De nya radikalerna mot det gamla avantgardet

Den stora frågan är hur kulturvärlden ska förhålla sig till SD nu

Nu är Bokmässan inte Almedalen, och det hade varit konstigt om partiets kulturpolitiker likt Bo Broman eller Angelika Bengtsson hade dykt upp i panelerna. Och att hitta författare med öppna SD-sympatier är ungefär lika lätt som att finna miljöpartistiska vargjägare. I vilken utsträckning det beror på att det varit socialt- och karriärmässigt självmord att vara sverigedemokrat i kulturvärlden eller att sverigedemokrater tenderar att inte välja sådana yrken får vara osagt.

Nere på golvet i mässhallen stöter jag på en bekant som är veteran från en kulturpolitisk organisation. Personen berättar att den stora frågan är hur kulturvärlden ska förhålla sig till dialog med SD. De kulturpolitiska institutionerna är sedan länge delade i en kulturradikal del som vill använda kulturen instrumentellt för att förändra samhället, och en liberal del som betonar konstens frihet. ”Resultatet har blivit att i våra stadgar säger vi att vi är opolitiska, men i verkligheten är vi inte det”, säger personen.

Det Sverige som möts på Bokmässan är ett resultat av ”Radikalism och avantgardets era”,  vilket även är titeln på ny essäsamling om Sverige åren 1947–1967. Jag stötte på bokens redaktörer Torbjörn Elensky och Christian Abrahamsson i baren vid ingången till mässan, och i transparensens namn så tog jag en öl med dem också. Avantgarde är ett franskt ord för förtrupp. I Sverige används ordet om föregångare inom kulturvärlden, de som utmanar det gamla och leder folket in i framtidens idévärld. De som likt efterkrigstidens diktare påtar sig uppdraget att sjunga världen ny. ²

Så gick den dialektiska dansen

I kapitlet ”Filosofi, vetenskap och förnuft” påminner idéhistorikern Svante Nordin om att vändningarna i den svenska debatten ofta är blixtsnabba, vilket författarna till boken ”Den nygamla vänstern” konstaterade redan år 1967. Svart blir vitt och vitt blir svart. Enda trösten är att det goda, de liktänkande, alltid förblir goda. Under efterkrigstiden ledde avståndstagandet från de båda totalitära ideologierna, nazism och kommunism, till en sorts ”åsiktskorridor” i efterkrigstidens svenska debatt. De liberala värdena fick en hegemonisk ställning, förkroppsligade av DN:s USA-vurmande chefredaktör Herbert Tingsten. Vetenskapen och ett anti-utopiskt förnuft skulle regera, och filosofins uppgift var att skrämma bort dessa storheters fiender. Men vissa intellektuella började sparka bakut.

Diktaren Gunnar Ekelöf kände sig som en främling i det genomrationaliserade frisksportande välfärdssverige där ”arkitekterna gjort molnen fyrkantiga”. Vart hade alla pittoreska luffare tagit vägen? De sökte sig mot de skuggor som modernitetens UV-lampa höll på att fräta bort. En del blev katoliker, desto fler gick i psykoanalys. Astrid Lindgren diktade fram ett svenskt förlorat paradis; Bullerbyn.

Sedan kom 1968-generationen revolt. Upplysningsfilosofins moderna projekt avfärdades. Demokratin var fascism i fårakläder. Sanning, fakta och vetenskap blev instrument för förtryck. Kritiken mot det rationella förnuftet kom från vänstern, men den hämtade i växande utsträckning inspiration från gamla högertänkare som Nietzsche och Carl Schmitt, skriver Nordin.

Nyliberalismen blåste in. Maoismen och Jan Myrdal räfsades bort; Timbro och Johan Norberg växte till en ny gren på avantgardets träd. Alla gränser skulle upphävas och mångkulturalismen blomstra inom ramen för en av alla accepterad liberal kultur. Vänsterpositionen blev att göra motstånd mot globalisering och EU. Den så kallade mediavänstern behöll den position de erövrat.

De radikala, vars uppror började mot etablissemanget; kyrkan, kung och fosterland blev det etablerade samhällets försvarare.

Men när högerpopulismen växte fram så slöt den cirkeln med Tingstens gamla tro på vetenskap och liberala värden.

I decemberöverenskommelsens kölvatten uppstod en form av åsiktskartell, där alla med undantag av SD slog vakt om den globaliserade världsordning som ansågs råda i namnet av liberal demokrati. Fältropet blev mänskliga rättigheter, med dess arv från upplysningen. Fienden den här gången var högerpopulism och post-truth.

Så gick den dialektiska dansen genom årtiondena. De radikala, vars uppror började mot etablissemanget; kyrkan, kung och fosterland blev det etablerade samhällets försvarare. Invandringen gjorde samtidigt att många började känna sig likt Gunnar Ekelöf ”som en främling i detta land”. Delar av befolkningen som tidigare ägnat kultureliten endast förstrött intresse började se den som fienden. Och så kom valet 2022. Epokskiftet kunde anas på årets Bokmässa, där det syntes ovanligt många högernamn likt Ivar Arpi.

Kommer institutionerna lyckas ”skickliggöra” SD?

Nu kommer SD som vill röra om i den instrumentella grytan med en helt ny soppslev. Det handlar om public service och mindre offentliga medel till samtidskulturen. Bort med jämställdhets- och mångfaldsmål och in med ”binda samman Sveriges förflutna med nutid och framtid … samt stärka gemenskapen i samhället och den nationella identiteten”. I likhet med Miljöpartiet säger sig Sverigedemokraterna samtidigt värna principen om armlängds avstånd. Det är svårt att få det att gå ihop.

Och vad betyder det att SD inte verkar ha tagit strid om ordförandeposten i kulturutskottet? Nu kunde man ana en suck av lättnad från kulturvärlden när det  i stället blev den tidigare kulturministern Amanda Lind (MP) som fick den posten. SD:s tidigare toppnamn i kulturpolitiken, Aron Emilsson, var respekterad även utanför partiet, men har i stället blivit utrikesutskottets ordförande. Har man landat i att kulturen för ögonblicket gör sig bäst för kulturkrig och inte för verklig makt och ansvarstagande?

Gärna islamkritisk dalahästteater, men först en rejäl kultursamverkansmodell?

Journalisten Gunilla Kindstrand, som skrivit den mycket läsvärda krönikan ”SD:s riktiga mål i kulturpolitiken” för Kvartal säger på telefon att frågan är om kulturinstitutionernas tjänstemän på sikt kommer att lyckas ”skickliggöra” SD på samma sätt som skedde med Miljöpartiet, det vill säga anpassa dem till vad kulturbyråkratin anser är kompetent ledning av verksamheten. Miljöpartiets kulturministertid började med Alice Bah Kuhnkes politisering och slutade med att för kulturanalys rapport ”Så fri är konsten”. Den kom fram till att det äger rum en kulturpolitisk styrning som påverkar den konstnärliga friheten på ett negativt sätt.

Skillnaden den här gången är att SD och dess väljare inte kommer från avantgarde-Sverige, medan 68:orna var Tingstengenerationens barn och kollegor. För avantgardets barn var det en logisk utveckling att likt den kulturradikale Olof Lagercrantz på DN både ta över och inkorporeras av fadershuset. SD står däremot, som Angelika Bengtssons twitterkonto proklamerar, för något radikalt annorlunda: ”We are the opposition and we promise real change”. I ett känt citat, som ofta används av liberala SD-kritiker, skrev Jimmie Åkesson i sin självbiografi från 2013: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.”  Mången kulturfunktionär funderar på vad sådana ord egentligen betyder för dem, och deras bostadslån. Gärna islamkritisk dalahästteater, men först en rejäl kultursamverkansmodell?

Karriärmöjligheterna i kulturlivet har hur som helst radikalt förbättrats för den som är sverigedemokrat.