De bortglömda offren i Örebro

Från familj till ensamstående över en dag

Karl arbetade på lagret när nyheten om skjutningen först nådde honom. En kollega nämnde att det sköts på Campus Risbergska. Efter närmare en halvtimme slog det honom – Lisbeth, som utbildade sig till undersköterska, befann sig just där.

De följande timmarna förvandlades till ett desperat sökande. Otaliga obesvarade telefonsamtal, resor mellan sjukhus, samlingsplatser och krishanteringscenter. När kvällen kom och alla skadade hade identifierats fanns bara en förödande slutsats kvar: Lisbeth skulle aldrig komma hem igen. Karl tvingades berätta det för barnen och sin 80-åriga far. 

Nu, mitt i sorgen, måste Karl samtidigt arrangera begravning, navigera genom försäkringsfrågor, förhandla med banken om bostadslånet, sköta vardagen för tre barn – varav två är kroniskt sjuka – och svara på frågor från myndigheter. Allt detta medan han själv står under ständig uppsikt av sjukvården efter att ha lidit av cancer.

– Jag har inte ens tid att vara ledsen, berättar han när vi träffar honom i Örebro i mitten av mars. 

Det kanske faktiskt finns uppgifter i den där boken han fick av en polisman, den där gröna med handskrivna telefonnummer, information och utskrifter på användbara länkar som den omtänksamme polismannen själv hade satt samman och gett till Karl. Men huvudet är fortfarande som gröt. Karl berättar att han hade velat att någon satt med honom och tittade igenom den. 

– Allt jag gör måste jag skriva ned, annars är det kaos i huvudet.

Alla var snabbt ute och höll tal och tittade in i mediernas kameror, säger Karl med tårar i ögonen.

För Karl och hans tre barn – 21, 15 och 11 år gamla – fanns inget skyddsnät när katastrofen drabbade dem. Han säger att polisen, som Karl beskriver som mycket empatiska, gav honom informationsboken – sedan stod han ensam med allt ansvar.

Särskilt anmärkningsvärt är att ingen myndighet har kontaktat barnen för att erbjuda stöd. Karl fick organisera krishjälp själv, via sitt arbete.

– Örebro kommun har inte hört av sig över huvud taget. Inte ett ljud, varken från tjänstemän eller politiker, det är bara konstigt. Däremot var alla snabbt ute och höll tal och tittade in i mediernas kameror, säger Karl med tårar i ögonen.

Jag kontaktar Örebro kommun med frågan om varför de inte proaktivt erbjudit stöd till de drabbade familjerna. De lovar att återkomma om de har haft kontakt med Karl och andra drabbade, men har inte gjort det till dags dato.

Svårnavigerad byråkrati

För Karl och andra i hans situation är vägen till ersättning och stöd snårig. Enligt Brottsoffermyndigheten kan det bli aktuellt med skadeersättning till Karl, hans barn och andra, men det är inte säkert.

”För de personer som befann sig i den skolbyggnad där dådet begicks och för nära anhöriga till dödade kan statlig brottsskadeersättning bli aktuellt”, skriver myndigheten i ett mejl. För att få ersättning måste Karl och andra anhöriga själva navigera genom ansökningsprocessen.

När vi frågar Brottsoffermyndigheten varför brottsoffer själva måste söka upp sin rätt till stöd, svarar de att det åligger brottsoffren att inhämta information om sina rättigheter. När det blir aktuellt med ersättning för drabbade av Örebromassakern är för tidigt att säga, poängterar myndigheten.

Oron för ekonomin tar på krafterna, säger Karl. Familjens inkomster har drastiskt förändrats efter Lisbeths död.

Alla berättar om samma känsla: ett system som sviker dem när de behöver det som mest.

Den 17 mars skrev statsminister Ulf Kristersson på sin Facebooksida att regeringen ska se till att brottsoffer ska kunna få brottsskadeersättning från staten utan att först behöva vända sig till gärningsmannen. ”Dagens ordning där brottsoffer behöver kräva in skadestånd från sina förövare är fullständigt absurd”, skrev han.

Två dagar senare tar justitieminister Gunnar Strömmer emot en utredning med förslag om att förenkla och förkorta processen för ersättning till brottsoffer. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 september 2026.

Karl blir upprörd när han hör detta. 

– Den bör vara klar i morgon, inte om ett och ett halvt år, säger han.

Strömmer skriver i ett mejl att Karl och andra drabbade redan har rätt till ersättning. Om de kan bevisa att mördaren inte har tillräckligt med pengar eller att dödsboet inte kan betala skadeersättning kan Brottsoffermyndigheten betala ut brottsskadeersättning även om gärningspersonen är död, utan att det finns en fällande dom.

Men vem hjälper Karl att navigera i detta system? 

Flera anhöriga vittnar om samma problem

Tre andra i Örebro som mist sina anhöriga upplever samma problem. En fjärde har en jurist i släkten och har därför varit i kontakt med Brottsoffermyndigheten. Vi pratar också med fem andra: ett vittne, en vars anhörig blev skadad och två som var i skolan men inte bevittnade själva skjutningen.

Alla berättar om samma känsla: ett system som sviker dem när de behöver det som mest.

Brottsoffermyndighetens uppgift är att stärka brottsoffers rättigheter genom att handlägga brottsskadeersättning, sprida kunskap och information samt fördela medel från Brottsofferfonden. Karl och flera andra som mist sina anhöriga tycker att det borde finnas en myndighet som även hjälper brottsoffer med annat praktiskt – pappershanteringen, kontakten med andra myndigheter, försäkringsbolag, skola och omsorg. Personer som är experter på att hjälpa människor drabbade av brott. En samordnare som aktivt kontaktar brottsoffer och anhöriga för att hjälpa dem med alla myndighetskontakter.

– Jag skulle vilja ha konkret hjälp med allt från begravningsarrangemang till försäkringar, bankärenden och ekonomi. Det skulle underlätta mycket och jag kanske äntligen skulle få tid att sörja, säger Karl och pekar mot entrén till skolan där Lisbeth dödades. Han vill berätta om det han vet om hennes sista minuter i livet, men det får vänta – han har möte med banken senare idag.

Gunnar Strömmer glömmer inte

Justitieminister Gunnar Strömmer menar att det är mycket allvarligt om de drabbade i Örebro känner sig bortglömda. Han skriver i ett mejl:

”Den 4 februari är och förblir en mörk dag i Sveriges historia. Vi har alla ett ansvar, som medmänniskor och som samhälle, att inte glömma offren, deras familjer och anhöriga. Om anhöriga känner att de inte får tillräckligt stöd från samhället är det något som måste tas på stort allvar. Många kommer att behöva stöd under lång tid från olika delar av vårt samhälle – kommunen, regionen och myndigheterna. Flera ministrar i regeringen har besökt Örebro efter dådet. Jag har också regelbundet följt upp polisens arbete. Bland annat återbesökte jag Örebro en tid efter dådet för att träffa de poliser som gick in först i skolan. Jag kommer gärna tillbaka igen och möter anhöriga och andra berörda som vill träffas. Vi har inte glömt, och vi kommer inte att glömma.”

Lisbeth begravdes på fredagen den 28 mars. Hon lämnar efter sig en make, tre barn som förlorat sin mamma och en 80-årig svärfar som är sjuk och bor hos familjen.

– Han är förstörd. Lisbeth var hans ögonsten, säger Karl med en röst som bär på utmattning och frustration.

Den gröna informationsboken ligger fortfarande orörd på köksbordet.

Karl och Lisbeth heter egentligen något annat.