Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Kultur |

SVT:s damhockeyparadox – mer mångfalds­arbete, färre applåder

Jämställd applåd. Herrarnas ishockeyliga SHL har mer än 30 gånger så många åskådare som damernas motsvarighet SDHL, men i sportsändningarna behandlas SDHL:s matcher som nästan lika stora nyheter. Foto: Anders Wiklund/TT

Kön, åsikter, hudfärg, region, ursprungsland. Frågan om rättvis representation används nu som vapen av såväl borgerliga public service-kritiker som progressiva medarbetare. Journalisterna Per-Axel Janzon och Lars Åberg har för Kvartals räkning tittar på hur public service arbetar med mätningar av utbud och av medarbetarnas könstillhörighet och etniska bakgrund. De visar också hur SVT:s och SR:s traditionella förebild, brittiska BBC, nu försöker leda medievärlden genom ett stenhårt arbete med representation.

Av Per-Axel Janzon och Lars Åberg | 5 november 2020
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
I korthet Stöd Kvartal
I korthet
  • Medarbetarnas kön och etniska bakgrund blir allt viktigare för public service.
  • Mångfald ses som en exakt och mätbar rättvisa som gör att olika grupper får det utrymme i medierna som de borde ha i kraft av sin storlek.
  • Könsmätningar och aktiv rekrytering ska råda bot på obalanser i utbudet.
  • Mångfaldsprojekt leder dock sällan till mer mångfald.
  • Många tittare känner inte igen sig i de perspektiv och åsikter som kommer fram i programmen.
  • Herrarnas ishockeyliga SHL har mer 30 gånger fler åskådare än damligan SDHL, men i sportsändningarna behandlas deras matcher som nästan lika stora nyheter.
  • På UR Play finns mer program  som behandlar begreppet feminism än  det samlade utbudet om socialism, liberalism eller konservatism.
  • Svensk public service brukar inspireras av BBC, som arbetar stenhårt med mångfald.
  • Problemet är att journalister inte har blivit utsedda att representera någon grupp. Publiken förväntar sig i stället att de ska vara opartiska.
I somras skrev New York Times musikkritiker Anthony Tommasini1  att symfoniorkestrar i fortsättningen borde ta hänsyn till ras och kön när nya musiker engageras.

Hans utgångspunkt var att ”den förfärande rasmässiga obalansen” i orkestervärlden måste förändras och som lösning rekommenderade han att man upphör med ”blind auditions”, alltså uppspelningar där man inte ser musikerna. Det meritokratiska inslaget vid anställningar har enligt Tommasini lett fel och bör därför tas bort ”om musikerna på scen bättre ska kunna spegla den mångfald av grupper som de ska spela för”. Icke-vita musiker bör således kvoteras in, även om de skulle vara sämre.

Läs mer Visa mindre