Karl Marx som spådde att såväl nation som stat var dömda att hamna i historiens papperskorg. I stället skulle arbetarna, som sades vara utan fosterland, samlas under den röda fanan och förenas i Internationalen. Framtidsvisionen handlade om det internationella, klasslösa civilsamhället.

Socialisternas anti-nationella hållning stod i kontrast till den liberala nationalismen, med rötter i den franska revolutionens paroll om frihet, jämlikhet och broderskap. Men 1848 var en katastrof för den liberala nationalismen och i stället kom nationalismen med tiden alltmer att förknippas med den politiska högern som insåg att passionen för nationen kunde utnyttjas i politiskt syfte, i tävlan om röster. Till socialisternas stora besvikelse visade det sig att nationalismen var en svårslagen kraft. När det kom till kritan sensommaren 1914 valde tyska och franska arbetare solidariteten med den egna nationen framför solidariteten med den internationella klasskampen.

Efter första världskriget blev frågan om hur socialister, i synnerhet demokratiska socialister, skulle förhålla sig till nationalstaten helt central. För de renläriga marxisterna var frågan inte så svår, men för de mer pragmatiska och reforminriktade Socialdemokraterna var problemet större. Det gällde inte minst de nordiska partierna, där man efter demokratins genombrott kom att se alltmer positivt på vad radikalare kamrater föraktfullt kallade den ”borgerliga demokratin”.

Ganska snart kom synen på såväl stat som nation att nyanseras. Redan 1926 kunde så den blivande socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson skriva en artikel med den talande titeln ”Sverige åt svenskarna – svenskarna åt Sverige.” Han börjar sin text med att citera från ett socialdemokratiskt valmöte 1924 där det deklarerats ”länge leve fosterlandet”, ett land som en dag ska bli det ”goda hemmet för alla svenskar.” Han noterade att detta utspel skapade förvirring och oro i den borgerliga pressen som vant sig vid att monopolisera det patriotiska temat. Hanssons vändning var explicit kopplad till rösträttsreformen, som öppnade möjligheten för folket att ”erövra” landet. Dessa är formuleringar som 1928 får ett än mer kraftfullt uttryck i det berömda folkhemstalet.

Stats- och nationsvänlig hållning

De svenska Socialdemokraterna med Hansson och Rikard Lindström i spetsen var också påverkade av den franske socialisten Jean Jaurès, som betonade att nationalism och internationalism gick hand i hand, och i synnerhet austro-marxisten Otto Bauer som menade att man måste erkänna nationen som ett fundamentalt, givet faktum. Lika viktigt var att de svenska Socialdemokraterna under denna tid också vände sig bort från Marx, Engels och Kautskys ”statsnihilistiska” uppfattning. I stället omfamnade man Lasalles patriotiska och statsvänliga syn på den demokratiska och folkliga Volkstaat som han ställde sina förhoppningar till. I stället för att se staten som ett redskap för kapitalistisk utsugning, kom svenska socialdemokrater att inta en statsbejakande hållning.

”Kampen om vem som skriver berättelsen om nationen är inte bara bestämd av goda intentioner utan är i högsta grad beroende av de narrativ som redan existerar.”

Dessa steg mot en stats- och nationsvänlig hållning vid mitten av 1920-talet var viktiga, men det borgerliga monopolet på patriotismen var inte så enkelt att bryta. Kampen om vem som skriver berättelsen om nationen är inte bara bestämd av goda intentioner utan är i högsta grad beroende av de narrativ som redan existerar. Denna insikt leder oss till den andra fasen i de svenska Socialdemokraternas förvandling från klassiska socialistiska klasskampsinternationalister till nationellt sinnade demokrater som föredrog folk-begreppet framför klass-retoriken.

Kontinuitet bakåt

Avgörande var att det redan existerade en väletablerad berättelse om Sverige och den svenska nationella identiteten. Denna var baserad på Erik Gustaf Geijers historieskrivning som i sin tur kom att penetrera historisk populärlitteratur och svenska skolböcker som C.T. Odhners klassiska Lärobok i fäderneslandets historia för folkskolan från 1877. Det gällde inte minst en av 20- och 30-talens storsäljare, Värner Rydéns bok Medborgarkunskap, som efter 1919 kom att ersätta katekesen med syftet att befrämja demokratins utveckling i folkskolans undervisning.

Ser vi till de tal som hölls och de texter som skrevs av ledande socialdemokrater under 1930-talet, så framstår de som veritabla orgier i Geijerskt influerad nationalism. Kritiker som Herbert Tingsten såg detta som en beklaglig form av nationell självhävdelse, men sett i ett politiskt perspektiv kom det att innebära att såväl berättelsen om nationen som nationalismen i detta kritiska historiska läge kom att ”ägas” av socialdemokrater och liberaler. Givet vad som pågick samtidigt i länder som Tyskland och Italien var styrkan i denna demokratiska nationalism något som betydligt krympte utrymmet för svenska national-socialister av tyskt snitt.

Sålunda presenterades, på en socialdemokratisk valaffisch från 1930-talet, en bild av ”det svenska folkets väg” som betonade ”folkfrihet och demokrati”. Det är i detta sammanhang viktigt att påminna om att Hanssons folkhemstal 1928 i sin titel innehöll två ord. Folkhemmet, givetvis, men även ”medborgarhemmet”. Vad som stod på spel här var hur man ska förstå det komplexa begreppet ”folk”.  Det är ett begrepp som kan associera till folket såväl som demos (fria, röstberättigade medborgare) och som ethnos (etnisk grupp). Jämförelsen mellan det tyska Volksgemeinschaft och det svenska folkhemmet fångar denna spänning. När Hitler och Hansson i samma historiska ögonblick skriver fram sina respektive berättelser om den egna nationen är det i Hitlers fall en fråga om en etnisk, antisemitisk, rasbaserad gemenskap, i Hanssons fall en balans mellan ethnos och demos där det lutar mer mot demos.

”Denna patriotism kommer även till uttryck i kampen om den svenska flaggan, som man vill avhända de nazistiskt anstrukna högernationalisterna.”

Detta blir tydligt i Hanssons upprepade betoning på parollen ”land ska med lag byggas” och att han klart och tydligt ställer demokrati mot diktatur. I hans berättelse, där Torgny Lagman och Engelbrekt nästintill framställs som tidiga socialdemokrater, betonas den historiska kontinuiteten, den långa berättelsen, de sega strukturerna som kopplar ihop fria svenska bönder med den nya tidens arbetarrörelse och den moderna demokratiska staten. Allt är del av samma frihetskamp. Som Åsa Linderborg har förklarat porträtteras ”socialdemokratin som en naturlig fortsättning på Sveriges utvecklingshistoria”. Denna patriotism kommer även till uttryck i kampen om den svenska flaggan, som man vill avhända de nazistiskt anstrukna högernationalisterna.  När Per Albin talar på svenska flaggans dag 1934 är det tydligt att den tillhör hela folket, inte vissa partier, och att den står för centrala ideal som lagbunden ordning, demokrati och medborgarskap.

Den svenska statindividualismen

Men Socialdemokraternas historiska medvetenhet innebär inte att de var nostalgiska eller tillbakablickande. Deras projekt var i högsta grad modernt redan på 1930-talet då hyllningarna av Engelbrekt samexisterade med Stockholmsutställningens radikala modernism. Och strax efter andra världskrigets slut kom valaffischerna att vända blicken från det förflutna för att projicera bilden av svenskarna som ”framtidsfolket.” Vad som sedan händer är något som jag skrivit om med Henrik Berggren i boken Är svensken människa; iscensättandet av ett projekt som konsekvent och radikalt bygger på alliansen mellan stat och individ – ett samhällskontrakt som jag benämnt den svenska statsindividualismen.

Socialdemokraternas långa maktinnehav byggde just på att de hade en karta och en kompass och att de gick tillväga med den envise ingenjörens ihärdiga och uthålliga energi. Om man ska försöka renodla den underliggande och sammanhållande koden hjälper det att gå tillbaka till den franska revolutionens paroll om jämlikhet, frihet och broderskap. I svensk tappning kom detta att handla om att Socialdemokraterna hade tre ben: ett var betoningen på individens frihet och oberoende, det andra var tanken om social jämlikhet, och det tredje var föreställningen om folkhemmet, den nationella gemenskapen. Konkret innebar det att man förde en kamp mot borgerlig välgörenhet och filantropi. Man ville ersätta fattigdom och allmosor med rätten – och plikten – att arbeta, betala skatt och på detta sätt förtjäna sina sociala rättigheter.

Det svenska samhällskontraktets logiker

Om vi teoretiserar så kan man renodla detta samhällskontrakt på följande sätt. Det bygger på en föreställning om att den dominerande logiken är reciprocitet – ömsesidighet. Alla ska bidra, dra sina strån till stacken, vara skötsamma, pålitliga arbetare. Just motståndet mot välgörenhet innebär att den moraliska logiken mer betonar plikten att arbeta än dygden att ge. I den mån vi kan tala om altruism är det en villkorad form av altruism som håller allmosorna på avstånd, snarare än en ovillkorlig altruism där den gode givaren hyllas. Det var ett kontrakt mellan medborgare som i grunden är jämlikar, förbundna via frivilliga, demokratiska föreningar från folkrörelse till demokratisk stat. Ja, över tid kom man även att förvandla den traditionella, ofta patriarkala och paternalistiska familjen till en frivillig förening av autonoma, jämlika individer. Det är också ett kontrakt som förutsätter nationalstaten som kontext och institutionell ryggrad. Såväl individens frihet som den sociala jämlikheten är inhägnad. Det individuella medborgarskapet är visserligen en tanke fylld av universalistiska aspirationer, men det handlar om en avgränsad form av universalism där medborgarskapet är den frigörande men också begränsande principen. Detta bör man ställa mot vad vi strax ska vända oss till, nämligen den gränslösa universalismen som snarare ser stat, nation och medborgarskap som uteslutningsmekanismer.

”Det statsindividualistiska samhällskontraktet både byggde på och befrämjade hög generell social tillit och förtroende för gemensamma institutioner.”

Samhällskontraktet var, sett ur individens perspektiv, ett frihetsprogram som innebar att man frigjordes från ojämlika maktrelationer i hierarkiska och patriarkala institutioner. Det hade också en tillitsdimension. Det statsindividualistiska samhällskontraktet både byggde på och befrämjade hög generell social tillit och förtroende för gemensamma institutioner.

Inom tillitsforskningen brukar man tala om en tillitsradie. Om man ser samhället som en glob eller cirkel finner man i mitten, där tillitsradien börjar, den lilla världen av familj, klan, och andra organiska gemenskaper som etnisk grupp och religiöst samfund. Denna form av tillit kallas den partikulära tilliten och är mer eller mindre universell. Men om man rör sig från den partikulära tillitens kärna och förlänger tillitsradien så att den till slut når hela vägen ut till globens yta så omfattas i princip alla individer i samhället av tillitsgemenskapen. Detta är vad man brukar kalla den generella tilliten. I detta fall är den underliggande principen inte blodslagen utan snarare principen om lagbunden ordning. Den generella tilliten är vad som är speciellt och utmärkande för Sverige och övriga nordiska länderna. Denna är även kopplad till en hög grad av individualism och till förtroende för gemensamma institutioner.

Betoningen på lagbunden ordning, det skötsamma arbetet, individualism och en positiv syn på staten är alltså central, såväl för berättelsen om Sverige som för hur det svenska samhället faktiskt är uppbyggt via lagar och institutioner. Vi ser det i vår familjepolitik och i vår skattelagstiftning, men även i våra värderingar. Ser vi till resultat från den Tillitsbarometer som jag genomför med kollegor, visar det sig att svenskar, när de tillfrågas om vad som är viktigt för att räknas som svensk, i väldigt låg grad betonar etniska egenskaper som att vara född i Sverige eller att ha svenska anfäder. Men nästan alla betonar vikten att följa svenska lagar och regler. Dessa resultat ser vi även i internationella undersökningar som PEW institutet i USA genomför. Sverige sticker ut även i detta avseende i globala jämförelser. Resultat från Tillitsbarometern visar också att när man frågar om vad som är viktigt för att uppfatta en annan person som pålitlig så sticker det skötsamma arbetet ut.

Den andra berättelsen: Sverige som moralisk stormakt

Denna berättelse och den underliggande institutionella ordningen har i modern tid kommit till uttryck i folkhemmet, det starka samhället, den svenska modellen och välfärdsstaten. Berättelsen förblir potent och åtnjuter ännu ett starkt folkligt stöd, och samhällskontraktet är fortsatt en verklighet för många medborgare.  Men berättelsen om Sverige har gradvis efter andra världskriget komplicerats av en annan berättelse, nämligen den om Sverige som en moralisk stormakt, som ett världssamvete.

Med portalfigurer som Dag Hammarskjöld och Olof Palme växte idén fram att Sverige hade en speciell roll att spela i FN, i internationella åtaganden för fred och bistånd.

Till del är detta en effekt av Sveriges agerande under andra världskriget. Järnhandeln med Hitler, transiteringen av tyska trupper genom Sverige till Norge, avogheten mot att ta emot judiska flyktingar, detta och mer skapade bland många en känsla av olust och skam, att Sverige hade en skuld att betala av. Med portalfigurer som Dag Hammarskjöld och Olof Palme kom med tiden en idé att växa fram, både i Sverige och utomlands, att Sverige hade en speciell roll att spela i FN, i internationella åtaganden för fred och bistånd. SIDA blev en konkret symbol för detta åtagande. På samma sätt som välfärdsstaten, jämställdheten och barnens rättigheter blivit en viktig del av svensk nationell identitet, så kom berättelsen om Sverige som en moralisk stormakt också att etableras som en aspekt av den moderna Sverigebilden.

”Länge var det nog också så att de flesta inte såg något större problem med att det så att säga fanns två parallella berättelser om Sverige.”

Länge var det nog också så att de flesta inte såg något större problem med att det så att säga fanns två parallella berättelser om Sverige.  Framställningarna uppfattades nog som nästintill synonyma även om den ena handlade om inriket och den andra om utriket. Den grundläggande moraliska logiken kunde tyckas vara densamma. Man strävade efter frihet och rättvisa i Sverige, så man byggde en välfärdsstat. Och man arbetade för frihet och rättvisa i ”den tredje världen”, så man investerade i biståndspolitik, pläderade för mänskliga rättigheter, stödde FN, och skrev under internationella konventioner.

Problem uppstår

Men synar man dessa två projekt lite närmre uppstår det snart problem. Det visar sig att de bygger på helt skilda logiker. Det svenska samhällskontraktet i form av folkhemmet bygger på medborgerlig reciprocitet (ömsesidighet), på villkorad altruism och det skötsamma arbetets primat. Den moraliska stormakten bygger på föreställningar om universella mänskliga rättigheter, en villkorslös altruism, välgörenhet och bistånd. Folkhemmet förutsätter nationalstatens avgränsade universalism; den moraliska stormakten betonar det gränslösa och post-nationella. Folkhemmet bygger på gnetig demokratisk politik och ett nollsummespel där utgifter begränsas av skatteuttag. MR-logiken utgår ifrån juridiskt bindande rättigheter som är frikopplade från kostnadshänsyn.

Hur hamnade vi här? Länge var motsättningarna dolda på grund av att de två modellerna projicerades i skilda geografiska rum. I Sverige gällde reciprocitet, skötsamt arbete och gränser, utomlands gällde villkorslös altruism, välgörenhet och gränslöshet. Men med de stora flyktingvågorna kom utlandet till Sverige, och plötsligt kolliderade logikerna i samma geografiska rum.

Den perfekta stormen och det oheliga äktenskapet

Men det var också så att något skedde i Sverige och världen i början av 1990-talet som gjorde att berättelsen om det nationella samhällskontraktet som den svenska socialdemokratin så framgångsrikt gjort till sin egen kom att försvagas. I kölvattnet av den ekonomiska kräftgång som påbörjas efter oljekrisen 1973 och slutar i en fullblodig kris i början av 1990-talet, tappar Socialdemokraterna förtroendet för det egna projektet. Istället seglar nyliberalismen upp som en potent kraft med nya visioner där marknaden, valfriheten och det fria näringslivet utmanar den sklerotiska ”socialstaten”. I förlängningen hägrade historiens slut och det globala marknadssamhället triumf.

”Folkhemsberättelsen gick nu från att vara en retorisk ryggrad till att bli sedd som en otidsenlig nostalgitripp.”

Även från vänster blåste nya vindar, där den stark-starka staten ifrågasattes av dem som pläderade för egenmakt och rörelsebaserad självorganisering. Influerad av östeuropeiska intellektuella härförare som Vaclav Havel introduceras två nyckelbegrepp i denna berättelse – ”civilsamhället” och ”mänskliga rättigheter”. Begreppen hade visserligen en längre historia, men som historiker som Samuel Moyn har visat var det de facto först nu som de fick sina genombrott i det offentliga samtalet. Sin politiska kraft fick de genom kritiken av nationalstaten och den korrupta realpolitiken. I stället pläderade man för en mer moraliskt ren ”anti-politik” med öppna gränser och ett globalt civilsamhälle.

Folkhemsberättelsen gick nu från att vara en retorisk ryggrad till att bli sedd som en otidsenlig nostalgitripp. I stället kom en ny, mycket mer förvirrad föreställning att dominera. Knappt en berättelse, utan snarare en ohelig allians av idégods där anti-etatistisk nyliberalism från höger blandades med postnationalism från vänster.

I denna process kom staten att bli det stora bondeoffret, med digra konsekvenser i dag. I den politiska polarisering som fångats i den retoriska motsättningen mellan globalister-nationalister, anywheres-somewheres, liberal demokrati kontra populistisk nationalism, har nationen och nationalismens faror kommit att överskugga det kanske viktigare, nämligen frågan om statens roll. Sedan början av 1990-talet har neoliberaler från höger vandrat hand i hand med såväl pragmatiska men visionslösa socialdemokrater i mitten som postnationella MR-förespråkare av öppna gränser inom den post-socialistiska vänstern.

Det förenande, universella och individuella medborgarskapet har nedgraderats. Från vänster har man splittrat via prioriteringen av mångkultur och identitetspolitik, från höger har man offrat det gemensamma genom sin preferens för valfrihet och marknad. Båda har bidragit till att såväl berättelsen om Sverige som bygger på ett gemensamt vi, som vår gemensamma, institutionella infrastruktur har slagits sönder. Nu står vi inför ett splittrat Sverige, med social segregering och politisk polarisering, och en utveckling som lovar grindsamhällen för de rika, ghetton för fattiga, parallellsamhällen för de mångkulturella.  Utan karta, utan kompass, utan kraftfulla politiska ledare. Förutom kanske SD och Åkesson som förstår vikten av att bejaka Sverige och V och Sjöstedt, som inser vikten av den gemensamma välfärden. Men symptomatiskt för det politiska moraset i Sverige just nu är att just dessa partier är uteslutna från att medverka i det politiska samtalet om vår gemensamma framtid.