De osynliga - del 3: Medelklassens bortvända ryggar

e leda till fattigdom i ett land som byggt upp sin självbild kring att vara ett välfärdssamhälle.

Det han kom fram till är förbluffande på flera sätt. I den första delen i artikelserien ”De osynliga” berättade Micael Kallin om hur dramatiskt och snabbt klyftorna faktiskt har växt mellan de som arbetar och de som av olika skäl inte gör det. Där allt fler inte bara blir fattigare relativt den som är frisk och kan arbeta, utan också blir fattigare absolut sett.

I del två visade författaren att de statliga ersättningarna i själva verket går med stora överskott och att det är medel- och överklassen som får tillbaka mest från staten i form av avdrag och bidrag.

 I denna del granskar Micael Kallin hur det är möjligt att stora samhällsgrupper halkat efter utan att det har gett ett större avtryck i samhällsdebatten.

Fram tonar en bild av att både media och politiker vänt dem i utanförskap – de osynliggjorda – ryggen.

 Mediernas fokus på rikedom istället för fattigdom

 Trots att rapporterna om ökade inkomstklyftor, ojämlikhet och segregation kommit allt tätare de senaste åren, har media i första hand haft fokus på medelklassens ökade rikedom.

Åren 2002 till 2018 rapporterade redaktionerna cirka 64 500 gånger om ökade bostadspriser men endast cirka 7 100 gånger om ökade inkomstklyftor.

Framförallt har media skildrat medelklassens ökade förmögenhet, genom en tät rapportering om hur bostadspriserna slår alla rekord. I Sverige berättar medierna nästan tio gånger oftare om medelklassens historiska lycka – de stigande bostadspriserna – än om underklassens växande olycka. Det visar en undersökning som Sifo gjort på uppdrag av Kvartal.

När bostadspriserna nu börjat sjunka rapporteras det istället oroligt om att trenden med nedåtgående priser fortsätter. Mer sällan får man höra att trenden med de ständigt ökande inkomstklyftorna också fortsätter.

Resultaten vid en jämförelse mellan medieintresset för medelklassen och ökningen av deras kapitalinkomster samt de allt fler forskningsrapporterna om ökade klassklyftor är slående.

Åren 2002 till 2018 rapporterade redaktionerna cirka 64 500 gånger om ökade bostadspriser men endast cirka 7 100 gånger om ökade inkomstklyftor (se fullständig redovisning av undersökningen i artikelns noter). Det innebär drygt nio inslag eller artiklar om bostadspriserna för varje inslag eller artikel om inkomstklyftor. [1]

Så här skrev Dagens Nyheter i december 2018 i en tillbakablick över ”de goda åren” med stigande bopriser: ”2012 låg banken SBAB:s tvåårsränta kring 4,5 procent. Sedan har den stadigt sjunkit till dagens snittränta på 1,54 procent. Det innebär många sköna tusenlappar i sänkta räntekostnader för de med stora bolån.

Samtidigt har bostadspriserna envist stigit. Sedan 2012 har exempelvis priserna på bostadsrätter i Stockholms län gått upp med drygt 60 procent, enligt Svensk Mäklarstatistik. 

Inte nog med det. Under sju år har börsens breda index stigit med nästan 80 procent. De som sparat i fonder har fått en rejäl tillväxt på sina konton.

Här snackar vi sju goda år med råge.”[2]

Sveriges Radio sämst på att rapportera om utanförskap

En egen granskning av de största rikstäckande redaktionerna (SR, SVT och DN) visar att det, kanske något överraskande, är public serviceföretaget Sveriges Radio som mest sällan bevakar och granskar ökade inkomst- och klassklyftor i Sverige.

I den mån SR rapporterar om den typen av problem gäller det oftare ett avlägset land än svenska förhållanden. Däremot rapporterar Sveriges Radio ofta om ökade bostadspriser och har flera gånger till och med sänt program som handlar om hur man kan öka vinsten på sin bostadsaffär.

Reportage med experter som tipsar hur vräkta ensamstående föräldrar med barn kan få tillbaka sina hyreslägenheter är mer sällsynta. De journalistiska ambitionerna är som synes väsensskilda från dem som resulterade i klassiska reportageserier som de om ”Lort-Sverige”. [3]

De alienerades protest

Det är inte bara i Sverige som problem med ett växande utanförskap och alienerade samhällsgrupper har bubblat upp till ytan de senaste åren. Runtom i västvärlden och även i flera tillväxtländer har de förfördelade i samhället satt sitt hopp till nya eller nygamla politiska rörelser, partier eller auktoritära så kallade starka män. Det gäller i länder som Indien, Filippinerna, Brasilien, Turkiet, USA, Ungern och Polen, för att nämna några. De som har vunnit politisk terräng har ofta det gemensamt att de har talat till dem i utanförskap.

Den franske författaren Édouard Louis har varit en återkommande referens genom denna artikelserie. Han konstaterar: ”om politiken inte kan erbjuda ett språk som omfattar även de svagaste i samhället kommer dessa väljare att utkräva hämnd”.[4] 

I Louis’ Frankrike heter hämnden Nationella Fronten och Gula västarna. Där har protesterna, eller hämnden, mot den sittande presidenten Macron tagit sig allt större proportioner – manuset skulle kunna vara skrivet av Édouard Louis. Enligt nyhetsrapporteringen gäller protesterna i Frankrike något större än bensinprishöjningar eller andra förändringar i vardagen:

”När DN talade med demonstranter på lördagen vittnade flera om att de upplevde att det nu handlar om ett mer generellt uppror mot upplevda orättvisor. Flera av demonstranterna uttryckte förståelse för våldsanvändning. ’ Så blir det när regeringen inte ger vettiga svar.’ (…) Förklaringarna var sällan ideologiska, utan tycktes mer vara ett resultat av djup harm. – ’Där vi kommer ifrån finns det ingen som har råd med sådana här bilar’ sa en man ilsket innan han kastade in en brinnande flaska i en bil.’”[5] 

Under ytan kokar det hos dem som lever sitt liv i utanförskap – inte bara i Frankrike utan även i Sverige. De känner sig kränkta och ser sig om efter politiska alternativ eller alternativa metoder för att nå en förändring.

Medelklassens valda representanter vare sig upplever eller talar om utanförskap, inkomstklyftor eller bostadsbrist. De talar om ränteavdrag

Samtidigt som de förfördelade sviker medelklassens mittenpartier, gör medelklassens representanter sitt bästa för att befästa motsättningarna och ytterligare alienera de osynliggjorda – till exempel genom att ofta förkunna att de har 75 procent av väljarna bakom sig. [6]

Det står samtidigt klart att de inte är representanter för dem i utanförskap – åtminstone inte de som röstat på så kallade populistiska partier. Medelklassens valda representanter vare sig upplever eller talar om utanförskap, inkomstklyftor eller bostadsbrist. De talar om ränteavdrag.

På akademiska konferenser konstaterar medelklassen att det hade varit klokt att trappa ned ränteavdraget då räntorna var historiskt låga och det [7] samtidigt rådde högkonjunktur. Nu är det tyvärr inte lika lämpligt längre. Det skulle rentav kunna vara oansvarigt att trappa av räntebidragen nu när Riksbanken börjar höja räntan igen. [8]

Välfärdssamhället krackelerar

 När det utomlands har börjat talas om Sverige som ett segregerat samhälle med en misslyckad integration och så kallade ”no-go-zoner”, avfärdas det här hemma som okunskap, illvilja eller rentav medvetet förtal, kanske från så kallade ryska trollfabriker. [9]

Så här beskriver en röst välfärdssamhället Sverige av idag:

”Det är snart hundra år sedan det offentliga välfärdsystemet på allvar började byggas i Sverige. Människor skulle inte bara tillförsäkras demokratiska utan även sociala rättigheter. 2018 har stora sprickor i sociala skyddsnäten uppenbarat sig. Bilden av Sverige som ett land där ingen behöver sakna en egen bostad eller lägga sig hungrig är idag en chimär.” [10] 

Det är inte ett citat från en trollfabrik, utan från Sveriges Stadsmissioners Fattigdomsrapport år 2018, med underrubriken ”Välfärdssamhället krackelerar”.

Rapporten visar hur Sverige, som nästan alltid är bäst i klassen när det gäller att ta hand om utsatta från andra länder, samtidigt låter sina egna medborgare bokstavligen bo på gatan om de hamnat snett i livet.

Det är inte bara arbets- eller hemlösa som behöver Stadsmissionens hjälp, utan även de med löner som inte räcker till.

”Fattigdomsrapporten 2018 visar bland annat att över hälften av Stadsmissionernas insatser (56 procent) går till människor som redan får ekonomiskt stöd från de allmänna välfärdsystemen. Trots detta klarar de sig inte. Omkring en tredjedel av alla som får ekonomiskt bistånd får det under lång tid och då är det stöd man får från socialtjänsten långt ifrån tillräckligt.”

 Det är inte bara arbets- eller hemlösa som behöver Stadsmissionens hjälp, utan även de med löner som inte räcker till.

 ”Andra grupper som inte har några andra alternativ än att be civilsamhället om hjälp för att överleva är de som faller mellan stolarna, de ohjälpta, människor som trots att de arbetar inte har tillräckligt god ekonomi för att slippa gå hungriga. Gruppen utsatta medborgare växer. Den trygghet som bottnar i förvissningen om att samhället fångar upp den som faller, att sociala rättigheter garanteras alla medborgare, finns i realiteten inte längre.”

 Enligt Fattigdomsrapporten märks effekterna av att bland annat försörjningsstödet har urholkats och inte är tillräckligt:

”Tidigare var frivilligorganisationernas roll huvudsakligen att bistå med guldkant till människor som sällan eller aldrig har råd med mer än det allra mest nödvändiga. I dag upplever vi i allt högre grad att socialtjänsten hänvisar hjälpsökande till oss för att få hjälp med grundläggande akuta behov som mat eller kläder.”

Politiken mot fattigdom – smulorna som blir över

Hur ser då politikernas intresse ut på ett djupare plan vad gäller jämlikhet och personer i utanförskap? En fingervisning om det ges i en rapport från fackföreningsrörelsens tankesmedja Katalys, som studerat de politiska partiernas princip- och idéprogram. Fokus har legat på jämlikhet och hur många gånger ordet nämns i respektive principprogram tillbaka till 1940-talet. [11] 

Moderaterna visar i sina principprogram på ett nästan totalt ointresse för jämlikhetsfrågan, och på en ohotad andra plats kommer Liberalerna.

Socialdemokraterna är det parti som oftast nämnt ordet, 134 gånger. Det kan jämföras med Moderaternas tre gånger, Liberalernas 14 gånger och Centerns 72 gånger.

 ”Samhället ska verka för att olikheter i inkomstfördelningen blir så små som möjligt”, skriver Centerpartiet 1970 – det parti som sannolikt förändrats allra mest. På 1970-talet nämndes ordet jämlikhet vid 26 tillfällen i ett och samma principprogram. I det senaste ideologiska programmet, från år 2014, nämndes jämlikhet endast vid två tillfällen.

För de andra partierna är antalet gånger som ordet jämlikhet nämns mer jämnt fördelat över tid och mindre överraskande. Möjligen kan det framstå som aningen märkligt att Vänsterpartiet i sina principprogram inte har nämnt ordet vid fler tillfällen än 34 gånger sedan 1940-talet.

Moderaterna visar i sina principprogram på ett nästan totalt ointresse för jämlikhetsfrågan, och på en ohotad andra plats kommer Liberalerna.

Om man endast ser till de senaste ideologiska programmen, har dock Centern axlat Liberalernas plats och visar nu samma ointresse för de förfördelade som Moderaterna alltid har gjort. I alla fall med den metod som tankesmedjan Katalys använder sig av.

Det är svårbegripligt att förändringen av moderaternas framtoning under Fredrik Reinfeldts ordförandeskap inte återspeglades tydligare i principprogrammen från den tiden, åren 2006-2014. Det var då Moderaterna kallade sig för det nya arbetarpartiet och i flera frågor – åtminstone i retoriken – närmade sig klassiska socialdemokratiska ståndpunkter.

Partiernas jämlikhetstankar idag

Inför den här artikelserien lät Kvartal partiledningen för de åtta riksdagspartierna besvara en enkät (se fullständig redovisning av enkäten i artikelns noter). Gemensamt för deras svar är det dubbla budskapet: Å ena sidan oroar sig partiledningarna över ökade klyftor, å andra sidan har de ingen genomarbetad långsiktig politik för att motverka dessa. Politiken för dem i utanförskap är inte framåtblickande utan utformas ad hoc.

Låt oss titta på de svar som överraskar eller sticker ut.

Vänsterpartiet betonar att ”ökade klyftor leder till ökad fattigdom, ökad ohälsa och segregation och minskad tillit”, och som enda parti att de ”ökade klyftorna är också skadliga för den ekonomiska tillväxten, vilket bl.a. OECD och IMF visat i en rad rapporter.”

Det är lite överraskande att just Vänsterpartiet refererar till marknaden som argument för att minska klyftorna. Det kan kanske bero på att de andra partierna är mindre intresserade av att minska klyftorna och därför avstår från att referera till marknadsaktörers varningar.

 När man läser Moderaternas svar, kan man inledningsvis förledas att tro att det är Vänsterpartiet som svarat: ”Ett välfärdssamhälle måste både utjämna möjligheter och kompensera för att individuella utfall kan bli väldigt olika. (…) Målet med fördelningspolitiken är att alla ska få del av den tillväxt och välfärd som skapas.”

 Resultatet av Moderaternas politik är istället det motsatta mot vad partiet hävdar att det vill uppnå.

Det är svårt att begripa Moderaternas svar. Effekten av deras politik, att hålla nere transfereringar och att beskatta dessa hårdare än andra inkomster, har ju inneburit att de som lever i utanförskap inte fått del av den tillväxt och välfärd som skapats de senaste decennierna.

Hur ”alla ska få del av den tillväxt och välfärd som skapas” om ersättningarna inte får följa reallöneökningarna, som är ett resultat av tillväxt, är en gåta. Resultatet av Moderaternas politik är istället det motsatta mot vad partiet hävdar att det vill uppnå.

 Därefter räknar Moderaterna upp andra viktiga områden för utjämning, vilket gör det hela ännu mer obegripligt, eftersom de områden som nämns är välkända problemområden, med segregation och ojämlik tillgång:

”En bra skola för alla, tillgång till sjukvård efter behov, en välfungerande infrastruktur och annat som vi brukar beskriva som välfärdens kärna är kanske de allra viktigaste delarna av det svenska välfärdsbygget.”

Vad partierna vill göra för att minska klyftorna

Efter att ha läst partiernas påstådda oro över ökade klyftor, bortsett från SD som att döma av deras enkätsvar inte tycks oroas av det, undrar man kanske vad partierna vill göra åt saken. Ingenting, är det korta svaret. Ingenting, med viss variation, är det långa. Undantaget är möjligen V som säger sig vilja ändra på transfereringssystemen till att bli löneindexerade, men det är inte känt att partiet skulle ha ställt några sådana krav i budgetförhandlingar med S. Partiet har heller aldrig motionerat om en generell löneindexering, endast i en enda motion gällande en löneindexering av a-kassan.

Ingenting, eller nästan ingenting, är också svaret på vad som gjorts hittills för att långsiktigt lösa problemet med växande klyftor. Det är ganska talande, vad gäller partiernas intresse för frågan. För pengar finns det i överflöd, både i socialförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och statsbudgeten, som vi visat i den andra delen av artikelserien.

Av någon anledning vill inte partierna att de som beviljats till exempel sjukersättning ska få behålla en given andel av sin tidigare lön, vilket lagen stipulerar.

Och dessutom verkar det som sagt finnas obegränsade resurser när det gäller bidrag, i form av avdrag eller subventioner, till de rikaste i samhället: RUT, ROT, ränteavdrag och  jobbskatteavdrag. Då förs det sällan några ”ansvarsfyllda” diskussioner om kostnader.

Som vi har konstaterat tidigare är det medvetna politiska beslut som är orsaken till de ökade inkomstklyftorna i Sverige. Det som återkommande visar sig vara den främsta förklaringsfaktorn till att de fattiga har blivit fattigare, är det faktum att transfereringar i bästa fall har ökat i takt med inflationen, men inte med löneindex.

Trots det finns det inte ett enda riksdagsparti som har som förslag att lönerelaterade ersättningar som till exempel sjuk- eller arbetslöshetsersättning ska indexeras med lönerna. Det står i bjärt kontrast till den ursprungliga idén att ersättningarna ska ersätta en viss procentsats av tidigare lön.

Det har visat sig att ersättningarna av olika anledningar inte ens initialt når upp till de lagstadgade nivåerna. Därefter urholkas de år efter år, för den som uppbär en ersättning över längre tid.

Av någon anledning vill inte partierna att de som beviljats till exempel sjukersättning* ska få behålla en given andel av sin tidigare lön, vilket lagen stipulerar. Tvärtom, vill samtliga partier (möjligen med undantag av V) att ersättningen inte ska följa löneutvecklingen. Att det är en medveten politisk strategi bekräftas av enkätsvaren.

Frågan är varför.

Om ersättningarna inte utvecklas i takt med lönerna går det inte att uppnå det mål som till exempel Moderaterna säger sig sträva efter: ”att alla ska få del av den tillväxt och välfärd som skapas.”

Partiernas svar på frågan om de vill löneindexera ersättningarna är svåra att tolka. Antingen är svaren baserade på okunskap eller grumliga matematiska kunskaper. Eller så är de avsiktligt luddigt formulerade. I bästa fall har partierna ingen genomtänkt eller sammanhållen politik för att påverka inkomstskillnader och ökade klassklyftor. I sämsta fall har de en politik som bygger på vantolkningar eller rentav medveten desinformation.

Vänsterpartiet är som tidigare nämnts det parti som kommit närmast beslutet att löneindexera ersättningar, genom att i en partimotion ha föreslagit att arbetslöshetsersättningen ska löneindexeras. I ett kompletterande mail, från partiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson, skriver hon: ”För oss är det viktigt att transfereringssystemen stärks bl.a. så de kopplas till löneutvecklingen.”

 Moderaternas svar är svårbegripligt: ”Nej. En av de viktigaste åtgärderna för att skapa fler jobb och ge fler möjlighet till egen försörjning är att göra det mer lönsamt att arbeta. Fortfarande lönar det sig alltför dåligt att gå från bidrag till arbete, något som bland annat visats av Finansdepartementets Expertgrupp för studier i offentlig ekonomi (ESO).”

Moderaterna argumenterar ofta för arbetslinjen med hjälp av denna ESO-rapport, som alltså bygger på 10 kr i ”avrundningseffekt”.

Som så ofta annars hänvisar Moderaterna till ESO-rapporten ”Lönar sig arbete 2.0?”.

Granskar man rapporten ser man att det är fråga om maximalt 2 promille av arbetskraften för vilka det på marginalen (det handlar om 10 kronor i skillnad!) inte lönar sig att byta bidrag mot arbete. I ett mailsvar från rapportförfattaren Eva Löfbom skriver hon att ”de 10 kr det handlar om är sannolikt en avrundningseffekt”. [12]

 Moderaterna argumenterar ofta för arbetslinjen med hjälp av denna ESO-rapport, som alltså bygger på 10 kr i ”avrundningseffekt”.

Det finns inte en enda inkomstgrupp där det skulle löna sig att gå från arbetsinkomst till bidrag. I samtliga inkomstgrupper i Sverige lönar det sig med andra ord att arbeta.

I rapporten kan man även läsa att ”de ökade inkomstskillnaderna mellan de som arbetar och de som inte arbetar har gjort att incitamenten till arbete numera är påtagliga och att det finns liten eller ingen anledning att inrikta politiken på att öka de ekonomiska incitamenten till arbete.”

Det är ett brottstycke i rapporten som Moderaterna inte heller nämner i sin retorik om den så kallade arbetslinjen.

Moderaterna vill alltså öka inkomstskillnaderna ytterligare mellan de som har arbetsinkomster och de som lever på bidrag, när det i själva verket inte finns en enda inkomstgrupp där det skulle löna sig att gå från arbetsinkomst till bidrag. I samtliga inkomstgrupper i Sverige lönar det sig med andra ord att arbeta.

Samtidigt som politiker disponerar statskassan till medelklassens fördel, till exempel genom det jobbskatteavdrag vars positiva effekter som vi tidigare har konstaterat inte har kunnat fastslås, snålas det med ersättningar till de som redan betalt skatt för dessa men inte får dem när de väl behövs, eller endast får en decimerad ersättning.

Frågan kvarstår: Varför ska inte ersättningar räknas upp med ett löneindex, i enlighet med intentionerna bakom lagarna om nämnda ersättningar, till en kostnad av i genomsnitt cirka en promille av statskassan för respektive förmån för ett enskilt år?

De förmåner som i första hand är relevanta att löneindexera, är de som är avsedda att ersätta en viss andel av lönen under en längre tid, kanske resten av livet eller till pension. Förmåner som alltså har stor betydelse för livskvaliteten under en längre tid, till exempel för funktionshindrade eller kroniskt sjuka. 

Även för personer som inte lever en längre tid på en ersättning, som till exempel arbetslösa, är det viktigt att ersättningen ligger på en tillräcklig nivå den dag den behövs.

 Skulle de med sjukersättning och arbetslöshetsersättning få sina ersättningar uppräknade med löneindex istället för inflationen, som idag, skulle alltså kostnaden i genomsnitt bli cirka en miljard kronor per försäkring för ett enskilt år.

Många av försäkringarna vi nämnt, som sjukpenning, aktivitets- och sjukersättning och arbetslöshetsersättning, kostar cirka 30-40 miljarder styck per år. Att till exempel löneindexera de två sistnämnda skulle då kosta statskassan skillnaden mellan inflation och löneutvecklingen. De senaste 16 åren handlar det om en skillnad på i genomsnitt knappt två procentenheter per år. Skulle de med sjukersättning och arbetslöshetsersättning få sina ersättningar uppräknade med löneindex istället för inflationen, som idag, skulle alltså kostnaden i genomsnitt bli cirka en miljard kronor per försäkring för ett enskilt år. Det motsvarar endast cirka en promille av statsbudgeten per försäkring. Om sjukersättningen hade räknats upp med lönerna istället för inflationen ända sedan år 2003, skulle kostnaden år 2018 vara cirka 44 miljarder kronor (exklusive kostnad för pensionsavsättningar), jämfört med 51 miljarder kronor år 2003. Anledningen till den lägre kostnaden år 2018 är att det var färre som hade sjukersättning år 2018 jämfört med år 2003.

Det kan jämföras med kostnaden för jobbskatteavdraget på cirka 140 miljarder kronor per år eller ränteavdragen, vilka beräknas kosta cirka 60 miljarder kronor år 2026.

I det sammanhanget är en miljard kronor lite pengar för att ge fattiga svenskar en tryggare och mer förutsägbar framtid.

De som rör sig ute i verkligheten har en annan syn på problemet än politikerna:

”Sveriges Stadsmissioner vill att politikerna agerar. Den tillträdande regeringen bör tillsätta en kommission med uppdraget att, i nära samarbete med civilsamhället, kartlägga fattigdomen i Sverige bortanför socialstyrelsens statistik, samt ge förslag till en relevant definition av en nationell fattigdomsdefinition. Sveriges Stadsmissioner anser också att det behövs en gemensam insats från myndigheter, civilsamhälle och näringsliv för att i ett långsiktigt perspektiv garantera en välfärd för alla medborgare.” [13]

 ”Några dagar efter att jag firat min tjugoårsdag, skickade jag manus till min första roman. … Den beskrev just min barndomsvärld, fattigdomen och utanförskapet. Det tog bara drygt två veckor innan jag fick svar från förläggaren: han skrev att han inte kunde publicera romanen eftersom den misär som jag gestaltade inte hade funnits på hundra år, och därför skulle ingen tro på berättelsen och heller inte köpa boken.

Förklaringen var tragisk men enkel: det liv som varit mitt, och som fortfarande var mina föräldrars, var så frånvarande i det offentliga samtalet att de som inte upplevde det till slut trodde att det inte fanns. Att vi inte fanns.” Édouard Louis. [14] 

* Med sjukersättning avses både sjuk- och aktivitetsersättning, om inte annat framgår.