Det är dags för riksting, och därmed för ännu ett varv av föreställningen ”kampen om KD:s värdegrund”. Det börjar faktiskt bli lite fånigt.

Temat inför helgen i Umeå är välkänt, ordvalen starka och skiljelinjerna som målas upp i medierna bekanta: ”Hårda” mot ”mjuka”. ”Höger” mot ”vänster”, eller ”konservativa” mot ”kristet sociala”. Den här gången handlar det bland annat om anhöriginvandring för ensamkommande, men det spelar egentligen ingen större roll.

Allt börjar likna en tom ritual, som mer handlar om de inblandades självbild än om Sveriges politiska framtid.

Frågan är redan avgjord

Varför? Därför att det i praktiken är betydelselöst. Kristdemokraternas större politiska vägval har gjort omröstningen på rikstinget till en fråga av akademiskt intresse.

Ebba Busch Thor medgav det själv, redan i valrörelsen: Pressad av Jimmie Åkesson i en debatt försvarade hon sig med att Kristdemokraterna visserligen på pappret var för en mer generös invandringspolitik, men att det inte spelade någon egentlig roll – eftersom så många andra var emot.

Det hade hon förstås helt rätt i. Mer exakt kan man säga att den regering som KD så kraftfullt förespråkar, ledd av Moderaterna och uppbackad av Sverigedemokraterna, absolut inte skulle göra svensk asylpolitik mer generös än vad den är i dag. Tvärtom, och det skulle vara en av dess huvudfrågor. Med KD-ledningens goda minne.

Ett övertydligt strategiskt val

Att det blev så beror inte på slumpen. Redan för fyra år sedan var Kristdemokraterna först, långt före Moderaterna, med att föreslå att de borgerliga skulle söka makten med SD:s stöd. Eller – ”lägga en gemensam alliansbudget”, som det hette på dåtidens nyspråk.

Sedan dess har man dundrat på, med ständigt djupare skyttegravar mot de rödgröna och med en starkare agitation för en ny ordning-och-reda-regering till höger än vad de senaste två moderatledningarna själva kunnat förmå.

Rekryteringarna till partiledarstaben talar samma språk, liksom återväxten. Ungdomsförbundet vill snarare gå ännu längre. Motstånd har visserligen funnits, men svagt: de inre konvulsionerna var åtminstone utifrån sett värre på trivselpolitikern Göran Hägglunds tid.

Projektet har gett resultat, om än lite ironiska sådana. KD:s egen valanalys konstaterade att man lockat många nya väljare som egentligen stod till höger om partiet i frågor som migration och lag-och-ordning, och att man kanske behövde uppdatera politiken för att hänga med. Vilket nu alltså är tänkt att ske, åtminstone delvis.

Det är politiken, dumbom

Det fanns andra vägval att göra. Ingen naturlag eller historisk centrifugalkraft tvingade KD att landa i en så radikalt annorlunda hållning än vad Centerpartiet och Liberalerna gjorde. Att det ändå blev som det blev handlar lite om väljartaktiska överväganden, och mycket om politik.

Även om de inte vill medge det utåt (en återkommande sjuka i modern svensk politik) finns det uppenbara, politiska skäl till varför det blev just KD som åt den första lunchen med Jimmie Åkesson. Partierna har beröringspunkter, om än inte just i migrationspolitiken.

KD, som en gång bildades för att driva kulturkamp, är helt enkelt det av de ”gamla” partierna som på det stora hela har mest att vinna på att sverigedemokratiska mandat och åsikter räknas in när saker ska förhandlas. De är också det före detta alliansparti som känner minst sorg över att det borgerliga samarbetet inte längre innehåller särskilt många kulturradikala socialliberaler.

De sista som inte ser

Tycka vad man vill om vägvalet, men det är gjort – och det har dessutom gjorts under avsevärt buller och bång. Ingen som tillhört partitoppen under de senaste fyra åren kan friskriva sig från ansvar för det. De återkommande skärmytslingarna om ”KD:s själ” börjar därför så smått utmana löjet.

En gång för alla, kära internopposition: Det här är ert parti nu. Lev med det, lämna det, eller utmana det på allvar. Men ni kan inte fortsätta låtsas som att ni är de sista i Sverige som förstår det.