Den ryska världen har fått sin martyr

Kärnan i Dugins tänkande är dock enkel, och hans böcker upprepar mer eller mindre samma tes, kryddade med ständigt nya hänvisningar till olika postmoderna tänkare. Den får sin klaraste framställning i en rad böcker om geopolitik. De esoteriska inslagen tonas ned en aning, och en tydlig politisk vision träder fram: drömmen om ett euroasiatiskt imperium. 

Influerad av den ryska filosofiska strömningen eurasianismen är Dugin övertygad om att Rysslands “kärna” ligger djupt i Öst, i de “stora utrymmena” – stäpperna, tajgan och tundran – som enligt filosofen är en källa till andlig förnyelse. Ryssland borde enligt honom ta tillbaka makten över det geografiska området han kallar för Eurasien, genom annekteringar, allianser och påverkansoperationer. Det sammanhållande kittet i detta nya euroasiatiska imperium är den gemensamma fienden, den liberala världsordningen med USA i spetsen, som Dugin kallar ”antikrist”.

Som övertygad postmodernist menar Dugin att “absolut sanning inte finns”. 

Dugins magnum opus är en 600-sidor lång tegelsten från 1997, med titeln The foundations of geopolitics: The geopolitical future of Russia. Verket rönte stor framgång bland arméns överstar och är numera kurslitteratur på militärakademierna. Verket kan läsas som en detaljerad handbok för att uppnå ryskt herravälde “från Dublin till Vladivostok”. Detta inrymmer inte enbart militär erövring, utan även detaljerade förslag på påverkansoperationer och politisk destabilisering. Första draget i spelet är återerövringen av Ukraina.²Andra utrikesstrategier som Dugin föreslår är att spä på interna konflikter i USA och ge stöd till isolationistiska fraktioner. I Storbritannien skulle man koncentrera sig på att distansera ön från resten av Europa och stödja separatistiska rörelser i Irland, Skottland och Wales. Övriga Europa skulle bli mer och mer beroende av ryska råvaror som gas, mat och olja. Målet är att få Väst att äta sig självt från insidan.³

Den reaktionäre postmodernisten

Konflikten mellan de två världsordningarna är inte enbart geopolitisk. Dugins världsbild bygger till stor del på idén om civilisationernas kamp. I stället för liberalismens anspråk på en överlägsen utvecklingsmodell där demokrati, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi ses som kriterier för ett gott samhälle förespråkar Dugin en “multipolär” värld. Rättfärdigandet är i högsta grad filosofiskt. Som övertygad postmodernist menar Dugin att “absolut sanning inte finns”. “Det finns inget som heter fakta, det finns bara tolkningar,” säger han i en intervju med BBC. Eftersom “allt är relativt” har Ryssland en “speciell rysk sanning”.⁴

Denna ryska sanning utgör enligt Dugin motsatsen till den västerländska liberala “sanningen”. I stället för teknokratisk rationalism företräder Ryssland känsla och andlighet; i stället för tanken på ständig framgång vill Ryssland värna “rötterna, konstanterna, evigheten”.⁵ Mänskliga rättigheter är enligt Dugin också ett specifikt västerländsk påfund, som Ryssland inte ska anpassa sig efter.⁶ Vidare är också rasism ett västerländskt fenomen, som inte ryms i Rysslands historia. En ryss kan därmed inte vara rasist, och därför kan Ryssland oproblematiskt tala om “etnocentrism” och etniska grupper oförytterliga rätt över sitt geografiska område.⁷

Ukraina som slagfält i civilisationernas kamp

Mest av allt vänder sig Dugin mot det han ser som liberalismens grund: individualismen. ”Människan är allt förutom en individ,” skriver han.⁸ Den ryska sanningens alternativ till individualism kan summeras med ett ord, Sobornost, ett begrepp Dugin lånar från tidigare eurasiatiska tänkare.⁹ Sobornost förstås som en (specifik rysk) andlig gemenskap, där individen försvinner och upptas i gemenskapen. I ett tv-uppträdande några månader innan hennes död visar Daria Dugina hur man kan använda begreppet Sobornost som vapen – och i ett bredare perspektiv hur formbar Dugins ideologi är för propagandistiska syften. Ukraina sägs ha förlorat Sobornost och Rysslands mission är att återupprätta den. Dugina följer i faderns fotspår och menar att “kriget i Ukraina är ett exempel på en civilisationernas kamp … mellan den globalistiska och Eurasiatiska civilisationen”:¹⁰ kriget förs inte mellan två arméer utan “mellan två idéer, två civilisationer, två världsåskådningar”.¹¹ 

Dugin saknar officiell anknytning till makten.

Exakt hur mycket inflytande Dugin har i Ryssland är omtvistat. I västliga medier har han kallats för “Putins hjärna”¹² eller – något fyndigare – “Putins Rasputin”, som Breitbart media kallade honom i vad som kan ses som ett försök att blåsa upp filosofens inflytande.¹³ Inget tyder dock på att Dugin är i närheten av det personliga inflytande som Rasputin (1869–1916) hade på Tsarens familj, även om man kan notera att Rasputin mördades av medlemmar av den dåtida ryska eliten – som gjorde den sibiriske helbrägdagöraren och mystikern till syndabock för Rysslands militära motgångar under det första världskriget. Dugin saknar däremot officiell anknytning till makten. Putins före detta ekonomiska rådgivare Andrej Illarionov har till och med sagt att “Dugins krassa uttalanden är en förolämpning mot presidentens intelligens.” Rysslandvetare bedömer att en personlig relation mellan Putin och Dugin är osannolik.¹⁴  Uppståndelsen efter Daria Duginas död tyder däremot på att han har en folklig uppslutning, och hans idéer har ett brett genomslag.

Även utanför Eurasiens gränser har Dugins västhatande filosofi tagits emot med stort intresse. I enlighet med den östliga vändningen han anbefaller på det politiska planet är Dugin aktiv i Kina och har bland annat deltagit i dialoger med den kinesiska intellektuelle Zhang Weiwei, en inflytelserik figur i det kommunistiska partiet. Han är knuten till tankesmedjan China institute vid det prestigefyllda Fudanuniversitetet i Shanghai. Även i väst har Dugin knutit mäktiga kontakter där det finns ideologisk samsyn; bland dem finner man Trumps tidigare chefsstrateg Steve Bannon och alt-right profilen Richard Spencer. I Europa räknas bland hans följare företrädare för Marine Le Pens Front National i Frankrike samt politiker som står partiledaren för det italienska högerpopulistiska partiet Lega Nords Matteo Salvini nära.¹⁵ 

Dugins internationella nätverk inrymmer också ett antal svenskar. Bland Dugins beundrare finns SD-utbrytaren Vavra Suk, chef för alternativmediatidningen Nya Tider, som översatt filosofen till svenska och hyllat honom som “visionär” och ”den liberala elitens mardröm”.¹⁶  Chefredaktören för förlaget Arktos – ansvarig för publikationer av alla Dugins böcker till europeiska språk – är Daniel Friberg som har stort inflytande inom den högerradikala identitära rörelsen och är även utgivare för bloggen Motpol.¹⁷ Friberg har fram till 2017 organiserat en årlig konferens i Stockholm, “Identitär idé”, som Dugin besökt flera gånger.¹⁸

En levande martyr är farligare än en död

Trots att det återstår många oklarheter kring dådet är en sak säker: Dugins idéer kommer knappast bli mindre populära. I kölvattnet av attentatet kan man redan se hur Dugins teorier förvandlas till ett vapen i konflikten. Ryssland lägger skulden på Ukrainas säkerhetstjänst.

Russia Today lanserar en teori om att dådet kan vara ett försök av Ukraina att skapa mer uppmärksamhet kring Alexander Dugin, en figur som är “känd i väst men marginell i hemlandet”. Det hindrar dock inte mediekanalen från att sända Dugins begravningstal, där Daria Dugina hyllas som en martyr “som lade ned sitt jungfruliga liv på segerns altare”.

Dugins eftermäle är inte mindre närvarande i den ukrainska säkerhetstjänstens dementi på FSB:s anklagelse om att den skulle ha utfört dådet. I ett svar till en fråga av Washington Post säger en talesperson för Ukrainas militära underrättelsetjänst, Andriy Yusov att fallet inte är av intresse för den ukrainska säkerhetstjänsten. Dock lade han till ett lakoniskt påstående: “Jag kan berätta att den inre förstörelseprocessen av ‘Russkij Mir’ har påbörjats”. Han förutspådde att “den ryska världen kommer äta och förtära sig själv från insidan.”¹⁹ 

I en essä från 2020 argumenterade Dugin för att “eliter behövs för att kunna offra dem”.

Uttalandet innehåller en mörk ironi. Det är en exakt redogörelse för handlingen i Dugins bok Foundations of geopolitics – fast med omvända roller. Russkiy Mir, den ryska världen, är ett begrepp som ligger nära Dugins hjärta, som fångar drömmen om en rysk global ordning. Och tanken på förfallet baserat på interna stridigheter var diagnosen Dugin gav av västvärldens stundande kollaps. 

Det har också föreslagits en annan förklaring – och även här spökar Dugins teorier i bakgrunden. Bilbomben kan ha planterats av ryska FSB i en så kallad “false flag operation”, för att stilla missnöje med kriget i landet och piska upp nationalistisk stämning. I en essä från 2020 argumenterade Dugin för att “eliter behövs för att kunna offra dem”. Resonemanget bygger på en mystisk figur från stamsamhällen, regnmakaren, som betraktades som aristokrat men skulle offras till gudarna när torkan inträffade. Samma sak borde gälla nu, menar Dugin.

Blev Dugin och hans dotter del av den umbärliga eliten? Har han offrats av makten för att skapa en martyrkult?

Efterverkningarna av dådet tyder på att Dugin och hans dotter blivit nationella martyrer. Det finns bara ett hake: levande personer tenderar att vara dåliga martyrer. En död Dugin hade kunnat förvandlas till ett formbart propagandaredskap i maktens händer. En levande martyr är något mer riskabelt. Speciellt en som är lika volatil som Alexander Dugin. Trots att han för det mesta har varit vänligt inställd till regimen, har han bland annat i boken Putin vs Putin (2012) kritiserat presidentens skarpa vändningar och opportunism. Inget utesluter att Dugin (vars position har stärkts enormt av det tragiska dådet) själv skulle kunna avvika och bita den hand som gött honom, i likhet med det han anklagar Putin för. Den postmoderna grunden för Dugins filosofi tillåter just detta; sanningen skapas, och kan helt enkelt ändras om det behövs.

Världens blixtljus skiner på såväl Dugin som den ryska världens nya ansikte. Dugins tankevärld blir mer och mer en tolkningsram för det pågående kriget. Men även utanför Ryssland har tankegodset om civilisationernas kamp, västvärldens förfall och en multipolär världsordning många förespråkare. Olika varianter av etnocentrismen verkar vara på frammarsch, liksom viljan att sätta kollektivet framför individen. Kanske befinner vi oss just i duginismens årtionde?