Därför bör ”illiberala demokratier” inte kallas för demokratier

mokrati (utan prefix) kallas numera ofta ”liberal demokrati”.²  Men det som begreppet ”liberal demokrati” betyder är att folkstyret begränsas av en författning som föreskriver skydd för mänskliga rättigheter, maktdelning och oberoende domstolar. ”Liberal demokrati” är således inte synonymt med ”demokrati”.

Demokrati är inte en morallära

Samtidigt kallas stater där demokratin i varierande grad övergått i auktoritärt styre för ”illiberala demokratier”.³ Detta språkbruk tycks bygga på missuppfattningen att demokratiska fri- och rättigheter är ett slags liberalt tillval till folkstyre – ett tillval som ”illiberala demokrater” kan välja bort om de bara föredrar demokrati. Men enbart rösträtt i allmänna val innebär inte folkstyre. Medborgarna måste också ha kontroll av agendan, som Robert Dahl uttrycker det.⁴ De måste ha möjlighet att fritt påverka och debattera de olika alternativ som valen handlar om.

Utan demokratiska fri- och rättigheter – som yttrande-, informations- och organisationsfrihet – kan det inte råda demokrati. Däremot kan det råda demokrati utan att vissa liberala rättigheter respekteras. Vad som anses vara viktiga liberala rättigheter har varierat. För de amerikanska grundlagsfäderna var den privata äganderätten den viktigaste. Numera betonar många liberaler olika minoritetsrättigheter, till exempel för kulturella och sexuella minoriteter. Men graden av liberalism i ett samhälle sammanfaller inte med graden av demokrati. En stat kan uppvisa en hög grad av demokrati samtidigt som medborgare utsätts för beslut som anses diskriminerande och omoraliska ur ett liberalt perspektiv. Demokrati är en maktordning – inte en morallära.

Rättigheter som inte är nödvändiga för folkstyret som sådant kan inskränkas utan att graden av demokrati minskar. Till exempel homosexuellas rättighet att bilda familj. Att denna typ av rättigheter inte ingår i demokratibegreppet illustrerar den moraliska risken med demokrati.

Även en politisk styrning av domstolsväsendet och forskningen kan förenas med demokrati. Det som utmärker länder som (felaktigt) kallas för ”illiberala demokratier” är att de kränker både demokratiska och liberala principer. När de inskränker yttrandefriheten inskränks demokratin, när de förbjuder homosexuella att bilda familj inskränks en liberal rättighetsprincip.

”Majoritetens tyranni”

Statsvetaren och CNN-journalisten Fareed Zakaria, som introducerade begreppet ”illiberal demokrati”, gör en tydlig begreppslig åtskillnad mellan demokrati och liberalism.⁵ Liberaler har varit rädda för demokrati, påpekar han, och citerar Alexis de Tocquevilles varning för majoritetens tyranni: ”Det demokratiska styrelseskickets själva väsen består i majoritetens absoluta suveränitet”.⁶

Enligt Zakarias språkbruk är ”illiberal demokrati” en demokrati där medborgarna har denna absoluta suveränitet. Men en förutsättning för ”illiberal demokrati” i denna mening är att medborgarna har alla de demokratiska fri- och rättigheter som möjliggör folkstyre. Medborgarna kan dock med hjälp av demokratiska fri- och rättigheter kränka liberala rättigheter. Den liberala demokratin, som Zakaria och Tocqueville förordar, syftar till att förhindra detta.

I västerländska statsskick kombineras demokrati och liberal konstitutionalism i olika proportioner. I den brittiska så kallade Westminstermodellen, med majoritetsval och ett parlament som i princip är suveränt att stifta vilka lagar de vill, är graden av demokrati större och graden av liberalism mindre än i USA och Tyskland, vars författningar föreskriver maktdelning och rättighetsskydd.⁷

Orbán är en auktoritär populist

Zakarias tes är att demokrati utan liberal konstitutionalism inte bara kan hota liberala värden, utan demokratin som sådan.⁸  Men han menar inte, i likhet med Robert Dahl, att demokrati per definition måste vara ”liberal”. Båda hävdar att liberal demokrati innebär att utrymmet för demokratiska beslut begränsas.⁹ Men enskilda medborgares demokratiska fri- och rättigheter får inte begränsas – varken i en ”liberal” eller ”illiberal demokrati”. Att inskränka demokratiska fri- och rättigheter i namnet av ”illiberal demokrati” är lika falskt som att göra det i namnet av ”folkdemokrati”.

Således kan inte Orbán, Erdogan och Putin beskrivas som demokrater som är emot liberalism. De är auktoritära populister som är emot både liberalism och demokrati. Därför är uttrycket ”illiberala demokratier” en missvisande beteckning på de stater de styr. En lämpligare beteckning är ”competitive authoritarianism” – ett elitstyre med inslag av defekta och riggade demokratiska procedurer.¹⁰