De masochistiska nationalisterna

Man kan kanske likna Orwells negativa nationalist vid dagens mångfaldskoryféer och multikulturalister som ständigt får något drömskt i blicken inför allt avlägset och exotiskt, samtidigt som de drar sitt eget land i smutsen – det land, kan man tillägga, som de har ganska mycket att tacka för.

Den egna kulturens svaghet

En aspekt av negativ nationalism förtjänar att lyftas fram. ”Självklart”, skriver Orwell vid andra världskrigets slut i Notes on nationalism, ”så ville inte brittiska vänsterintellektuella att Tyskland eller Japan skulle vinna kriget, men många av dem kunde ändå inte låta bli att få en kick när det egna landet förödmjukades, och hellre än England skulle de föredra att slutsegern berodde på Ryssland eller kanske Amerika.”

Vid sidan om det anmärkningsvärda självhatet fick de alltså också, menar Orwell, ”en kick” av det. De upplevde en njutning i självförödmjukelsen – ett behag och en känsla av raffinemang, om man så vill, i att framhålla den egna kulturens svaghet. Det rörde sig dock inte om verklig svaghet, eftersom kulturer som drabbas av reella svårigheter som svält eller inbördeskrig varken har tid eller intresse av att framhålla det.

I stället handlar det om fiktiva brister, ett slags märkligt tidsfördriv hos en specifik typ av intellektuell medelklass i väst som besväras av det faktum att de är privilegierade – och i självföraktet tror sig ha funnit en väg ut ur sin självpåtagna skam.

Med det här begreppet slår Orwell upp alla fönster på vid gavel och ett politiskt tvärdrag sveper genom våra halvsovande tidningsredaktioner.

Det andra politiska begreppet i Orwells essä som jag vill nämna är transferred nationalism – alltså ”överförd nationalism”. Känslan av nationalism är här exporterad och överförd till en avlägsen, främmande kultur. Det är samma nationalism, samma pretentiösa kultursyn, bara inte ”här” utan ”där”. Med det här begreppet slår Orwell upp alla fönster på vid gavel och ett politiskt tvärdrag sveper genom våra halvsovande tidningsredaktioner. Vad pratar en klassisk nationalist om dagarna i ända? Rötter. Identitet. Historiska oförrätter – alltsammans insvept i sentimental pessimism. Vad upptar ständigt en ”överförd” nationalist? Samma saker faktiskt. Rötter och kultur. Identitet och historiska oförrätter – alltsammans genomdränkt i kollektiv självömkan.

Vad är skillnaden? Den enda skillnaden är… geografisk. Medan en klassisk nationalist bara talar om våra rötter och vår identitet, talar en överförd nationalist uteslutande om deras rötter, och deras identitet. Kanske är Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt bra exempel på denna överförda nationalism. Det svenska är ”bara barbariet” sa Reinfeldt, och Sahlin menade att rasismen i Sverige beror på avundsjuka eftersom vår egen kultur är så fjantig medan den turkiska är mycket mer autentisk. SAS-reklamen nyligen – What is truly Scandinavian? – som med en svårslagen självförödmjukelse svarade: Inget! – var som hämtat ur en textbok i överförd nationalism.

Kanske hade George Orwell också betraktat SVT som ett forum för överförd nationalism – där en tio timmars tortyr av svenska pojkar på en kyrkogård i Solna av två kriminella män får någon minut medan polisvåld mot en svart medborgare i USA får långt mer uppmärksamhet.

Samma nationalism

Men om vi bortser från denna geografiska detalj är det alltså samma nationalism. Det handlar om samma inkrökta, stingsliga människotyp samt en och samma politiska romantik. Om vi betraktar det från ovan har det ingen betydelse om den ene sedan identifierar sig med det egna landet, medan den andre, som Orwell formulerar det ”har låtit sin personlighet omsvepas av en eller annan fjärran kultur”.

Här finns dock en skillnad i uppriktighet som bör noteras. Utan att på något vis försvara en klassisk nationalist är det ingen tvekan om att de själva vet vilka idéer de försvarar. De är nationalister av gamla skolan och säger det också.

Med de överförda nationalisterna blir det däremot komplicerat. Deras självuppfattning tycks helt enkelt inte stämma överens med verkligheten. Frågar man dem skulle de tala länge och väl om nationalismens skadeverkningar och med eftertryck framställa sig själva som internationalister, det vill säga som motståndare till nationalism som princip. Men verkligheten är som sagt inte så enkel. I själva verket är de överförda nationalister. De har tagit avstånd från klassisk nationalism utan att överhuvudtaget ha närmat sig en sant internationalistisk övertygelse. Hela deras politiska föreställningsvärld är en spegelbild av klassisk nationalism utan att de vet om det.

Om vi sedan studerar den glödande iver med vilken dessa överförda nationalister för talan för exotiska kulturer, så kan vi nästan få misstanken att det faktiskt handlar om nationalister av en sällsynt hårdför variant. Medvetna om att de inte kan ge fritt utlopp för sin nationalromantiska extas härhemma – eftersom det skulle vara politiskt självmord, packar de sin frustrerade nationalism i en resväska, tar ett interkontinentalt flyg till en kultur som är tillräckligt exotisk och ogenomtränglig.

Men i stället bjuds vi på en tafflig politisk teater som under ytan säger: Min hembygdskult är gripande men din är fascism.

Väl framme öppnar de lugnt resväskan och ut flyger alla de reaktionära idéer som är politiskt omöjliga på hemmaplan – kollektiv lättretlighet, självmordskult, religiös fanatism, våld och kvinnohat, ”och ju mer vettlösa, monstruösa, oresonliga, och radikala” de här idéerna är, desto finare och mer behjärtansvärda ter de sig eftersom, noterar Orwell kallt, ”vi inte ser vad det handlar om”.

Om till exempel Mona Sahlin erkänt att hon liksom å Syriens vägnar inte kan få nog av all den kvalmiga nationalism som hon samtidigt hånar härhemma, så vore allt gott och väl. Men i stället bjuds vi på en tafflig politisk teater som under ytan säger: Min hembygdskult är gripande men din är fascism. De överförda nationalisterna prålar med progressiva värden som de egentligen föraktar, eller kanske inte ens förstår sig på.

Masochistisk nationalism

Om vi fäster vikt vid två aspekter hos en negativ nationalist och en överförd nationalist – nämligen självförödmjukelsen och, som Orwell noterar, ”den kick” de får av alltsammans, så tänker man osökt på en ”masochist”. En masochist i klassisk mening är en person som upplever sexuell njutning genom smärta i en kontext av sexuell dominans. Jag föreslår ett nytt begrepp som för upp masochismen på kollektiv samhällsnivå: En masochistisk nationalist upplever politisk njutning genom självhat i en kontext av politisk dominans.

Men vem är det då jag kallar för masochistisk nationalist? Vi har redan nämnt Sahlin och Reinfeldt, och SAS reklamavdelning förstås. Det finns dock en annan grupp som ofta hamnar under radarn i denna typ av diskussioner, men som samtidigt har ett förbluffande stort inflytande på den politiska agendan sitt ringa antal till trots. Jag tänker på personer inom internationella organisationer.

Kan vi inte säga att politiken i Holland är tråkig för att den fungerar?

En holländare som jobbar för FN sa nyligen: ”Dutch politics, oh, it’s so bloody uninteresting!” Varför sa han det? För att han tycker politiken i Nederländerna är livlös. Efter kanske tjugo år i ett land där FN behövs är politiken bara intressant när det råder undantagstillstånd och liknande. Han har fått smak för politisk oro, och denna preferens återspeglas i vad han anser vara intressant politik. Det politiska livet i Nederländerna är alltså ointressant eftersom det är händelselöst. Men det här är ju inte nödvändigtvis något dåligt. Kan vi inte säga att politiken i Holland är tråkig för att den fungerar? För att våld och kupper har ersatts av långdragna politiska förhandlingar och fred så långt ögat når? Och är den verkligen ointressant?

Förhandlingar i en demokrati är alltid komplexa och intressanta, åtminstone under ytan. Att slåss är inte så svårt. När en hög FN-tjänsteman hellre tycks föredra politisk turbulens framför subtila förhandlingar framstår han inte bara som primitivist, utan också som anti-intellektuell.

Idealisering av andras kulturer

Han idealiserar avlägsna kulturer plågade av sociala konflikter och föredrar att leva där snarare än i sitt hemland. Får han frågan varför, svarar han högtidligt att lidandet i fattiga länder inte försvinner bara för att vi inte är där – och antyder att vi inte har rätt att ta till flykt, trots att det är just det miljoner människor gör utan att ta några moraliska hänsyn. Varför, kan man fråga sig, har vi inte rätt att leva i säkerhet och välmåga om vi kan?

Han lever som en gammal kolonialist men skulle aldrig erkänna det. I stället säger han sig avsky kolonialismen.

Ändå tycks han göra just det eftersom han bor bakom taggtråd bevakad av vakter, omgiven av barnflickor, kockar, tjänstefolk och chaufförer och umgås knappt alls med lokalbefolkningen. Han lever som en gammal kolonialist men skulle aldrig erkänna det. I stället säger han sig avsky kolonialismen. Han hatar Israel men kan få vård i Tel Aviv bara han lyfter på luren. ”Irak”, säger han ömt, ”det är här jag hör hemma!” – trots att han varken talar språket eller förstår kulturen.

Hans fascination är ett tecken på hans okunskap. Han har lämnat sitt eget land utan att anlända någon annanstans och flyter omkring som ett slags privilegierat vrakgods utan att ens vara internationell. Någonstans vet han att hans förklenande omdömen om nederländsk politik inte stämmer. Han säger det bara för att det kulturella självhatet faller sig så naturligt.

Precis som många andra inom internationella organisationer är han en masochistisk nationalist. Det egna landet måste ständigt klä skott för svidande förolämpningar samtidigt, säger Orwell, som han får ”en kick” av det. Men självhatet är fabricerat – Nederländerna är ett välmående land. Hans självförakt är ett signum på hans överlägsenhet. Det andra kallar betesmark och hembygd kallar han fascism. Han föredrar politisk oro framför stabilitet och utveckling – kanske förvånande för någon som är anställd för att motarbeta fattigdom. Hans anti-nationalism är bara tomma ord.

Snarare idkar han bara politisk självkontroll på hemmaplan och låter sin brinnande nationalism blomma ut å någon exotisk kulturs vägnar. Om vi jämför den känslomässiga passion denne masochistiske nationalist känner inför en avlägsen kultur med den djupa lojalitet en klassisk nationalist upplever för exempelvis England är det svårt att skilja den ene från den andre.

Sen är det en lustig detalj, noterar George Orwell, att ”de gladeligen skulle koka varandra i olja om bara ett tillfälle yppade sig”.

Mina tankar går ofta tillbaka till uteserveringen på Ras Hotel i Addis, till kaffet och kyparna i sina vita uniformer, och den fattiga flickan Anna som sitter utanför bland avgaserna vid Gambia Street och putsar skor. Minnet rör om i mitt inre, och jag undrar om jag själv går fri från den romantisering jag anklagar andra för. Jag hoppas att jag föredrar etiopiskt kaffe framför Gevalia för att etiopiskt kaffe faktiskt smakar mycket bättre. Men man kan ju aldrig veta.