Därför drabbas invandrargrupper hårdare av corona i Sverige

örlorat tre och Donis sin make, diakonen på min kyrka och hans fru, min gudfaders svåger, mina barndomsvänners föräldrar, Rimas bror … listan växer för varje dag.

Sedan har vi alla som ligger på sjukhus och som vi är oroliga för. Min vän Charlie, min faster Ziyanet, hon som är som en farmor för mig. Det finns självklart också solskenshistorier. Två av mina kusiner och en morbror har blivit utskrivna.

Jag är orolig för alla mina släktingar, vänner och bekanta som jobbar inom äldreomsorgen och på sjukhusen.

Samma dag skickade ledningar för fem orientaliska kyrkor i fem europeiska länder information om hur många av deras medlemmar som har gått bort i sviterna av covid-19.

I Frankrike är det 22, i Tyskland är det fem, i Nederländerna två, i Spanien en, i Belgien två och i Schweiz och Österrike har ingen dött av sjukdomen. Sammanlagt 30 personer. Jag har bett om siffrorna eftersom assyrier/syrianer i många städer i Europa lever lika nära varandra som i Södertälje. De är inte lika koncentrerade, men bor ofta i kluster med kyrkor och föreningar och lever sina liv tätt inpå varandra.

Jag har också släktingar och bekanta i alla ovan nämnda länder. Det är inget ovanligt för minoriteter i diasporan. Vi är utspridda men håller kontakten. Jag har därför de senaste veckorna pratat med 32 personer, både för att fråga hur de mår och för att undersöka hur deras sociala liv fungerar.

Här i Sverige hade den 25 april minst 92 utrikesfödda kristna från Mellanöstern dött i covid-19. Siffran har bekräftats av kyrkor, föreningar och anhöriga till bortgångna.

Sedan finns det personer som har dött i sina hem med symtom som tyder på att de kan ha varit infekterade, men det är inget man i efterhand får veta. Jag känner till tre sådana fall. 

Saknar skyddsutrustning

Den 3 mars var jag hemma hos min mamma i Södertälje, hemtjänstpersonal var där, som de ska vara, fyra gånger under dagen. De hade varken handskar, munskydd eller handsprit. Min mamma är multisjuk. Hon lider av svår astma, struma, hjärt- och kärlsjukdomar och är rullstolsburen.

I mitten av februari tog jag del av många videoklipp från Iran, bilder på människor som led enormt efter att ha blivit infekterade av coronaviruset.

Jag hade sedan tidigare intresserat mig för viruset, efter att en läkare i Libanon varnat oss för det. Han var rädd för att det kunde innebära en katastrof för de flyktingar som min frivilligorganisation A Demand for Action (ADFA) hjälper bland annat i Beiruts ghetton. Läkaren hävdade att många av dem har så kallade bakomliggande sjukdomar som diabetes, kol, astma och hjärt- och kärlsjukdomar och att en infektion kan innebära döden för dem.

Den 21 februari fann man den första libanesen som smittats av coronaviruset. Åtta dagar senare stängdes skolor, restauranger och andra lokaler med större samlingar. Den 15 mars deklarerade regeringen att allt annat också skulle stängas. Den 22 april rapporterade Washington Post att det på två månader, efter det första fallet av coronavirus, har dött 22 personer i Libanon. I ett land, till ytan stort som Skåne, med 6 miljoner invånare och minst två miljoner flyktingar. 

Gick till jobbet och nös

Tillbaka till Sverige. Den 4 mars kontaktade jag mammas hemtjänstfirma på nytt. Nu hade de gett personalen nya direktiv, allt enligt kommunens rekommendationer som i sin tur följde Folkhälsomyndighetens riktlinjer. I ett mejl till mig skrev ena chefen: ”Har man rest i något av dessa områden ska man vänta med att besöka våra verksamheter tills den rekommenderade tvåveckorsperioden gått. Detta för att säkerställa att eventuell smitta inte förs vidare.”

Man bad alltså personal att vara hemma om de hade varit i länder där utbrottet varit stort. Personal som jobbade hos min mamma och hos andra anhöriga och till exempel nös sade samtidigt att man varken kunde sjukskrivas eller på annat sätt få ersättning. Därför var de kvar i arbete. Många av dem är timanställda. 

Medan vi jobbade med att hjälpa till att förhindra eventuell smittspridning i slummen i Beirut, började jag också intressera mig för situationen i områden med låg socioekonomisk status här i Stockholm

Den 11 mars isolerades min mamma. Mina syskon och jag kom fram till att den bästa lösningen var att jag flyttade in hos henne. Jag kunde ändå inte resa. Föreläsningar och konferenser var avblåsta. En del av biståndsarbetet kunde jag sköta från datorn och mobilen. Vi pausade mammas hem- och färdtjänst. Dagarna före hade jag bland annat följt med henne till sjukgymnasten. Jag frågade läkarsekreterarna hur det kommer sig att de inte bar munskydd. Varför de inte skyddade mun, näsa och ögon. De svarade att de inte hade fått sådana direktiv. I väntrummet satt patienter tätt. Två av dem nös och en hostade lite lätt. En av läkarsekreterarna blev infekterad och ligger nu på sjukhus med konstaterad covid-19.

I slutet av februari, medan vi jobbade med att hjälpa till att förhindra eventuell smittspridning i slummen i Beirut, började jag också intressera mig för situationen i områden med låg socioekonomisk status här i Stockholm. Vad visste de som bodde i dessa områden om hur coronaviruset sprider sig? Jag blev förfärad över den okunskap som fanns. Samtidigt började folk jag känner i Järvaområdet (område i västra Stockholm med hög andel invandrare) och Södertälje att insjukna i covid-19. Många yngre, åtminstone 15 som jag kände, hade fått symtom. Min faster och flera andra jag känner blev smittade fast de var isolerade och endast hemtjänstpersonal besökte dem.

Den 29 februari bad min moster i Södertälje mig att stoppa hennes make från att åka till en minnesstund i Hallonbergen. Vi assyrier/syrianer brukar vara mellan 100 och 800 personer när vi samlas för att minnas någon som har gått bort. Jag hade då i en veckas tid pratat med kyrkor och föreningar om att de borde stänga sina verksamheter, i alla fall delvis. Men några sådana direktiv fanns inte från myndigheterna, och de lyssnade inte på mig. Min morbror åkte till minnesstunden och låg sedan på Södertälje sjukhus med konstaterad covid-19 i en månad. Han har blivit utskriven, men kan ännu inte ens stå på sina ben.

Den 11 mars kom förbudet mot att hålla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 500 deltagare. Den 29 mars sänkte man antalet till 50 personer. Mellan de datumen var det fortfarande mycket folk på föreningar, kyrkor, moskéer och kaféer där ett stort antal personer samlas. 

Smittskyddet kom för sent

Kyrkor och moskéer hade redan före den 11 mars vidtagit åtgärder som överträffade regeringens rekommendationer. Men det var försent. Den ena ambulansen efter den andra hördes hämta sjuka i Järvaområdet. Likadant blev det, med någon veckas fördröjning, i Södertälje och Botkyrka.

I början av mars hörde folk av sig till mig på sociala medier om att deras anhöriga eller de själva hade blivit smittade på vårdcentralen eller vid besök på sjukhus.

Samtidigt började jag kontakta myndigheter, medier och frivilligorganisationer. Jag delade med mig av min oro över den okunskap som fanns bland invånare i fattiga stadsdelar och andra invandrartäta områden. De bor ofta trångt, många gånger över generationsklyftorna. Hos min mamma kunde en vanlig vardagskväll upp till tio personer samlas och titta på en tv-serie. På helgerna kunde vi bli fler än 30 personer för lunch och fika.

I kulturer från Mellanöstern råder knappt någon ålderssegregation. Tvärtom är det mest naturligt att man umgås över generationsgränser. Äldre har dessutom en särställning. Det var ännu en bidragande orsak till att jag låste in mamma och mig, för att man inte skulle umgås hemma hos henne.

Tackade nej till hjälp

I början av mars frågade jag på sociala medier om en kommunikationsbyrå kunde hjälpa mig att bygga en sajt med videoklipp på tolv språk om man hur man ska skydda sig mot coronaviruset. Bright Mind Agency i Jönköping nappade direkt. Den 18 mars publicerade Svenska Dagbladets ledarsida min artikel om situationen i Stockholms förorter. Varken public service-medier eller myndigheter hade intresserat sig för mitt förslag om hur vi bäst skulle nå ut till invandrartäta områden. Bright Mind Agency och jag startade sajten tellcorona.com och #tellcorona. Videoklippen finns nu på 15 språk och har nämnts i fem av världens största medier.

Det råder någon sorts konstig förvirring hos MSB

Den 23 mars fick Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i uppdrag av regeringen att samordna all information från svenska myndigheter och se till att den når ut till alla i Sverige. Jag kontaktade myndigheten samma dag och hade ett bra samtal med Cecilia Nilsson, kommunikationsstrateg på myndigheten. Men efter en månad, den 23 april, tackade myndigheten nej till videoklippen.

Det råder någon sorts konstig förvirring hos MSB. I Södertälje har man valt bort assyriska/syrianska – språket som talas av flest utrikesfödda och deras barn – från de broschyrer där 22 andra språk är representerade. I material på somaliska har man felöversatt meningar så innebörden fått en helt annan betydelse. I stället för ordet hals använder man ett somaliskt ord för halsen på boskap, till exempel. 

MSB vill inte dela tellcorona.com, då man enligt myndigheten har andra samarbetspartner och inte behöver mer information att sprida. Och det trots att de får videoklippen gratis (vi jobbar ideellt). Nu har klippen bara på Facebook setts över 700 000 gånger.

Utrikesfödda nåddes alltså inte av information om hur de ska skydda sig mot coronaviruset förrän i slutet av mars. Tre läkare i Södertälje som jag pratat med säger att insatserna från myndigheterna varit otillräckliga.

Den 9 april publicerade Svenska Dagbladet min artikel med rubriken ”Ännu en kniv i våra hjärtan”. I den redogör jag för nya siffror, att 43 av de 225 som hade dött den 4 april var assyrier/syrianer. En klar överrepresentation. 

Tisdagen den 14 april medgav Anders Tegnell på den dagliga presskonferensen att utrikesfödda är överrepresenterade bland de infekterade.

Han sade också att man nu ska rikta information till dessa befolkningsgrupper.

Förvånad inför okunskapen

Emad Issa är specialist i allmänmedicin och verksamhetschef på Kringlans vårdcentral i Södertälje. Han är också en populär tv-doktor i den assyrisk/syrianska tv-kanalen Suryoyo TV. Han har själv varit sjuk i covid-19 men återhämtat sig. Han säger att bristen på information inte har varit eller är det enda problemet. Han berättar för mig att läkarna på vårdcentralen den 23 mars blev kallade till Per Follin, chef på Smittskydd Stockholm, för att diskutera spridningen av information på andra språk. Och att han blev förvånad över den okunskap som han tyckte att smittskyddschefen gav uttryck för när han ville att mötet  enbart skulle handla om information. Emad Issa och hans kollegor menar att det inte räcker med att sprida information, utan att man från myndigheternas sida också måste ta med socioekonomiska och kulturella förhållanden i beräkningen.

Därefter berättar Emad, medan han försöker kväva sin gråt, hur han och hans fru varje morgon när de går in på Facebook möts av bilder på personer de känner, eller vars anhöriga de känner, som har dött i covid-19. I vissa fall är det släktingar, i andra vänner. En del är patienter som han har haft.

Han andas ut, är tyst i några sekunder. Sedan byter han tonläge och låter mycket bestämd när han poängterar att man både inom primärvården i Södertälje och i den assyriska/syrianska gruppen i allmänhet har anpassat sig efter myndigheternas rekommendationer.

Man vidtog också åtgärder utöver dessa. Men spridningen av coronaviruset fortsätter. En bidragande orsak är att hemtjänstpersonalen inte har skyddats och fortfarande är oskyddade om de inte jobbar med vårdtagare med konstaterad eller misstänkt covid-19. Många av dem åker dessutom kommunalt för att kunna vårda de äldre och försörja sig. 

Emads moster är en av dem som har blivit infekterad av hemtjänstpersonal. Hon var helt isolerad i över en månad och hade endast besök av dem. Nu kämpar hon för sitt liv.

Två av hans kollegor blev också infekterade, en av dem ligger i respirator. De blev smittade av patienterna.

Det är fortfarande inte försent, mycket kan göras för att rädda liv, anser Emad Issa. Men han känner sig uppgiven när han får höra att hans släktingar som jobbar inom äldreomsorgen vägras skyddskläder.

Skyller på varandra

Affischering i offentliga miljöer samt utdelning av informationsblad startade enligt Stockholms finansborgarråd Anna König Jerlmyr runt den 19 mars. I ett meddelande till mig skrev hon:

”Stockholm Stads affischtavlor har använts för material på svenska samt flera andra språk. En förlängning av denna affischkampanj planeras, även den på flera språk.”

Hon skrev också att det inte var förrän den 16 mars som sjukvårdsrådgivningen 1177 på telefon tillfälligt började informera även på persiska. Sedan tidigare fanns rådgivning på arabiska, somaliska och finska.

Jerlmyr påstår att hon ställde frågor till Smittskydd Stockholm för att få en bild av smittspridningen och om det fanns några särskilt utsatta områden. Men hon fick aldrig något svar.

Den 25 april ska enligt FHM och Södertälje kommun endast personal som jobbar med vårdtagare som konstaterats ha covid-19 skyddas.

”Eftersom den allmänna smittspårningen slutade den 10 mars efter ett beslut av FHM så hade vi ju då inte den information som vi har nu. Vi har verkligen försökt att följa både Smittskydd Stockholm och FHM:s rekommendationer. Men vi fick ju inte bekräftat förrän senare att det fanns en större smittspridning på Järva. Detta trots att vi ställde frågor.”

Medan svenska myndigheter börjar skylla på varandra för att ha agerat senfärdigt och felaktigt skulle man kunna tro att jag skriver denna text från ett stridsfält. 

Den 25 april ska enligt FHM och Södertälje kommun endast personal som jobbar med vårdtagare som konstaterats ha covid-19 skyddas. De andra behöver inte visir, munskydd eller handskar, anser man. Det räcker med att de följer hygieninstruktionerna.

– De säger åt oss att vi inte behöver skydd samtidigt som både kollegor till mig och flera av våra brukare har smittats, sade L. som arbetar som undersköterska i Södertälje när jag ringde henne. Hon vill inte gå ut med namn eftersom hon är rädd för repressalier om hon berättar. Hon tillade att det känns som rysk roulett.

Under åren 2012–2014 drev jag hemtjänstfirman Omtanke i Södertälje och känner därför en stor del av dem som jobbar inom äldreomsorgen i staden. Helgen 18–19 april gjorde jag en enkät i form av ett SMS som jag skickade till 14 personer som jobbar inom hemtjänsten. Endast tre av dem hade tillräckligt med skydd. Två hade själva köpt visir. De allra flesta som jobbar i äldreomsorgen i Södertälje och på andra platser med många utrikesfödda är själva antingen utrikesfödda eller andra generationens invandrare. Det blir som en ond kedja av virusspridande som ingen myndighet verkar vilja förstå.

Allt fler närstående dör

Jag har bett FHM om ny statistik. Jag vill veta hur många av dem som har avlidit i hela landet som var utrikesfödda och hur många av dem som dött i Stockholm som var det. Jag tänker fortsätta undersöka orsakerna. Jag vet att slumpen kan ha spelat in när många blev infekterade under två minnesstunder i Järvafältet.

Jag är självklart medveten om de kulturella skillnaderna och jag känner väl till de socioekonomiska. Frågor kvarstår som jag och förmodligen många andra kommer att söka svar på:

Hade man kunnat rädda liv om myndigheterna hade agerat snabbare?

Brister kunskapen hos myndigheter om andra kulturer än den etniskt svenska?

Hur kommer det sig att man inte tillräckligt snabbt nådde ut med information till personer med annat modersmål än svenska?

*

Efter att ha skrivit denna text har jag fått veta att ytterligare två av mina släktingar gått bort i covid-19: faster Ziyanet och min sysslings man Jack.