“Apropå förnedring: Någon som har funderingar kring eller skrivit om den svenska (?) sedvänjan svensexa; att vuxna män i grupp på olika sätt förnedrar sin bästa vän när denne ska gifta sig?”
Efter inlägget haglade de dräpande ironierna. Moderaten Hanif Balis kommentar är ganska representativ:
“Älskar den delen av svensexan där bestman pissar brudgummen i munnen efter att ha rånat honom.”
Eller den här från en okänd twittrare:
“Bröllopets höjdpunkt är ju annars då bestman i stället för ringen lämnar över brudgummens avskurna öra.”
Läs Helena du Rées replik på Huitfeldts krönika >
Man kan skratta, eller snarare gråta åt råheten, både i skämten och i den verklighet som ligger till grund för dem. Samtidigt ringar diskussionstråden in hur låg och destruktiv debatten mellan dessa två poler har blivit. Denna liturgi har gått igen i så många av de debatter vi haft om Sveriges speciella problem de senaste åren. Framför allt då det handlar om frågor som delar Januariavtalsgänget och högeroppositionen. Ni vet vilka jag menar: kriminalitet, invandring, genusfrågor, Greta och så vidare.
Last night in Sweden
Debatten efter Donald Trumps famösa uttalande “Last night in Sweden” är talande. Visserligen hade Trump fel när han hävdade att något särskilt hade hänt i Sverige kvällen innan. Samtidigt blev det ganska snabbt klart att det presidenten refererade till var en dokumentär om Sverige han hade sett på TV kvällen innan. Där beskrevs Sveriges problem med en eskalerande våldsbrottslighet och bristande integration. Men i stället för att diskutera innehållet i den följde en ändlös rad av försvarsuttalanden som hängde upp sig på att inget minsann hade hänt kvällen innan i Sverige. Cirkulera! Här finns ingenting att se.
Varför är ryggmärgsreflexen på en nyhet om hur en ung man blir rånad under de mest förnedrande former är att försöka jämföra det med något “som alltid funnits i Sverige”
Det hela kulminerade i fotoboken “Last night in Sweden” – en slags reklamprodukt för ett Sverige där vardagen tuffar på i lugn och stillsam harmoni med körsång, bastubad och skoteråkning i Lappland. Knappt så mycket som en antydan om integrationsproblem, grov våldsbrottslighet och polarisering.
Den krönika jag skrev förra veckan hade den medvetet provocerande rubriken: “Upp med hakan – det går bra nu!”. Inte oväntat ansågs jag i och med den tillhöra relativiseringsgänget och fick en hel drös med reaktioner av typen. ”Sluta vara så käck. Det kommer att gå åt helvete!”
”Det är kört”
Ett mail från en läsare var en lång uppräkning av hur otryggt Sverige har blivit och avslutades med följande rader:
“Så hur gärna du än vill gjuta ett hopp inom oss så lyckas du inte. Man har tappat framtidshoppet, många vill flytta från landet, gated communities börjar byggas. Kriget har nått Sverige och krigarna och rasisterna går på bidrag finansierade av våra skattepengar. Med våra politikers goda minne. Och med barnkonventionen i ryggen, du får ju inte kränka en ung rasist eller terrorist.
Det är kört…”
Så hur kommer det sig då att skyttegravarna har blivit så djupa att den instinktiva reaktionen på en krönika om allt som gått bra i Sverige på lite längre sikt blir att konstatera att ”det är kört”:
Och omvänt: Varför är ryggmärgsreflexen på en nyhet om hur en ung man blir rånad under de mest förnedrande former att försöka jämföra det med något “som alltid funnits i Sverige”? Underförstått – inget har förändrats. Sluta vara så alarmistisk.
Kålsuparteorin
Den överdrivna pessimismen är en snuttefilt som inte gör någon glad. Inte gör den nytta heller. För en sinnesstämning som präglas av att allt är för sent och att det inte är någon idé att försöka göra något åt problemen främjar inte den kreativitet och handlingskraft som Sverige behöver för att stävja dem.
Vad Sverige behöver är medier som ger osentimentala beskrivningar av problemen utan att överdriva och makthavare som, istället för att låta sig styras av kortsiktig popularitet, gör det som måste göras.
Den tondöva optimismen är minst lika farlig. En del debattörer påminner med sitt önsketänkande om den brittiske premiärministern Neville Chamberlains reaktion inför Hitlers utrikespolitiska aggressivitet: Bara han får Sudetenland och får ansluta Österrike till Nazityskland så lugnar han sig nog.
Jag menar alltså att ytterkanterna i den här debatten gör ungefär lika stor skada båda två. Och därmed är lika goda kålsupare. För problemen i Sverige är på riktigt. De grovt kriminella använder handgranater och bomber för att skicka signaler till varandra på ett sätt som saknar motstycke i den utvecklade världen. Och moraliskt panka ungdomar rånar och förnedrar jämnåriga på det fegaste och mest utstuderade vis. Det är inget att relativisera.
Vad Sverige behöver är inte heller undergångsapologeter. Däremot medier som i ännu högre grad än idag ger osentimentala beskrivningar av problemen men utan att överdriva, och makthavare som så snabbt som möjligt tar reda på vad som fungerar och sedan gör det som måste göras. Även om det leder till att de får löpa gatlopp några dagar på sociala medier, kanske till och med på en och annan ledarsida.
Gör de det kommer deras efterlevande att tacka dem.