Endast den mest dumdristige hade på den tiden satsat pengar på att de ociviliserade vildarna i norra Europa, tusen år senare, skulle visa sig ha haft en exceptionell månghundraårig välståndsutveckling om man ser till bostadsförhållanden, medicinska och tekniska innovationer, utbildningsmöjligheter och individuell frihet.
Under 1800-talet och ett antal decennier in i det följande seklet skulle denna västliga utväxling få konsekvenser som slaveriets avskaffande, kvinnofrigörelse, allmän skolgång och förbättrade levnadsomständigheter för de sämst ställda.
Parkeringsfrihet under ansvar
Knappt tusen år efter Ibn Ahmads levnad fick de amerikanska forskarna i nationalekonomi Ted Miguel och Ray Fisman en idé. Eftersom anställda vid FN-högkvarteret i New York inte omfattades av stadens regler om parkering, beslöt sig forskarna för att undersöka i vilken mån FN-personalen missbrukade sina rättsliga förmåner genom att strunta i stadens parkeringsbestämmelser. Man var ju fri att ställa bilen nästan var som helst. Mot den lockelsen stod förstås uppfattningen att parkeringsreglerna inte fanns till för sin egen skull, utan att de var konsekvenser av det som Jean-Jacques Rousseau benämnde som allmänviljan, la volonté générale.
Parkeringsbeteendet visade sig korrelera med faktorer som tillit, korruption och främlingsfientlighet…
Svenskar visade sig tillhöra de mest laglydiga FN-tjänstemännen. Oberoende av möjligheten att dubbelparkera med risk för att försvåra för andra bilister, cyklister och fotgängare, agerade nordeuropéer i enlighet med samma regler som gällde för stadens övriga medborgare. I den andra ytteränden placerade sig diplomater från exempelvis Kuwait. Parkeringsbeteendet visade sig korrelera med faktorer som tillit, korruption och främlingsfientlighet, men också med förekomsten av klaner och kusinäktenskap i hemlandet.
I sin nya tegelstenstjocka bok The weirdest people in the world. How the west became psychologically peculiar and particularly prosperous undersöker antropologen och Harvard-professorn Joseph Henrich, utifrån ett kulturevolutionärt perspektiv, faktorerna bakom västvärldens enastående framgångar från renässansen till i dag. Joseph Henrichs syfte är att förklara uppkomsten av de skillnader i mentalitet som framkommer i studien av FN-personalen. För att ro den uppgiften i land konsulteras mängder av discipliner: ekonomisk historia, antropologi, socialpsykologi, kognitionsvetenskap, evolutionär kulturhistoria, genetik, medicin, religionshistoria, rättshistoria, idéhistoria – för att bara nämna några.
Det mönster som faller ut vittnar om att den stora skiljelinjen geografiskt och historiskt går mellan statsbaserade samhällen och gemenskaper organiserade på grundval av släkttillhörighet. Antropologiska studier visar att släkt- eller klanbaserade gemenskaper är det ”normala” sättet att organisera samhälleliga gemenskaper, om man med ”normal” avser de historiskt och geografiskt sett mest utbredda.
Seglivad klankultur
Anledningen till denna dominans är att de släktbaserade organisationsformerna visat sig överlevnadsbenägna ur ett kulturevolutionärt perspektiv, inte minst därför att klaner på ett effektivt sätt kunnat skalas ner eller upp efter behov.
Nymodigheter, förändringar och främlingar betraktas med skepsis, fientlighet eller förakt.
Med klanen kommer dock ofta ett paket av värderingar. Klansamhället är till sitt väsen kollektivistiskt och lämnar inget utrymme för individuella egenheter eller ambitioner om självförverkligande. Lojalitet med den egna familjen och släkten är ett oruckbart krav, i stort som smått, samt ett nödvändigt villkor för att klanen ska kunna fullgöra sina plikter mot de enskilda medlemmarna i fråga om polisiärt eller militärt beskydd, sjukvård, ekonomisk hjälp och rättskipning.
Klanen är till sitt väsen tillbakablickande och fäster stor vikt vid traditioner och vid de historiska band som binder släkten samman och knyter den till vissa anfäder eller anmödrar. Nymodigheter, förändringar och främlingar betraktas med skepsis, fientlighet eller förakt.
Mot detta sätt att organisera grupper av människor ställer Joseph Henrich den sorts samhällssystem som han kallar WEIRD. Det är ett dubbeltydigt begrepp; dels en akronym baserad på de initiala bokstäverna i orden western, educated, industrialized, rich och democratic, dels åsyftas det faktum att det västerländska statsbaserade samhället är en historisk och geografisk anomali.
I sin bok försöker Henrich förklara varför den europeiska historien tog en så oväntad vändning. Varför centrerades den västliga världen kring en abstrakt idé om staten i stället för runt den betydligt mer konkreta släkten – med allt vad en sådan historisk gir inneburit för synen på tillit, individuell frihet, förändringsbenägenhet och intresse för främmande eller avvikande människor?
Katolska kyrkan och monogamin
Svaret framstår som minst sagt banbrytande. Henrich lyfter nämligen fram vad som på senare tid vanligtvis framställts som historiens bad guys: för det första den katolska kyrkan under medeltiden och i synnerhet dess engagemang för det monogama äktenskapet och kärnfamiljen. För det andra kapitalismens genombrott under renässansen och för det tredje protestantismens utbredning i Nordvästeuropa under det senaste halv-milleniet.
Under många århundraden förde kyrkan från 300-talet och framåt kampanjer som decimerade klanernas makt. Man lagstiftade systematiskt mot kusingiften, mot polygama äktenskap och mot regler som att den kvinna vars man dör ska gifta om sig med den döde makens bror.
Henrichs resonemang om polygami kan tas som exempel på hur otvunget han rör sig mellan dels olika discipliner, dels mikro- och makronivåer i historien. Redan i ett samhälle med en moderat form av polygami, där den femtedel som åtnjuter högst status av samtliga män gifter sig med tre-fyra fruar vardera, medan resten av männen lever i monogama äktenskap, kommer 40 procent av alla män att förbli ogifta. Detta kan i sin tur relateras till det faktum att mäns testosteronnivåer sjunker i fasta relationer, och än mer när de blir fäder. Lägre testosteronnivåer är i sin tur produktiva ur ett samhälleligt perspektiv, då de innebär större mått av impulskontroll, självdisciplin och långsiktigt agerande samt mindre av risktagande och våld.
Polygami underblåser på så vis (genom att många män aldrig gifter sig och får barn) indirekt beteenden som står i konflikt med den sorts arbetsmoral som exempelvis sociologen Max Weber pekat på som typisk för den protestantiska världen.
Att kärnfamiljen genom kyrkliga dekret prioriterades på bekostnad av släkten, ledde å sin sida under medeltiden till mer egalitära och mindre auktoritära familjestrukturer än vad som var fallet i klanbaserade samhällen. Dessa tendenser underblåstes sedan av skråväsendets genomslag och skapandet av kommersiella nätverk som visade sig mer lönsamma än de släktbaserade.
Frivillighet, individualism och konkurrens
Magdeburgrätten – det vill säga de stadslagar under 900-talet som var typiska för de självstyrande handelsstäderna – statuerade att fäder inte skulle straffas för mord eller dråp utförda av deras söner. Så skapades i allt högre grad lagliga skydd för personlig frihet, individuella rättigheter och privategendom. Befriat från släktbaserade organisationsformer sökte sig folk i allt högre grad till relationer, gemenskaper och sammanhang som inte så mycket var baserade på konformitet och lydnad som på frivillighet, individualism och konkurrens mellan olika aktörer.
De synsätt som därmed växte sig starka tog sedan protestantismen fasta på i sin individbaserade kristendomstolkning, vilken därtill stimulerade läskunnigheten. Därefter byggde ledande europeiska intellektuella under 1600- och 1700-talen vidare på de egalitära och meritokratiska uppfattningarna, liksom på de idéer som vuxit fram i de protestantiska länderna om vikten av personligt ansvar.
Manegen hade alltså krattats i över tusen år, när 1700-talets filosofer presenterade sina idéer om individuell autonomi och frihet…
För Henrich framstår på så vis upplysningsfilosofins vurm för demokratiska och representativa styrelseskick, liksom för staten som garant för individens autonomi och frihet, som en konsekvens av en mångtusenårig, kumulativ process. Manegen hade alltså krattats i över tusen år, när 1700-talets filosofer presenterade sina idéer om individuell autonomi och frihet, naturliga rättigheter, likhet inför lagen och vetenskapsideal underkastade ett kritiskt verkande förnuft, bortom kollektiva identiteter.
Som ett välbehövligt korrektiv! Så kan Joseph Henrichs försök att ringa in kärnan i det västerländska tänkandet och samhället beskrivas idag – i en tid när det inom forskning, politik och medial opinionsbildning okritiskt kolporteras en bild av den moderna västvärlden och dess historia som byggd på förtryck av olika slag, på det ena området efter det andra. Den tolerans för det annorlunda, den höga värdering av självförverkligandet och den frihetssträvan som den västliga världen ofta sägs motverka, är i själva verket dess DNA. Att inte förstå det, tror jag grundar sig i en säregen form av kulturchauvinism: i ett ointresse för det djupt unika, kulturbundna och egenartade både i ens egen kultur och hos andra.