Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Krönika |

Därför stör jag mig inte på Bridgerton

Hans von Corswant

Jag brukar störa mig på historieförfalskning och symbolpolitisk politisk korrekthet. Så varför gillar jag Familjen Bridgerton?

Av Ola Wong | 25 april 2021
Ola Wong är Kvartals kulturredaktör, Kina-kännare och författare.
Lyssna på textenStöd KvartalLästid 5 minSkärmläsarvänlig
I korthet
När SVT Play för ett tag sedan visade filmen Min pappa Toni Erdmann fick jag lust att se om den. Då lade jag märke till den lilla lagerkransen uppe i hörnet. ”Film av kvinnor” stod det. Det fick bli något annat.

När de öppna dörrarna sparkats in tillräckligt många gånger i salongen förstörs kulturupplevelsen.

Även om jag älskar den tyska komedin så hade jag likt en reaktionär Pokemon redan utvecklats från vidsynt kulturkonsument till Kapten Stofil. Aha! Filmen ingick i en festival med över 50 verk av kvinnliga regissörer och en 14 timmar lång dokumentärserie på samma tema.

Var inte det väldigt likt SR-satsningen Svenska kvinnor som skrivit historia, eller SVT:s egenproducerade serie She composes like a man?

När de öppna dörrarna sparkats in tillräckligt många gånger i salongen förstörs kulturupplevelsen. I stället maler konträra tankar i stil med att du har fyra gånger större chans att få en nybeställning av ett orkesterverk som svensk nu levande tonsättare om du är kvinna; de skulle minsann aldrig våga ha en kvalitetsfestival med Woody Allen och Polanski och borde jag inte bara ge upp och enbart lyssna på Da Capo med Anders Eldeman som aldrig stör mig, och så vidare. Ja, ni hör. Det var helt enkelt upplagt att jag skulle irritera mig till döds på Familjen Bridgerton.

Läs mer Visa mindre