Nu är den tid på året då man ska gå till förskolor och se glad ut och försöka låtsas som att man inte är förbannad.
Jag syftar naturligtvis på den förenklade Luciasången.
Den som har bytt ut den traditionella texten mot:
”Nu kommer någon där, jag vet nog vem det är: Sankta Lucia, Sankta Lucia”.
Det heter att texten är gjord med enklare ord för ett barns perspektiv. Jag kallar det för barnföraktperspektiv.
För många svenskar idag är det Luciasången som de bär med sig i livet.
En Ikea-manual måste vara begriplig, inte poesi!
Det är inte bara grötrimmen där/är som provocerar eller att texten är så fruktansvärt stolpig (vers två: ”Nu är Luciadag, och jag är väldigt glad.” Arrgggh!) det värsta är att allt som är föråldrat, poetiskt och magiskt är utrensat. Är det här vad ni har gjort av den jord som sol’n förlät! vill man skrika och gå med raska fjät ur stuva, men gör det inte, för ungarna är ju så söta. I stället står man där och ser hur skuggorna ruvar över dem i kulturskymningen. Motiveringen är att texten ska vara begriplig för alla. Men varför i herrans namn då? En Ikea-manual måste vara begriplig, inte poesi! Jag säger som min pappa brukade säga till mig när jag var liten: Mei shenme weishenme! Det finns inga varför! Den svenska nutida kulturen verkar lägga en överdrivet stor vikt vid att man ska förstå allt man lär sig.
I Kina får barn lära sig Tang-dikter utantill i tidig ålder. Poängen är att de ska exponeras för några av de finaste delarna av kulturarvet. Jag vet en tvååring i Hägersten som kan recitera Om bondens lidande av Li Shen (772-846). Han förstår inte ett ord av dikten, där riset i din skål växte ur jordbrukarens bittra svettdroppar, men det spelar ingen roll. Förstå kan han få göra senare, om han vill. Låt handling bli tanke och inte tvärtom.
Horace Engdahl pekar ut Svenska kyrkan
Det måste finnas någon mer än jag som tycker så här. En stor tyst folkmajoritet. Jag mejlar ledamoten av Svenska Akademien Horace Engdahl och frågar. Han instämmer, och pekar ut en viktig aktör i förfallet: Svenska kyrkan.
”Redan mina ungar sjöng den förenklade Luciasången på 1990-talet. Den är hemsk, det medges, och vi älskar den gamla texten, men fältet är upprivet sedan kyrkan själv ’förbättrade’ gamla psalmer i den senaste psalmboken i ivern att avlägsna alla ålderdomliga språkformer och samvetslöst förstörde några av de vackraste, exempelvis Wallins Huru länge skall mitt hjärta”, skriver Engdahl.
En jämförelse mellan den gamla och nya versionen av psalmen visar att det inte bara är de ålderdomliga uttrycken som har försvunnit. Johan Olof Wallins original från 1816 beskriver en desperat sökare som: ”Sucka, söka efter friden/Och med outsäglig smärta/Aldrig finna den i tiden. Den moderniserade versionen Länge, länge har mitt hjärta verkar däremot gå på antidepressiva. Topparna och dalarna är borta. Ångesten klaras av på fyra rader – sedan kommer trygga Gud och gör allting bra. En psalmbloggare förklarar att originalet var svårbrukat eftersom det innehöll mystiska och svårtolkade formuleringar som: ”den hemligt närda sorgen med hans längtan i förening är hans återlösnings borgen”. Ja, nu är det mystiska borta. Kvar är ett jävla mähä.
Om Gud finns är han förbannad
Förenklingen och fördumningen verkar gå hand i hand med ett förfall av känslan för rytm. Den gamla versionen av Fader vår hade en tydlig fallande rytm, där den första stavelsen betonas. Fallande rytm är mer ödesmättad och passar bättre för en sådan bön, prova själv att läsa högt: ”Fader vår som är i himmelen/ Helgat varde ditt namn/Tillkomme ditt rike”.
I den nya versionen Vår fader lägger man naturligt betoningen på den andra vokalen a i ordet fader, vilket gör den stigande och mindre allvarstyngd: ”Vår Fader, du som är i himlen/Låt ditt namn bli helgat/Låt ditt rike komma”. Formen liknar mer tappad gröt.
Jag är inte ens kristen, men om Gud finns så är jag övertygad om att han är lika förbannad som jag.
Bei Dao: Hur vågar de begränsa barnens fantasi på det här sättet!
Nu är inte Sverige ensamt om förfall. Bloggen chinesebooksforyoungreaders beskriver hur den världsberömde poeten Bei Dao reagerade när hans son i Hongkong fick i uppgift att lära sig en usel dikt utantill. Fritt översatt: ”Om jag var en krita/skulle jag gladeligen offra mig/för att läraren och mina klasskamrater ska kunna skriva på svarta tavlan.” Bei Dao försökte läsa den högt men hans ansikte förvreds av ilska. Hur vågar de begränsa barnens fantasi på det här sättet!
I ren protest satte den kinesiske poeten ihop en diktsamling för barn med höjdpunkter från Kina och omvärlden, där finns William Blakes The Tyger, Edith Södergran, Tranströmer och så vidare. I förordet skriver Bei Dao att han gjorde urvalet först för musiken, sedan för känslan och slutligen för om det var en klassiker. Dikter är som vägskyltar i tillvaron, de hjälper oss att uppskatta livet och ge namn åt saker. När han själv var barn brukade hans far lära honom poem utantill. Han förstod dem sällan men musiken i raderna gjorde att han kom ihåg dem, ända till det lyckliga ögonblicket då han insåg betydelsen.
Svenska barn förstår kanske alla ord i den förenklade Lucia-sången, men de har samtidigt inte givits möjlighet att fatta någonting mer.
Ola Wong är Kvartals kulturredaktör, Kina-kännare och författare.
