Därför bygger diktaturer fler skyskrapor

Man har länge inom forskningen belagt systematiska skillnader mellan vad politiker i demokratier och diktaturer lägger pengar på. Demokratiskt valda ledare investerar helst i hälsa och utbildning. Sådant efterfrågas i regel av deras väljare.

Diktatorer behöver förstås inte bry sig på samma sätt om befolkningens önskemål. De ser snarare till generalers, polischefers, partieliters, jordägares och religiösa ledares önskemål, eftersom de är beroende av dem för att behålla makten. Och när diktatorn gynnar dessa grupper och sitter tryggt – då kan han lägga pengar på det han själv önskar.

Vita elefanter

Denna logik är viktig för att förstå varför diktaturer investerar mer i vissa typer av stora byggnadsprojekt. Vi pratar inte byggnadsverk i stil med transsibiriska järnvägen eller Öresundsbron. Sådana projekt är dyra, men ger i regel samhällsekonomiska vinster på sikt.

Vi har i vår forskning noterat att diktaturer lägger mer pengar på vita elefanter än vad man gör i demokratier.

Vi syftar snarare på så kallade vita elefanter – stora och dyra påhitt som inte ger någon ekonomisk avkastning (Begreppet kommer från Sydostasien, där härskare kunde ge vita elefanter i gåva till sina ovänner. Eftersom de är heliga kunde de varken användas till arbetsdjur eller avlivas, utan skulle bara utfodras och vårdas. Och beskådas).

Vi har i vår forskning noterat att diktaturer lägger mer pengar på vita elefanter än vad man gör i demokratier. Inga av de historiska monument som nämndes inledningsvis har tillkommit inom något demokratiskt system. Bland dagens diktaturer saknas inte vita elefanter, som till exempel Recep Tayyip Erdogans nya presidentpalats i Turkiet. Det har mer än 1 000 rum, fulla av guld och italiensk marmor. Det har spekulerats i vad palatset kostat, men oavsett summan så kan det knappast kallas en samhällsekonomisk investering.

Så varför lägger vissa ledare så mycket pengar på olönsamma projekt? Svaret är enkelt: vita elefanter kan ge vissa fördelar för ledaren eller de grupper som stödjer ledaren.

Extravaganta palats är trevliga att bo i. Stora och symboltyngda byggnader har även andra funktioner, som att hjälpa härskaren att framstå som mäktig och rik. Sådana maktdemonstrationer fungerar för auktoritära ledare som vill stärka sin prestige – det blir mindre lockande för oppositionen att agera om ledaren framstår som rik och mäktig. Härskaren kan även investera i vita elefanter som gynnar eliterna; det kan vara en vacker religiös byggnad eller en iögonfallande flygplats för businessklass-eliten. När de mäktiga eliterna är nöjda, sitter härskaren säkert.

Varför slösa?

Att härskare har utnyttjat sin position för att slösaktigt berika sig själva och sina vänner är inget nytt. Statsvetare har länge anat att sådant varit vanligare bland diktatorer än bland demokratiskt valda ledare. Så hur ska man mäta resursslöseri på ett systematiskt sätt både i demokratier och diktaturer? Svaret från vår egen forskning lyder: skyskrapor!

Detta gör skyskrapor till effektiva symboler för ledare som vill signalera makt, rikedom och beslutsamhet.

Skyskrapor är moderna skrytbyggen som kan ge stor internationell uppmärksamhet. De är mycket synliga, och till skillnad från exempelvis stora dammanläggningar kan man bygga dem nästan var som helst. Detta gör skyskrapor till effektiva symboler för ledare som vill signalera makt, rikedom och beslutsamhet.

Skyskrapor är också behagliga att bo i och spännande att arbeta i. De utstrålar exklusivitet och ger dessutom god utsikt för den som tar hissen upp. På hemsidan för det planerade Karlatornet (245 meter) i Göteborg beskrivs känslan enligt följande: “Living in a high-rise building really gives great opportunities and a different type of living experience than I think most people really get to experience.”

Dyra skrytbyggen

Den ekonomiska nyttan av skyskrapor varierar dock och beror på hur byggnaden är utformad samt lokala faktorer som markpriset med mera. Det är förstås en större poäng att bygga en skyskrapa på Manhattan än i Åmål. Men oavsett detta är de dyra att bygga. Jeddah Tower i Saudiarabien som planeras bli 1 000 meter högt har en beräknad kostnad på 1,4 miljarder dollar, vilket är mer än Rwandas hela offentliga budget för år 2014. Men bygget av såväl Karlatornet som Jeddah Tower har nu bromsat in till följd av coronapandemin.

På grund av de stora kostnaderna finansieras stora skyskrapor ofta med offentliga medel. Vissa är helt och hållet statliga projekt, som Khan Shatyr Entertainment Centre i Kazakstans huvudstad Nur-Sultan, som beräknas kosta 400 miljoner dollar. Andra byggs med statligt stöd eller finansieras av statsägda bolag.

Skyskraporna har därför egenskaper som gör dem till moderna vita elefanter. De har en tveksam ekonomisk nytta och kan ge en exklusiv fördel för några få. För oss forskare är skyskraporna lätta att mäta och granska; politiska ledare försöker knappast dölja dem – som man i regel gör med annat resursslöseri – och man kan lätt göra internationella jämförelser.

I Chicago – där världens första skyskrapor byggdes – finns “Council of Tall Building and Urban Habitats”, eller CTBUH. Där definieras vad en skyskrapa är (en människobyggd konstruktion på minst 150 meters höjd), och där samlas information om världens alla skyskrapor i en databas.

Utifrån denna databas, som vi använt i vår forskning, finns det till exempel tre färdigbyggda skyskrapor som är mer än 600 meter höga – och de ligger alla i diktaturer. Burj Khalifa (828 meter) i Förenade Arabemiraten, Shanghai Tower (632 meter) i Kina och Abraj Al-Bait (601 meter) i Saudiarabien. I Skandinavien hittar man bara två skyskrapor, nämligen Turning Torso (190 meter) i Malmö och Kaknästornet (155 meter) i Stockholm.

De skyskrapor som byggs i diktaturer har mer karaktär av skrytbygge och resursslöseri än andra.

Men Kaknästornet är ett kommunikationstorn som inte passar beskrivningen av skyskrapor som exklusiva byggnader för eliten. Så i vår studie har vi uteslutit liknande torn och skorstenar. Det innebär att vi har kunnat analysera 5 048 skyskrapor på över 150 meter som är byggda efter år 1900.

Mer pynt på toppen

Så vad säger dessa data om demokrati och diktatur? Vi har hittat flera tydliga mönster som visar att diktaturer i större grad riktar sina resurser mot iögonfallande och dyra skyskrapor.

För det första bygger auktoritära regimer fler skyskrapor och fler meter skyskrapa per år än demokratier. De skyskrapor som byggs i diktaturer har mer karaktär av skrytbygge och resursslöseri än andra. I demokratier byggs framför allt skyskrapor i samband med urbanisering – och detta antyder en viss rationalitet bakom satsningarna. I diktaturer däremot, byggs lika många skyskrapor, oavsett om 10 eller 90 procent av befolkningen bor i städer.

För det andra ser skyskraporna som byggs i diktaturer annorlunda ut än de som byggs i demokratier. Om man jämför data över en byggnads totala höjd med den högst användbara höjden (i form av bostäder eller kontor), så kan man utgå ifrån att denna differens är obeboelig utsmyckning på toppen utan tydlig ekonomisk funktion. Burj Khalifa i Dubai är till exempel 828 m hög, men den högst beboeliga våningen eller kontoret ligger på 585 meters höjd. Det betyder att 29 procent av skyskrapan är dekor. Och detta mönster är tydligt i diktaturernas skyskrapor – det är mer pynt på toppen helt enkelt.

Utan att gå in på de statistiska metoderna i detalj kan vi nämna att dessa uppmätta skillnader inte drivs av olikheter i olje- eller naturresurser, ekonomisk utveckling eller befolkningsstorlek. Vi har kontrollerat för dessa faktorer.

Med allt annat lika, så bygger länder som demokratiseras färre skyskrapor.

Medias roll

För att gräva djupare i varför demokratier bygger färre skyskrapor har vi använt demokratidatabasen V-Dem data vid Göteborgs universitet för att undersöka nyanserna av detta. Kanske bygger demokratier färre skyskrapor för att de är mindre korrupta eller för att den som styr är begränsad av ett parlament? Nej, dessa förklaringar hittar vi inget riktigt stöd för.

I demokratier prioriterar politiker att bli omvalda före att bygga uppseendeväckande skrytbyggen.

Däremot hittar vi belägg för att fria och kritiska medier som ger väljarna information om vad politikerna lägger pengar på är viktigt. Om väljarna får kännedom om slösaktiga megaprojekt som de inte efterfrågar, så vill i regel inte demokratiskt valda politiker bygga sådana. I demokratier prioriterar politiker att bli omvalda före att bygga uppseendeväckande skrytbyggen.

Detta är förstås dåliga nyheter för skandinaviska skyskrapeentusiaster. Med folkvalda politiker och fria journalister lär vi knappast se ett nytt Jeddah Tower på 1 000 meter i våra trakter.

Och vi får väl se hur det går med Karlatornet i Göteborg.

Översättning: Henrik Höjer