Dagens skola rustar barnen för orten i stället för samhället

Allt detta har skett trots att båda politiska sidor envist har genomfört ett stort antal reformer under de senaste 30 åren. Förändringar i läroplaner, betygssystem, målrelateringar och stödfunktioner har inte hjälpt.

Präglad av samtiden

Skolans arbetssätt påverkas av samtidens ideologier. Den megatrend som fört skolan från klassrummet präglat av en gemensam agenda till en miljö där alla gör olika saker i sin egen takt präglar idag alla nivåer som har inflytande på skolan. Såväl lärarutbildningarna, den dominerande trenden inom utbildningsforskningen, skolans splittrade huvudmannaskap och de statliga verkens aktiviteter ser det gemensamma klassrummet som en föråldrad modell.

Det kommer krävas djupgående kulturförändringar inom skolans styrning för att få en varaktig förbättring.

Den huvudsakliga påverkan kommer från amerikanska pedagogiska modeller.¹ Idéer som likställer barns uppgivna preferenser eller svårigheter med synen att barn har ”olika sätt att lära sig på” har kommit att slå igenom i det att barn idag löser individuella uppgifter, skapar sitt eget läromaterial och att den gemensamma basnivån för kunskap och färdigheter betonas allt mindre .

Ovanpå detta vet vi att bostadssegregationen har ökat, att barn sover någon timme mindre än för 20 år sedan, att nästan alla konsumerar sociala medier långt utöver rekommenderad dos, vilket leder till att träningen av inlärningens mekanismer blir lidande. Det är helt förutsägbart att den enskilde elevens resultat alltmer präglas av hemmets socioekonomiska status, kön och etnisk härkomst.

Lite råare uttryckt har vi idag en skola som anpassar barnen tillbaka till orten.

Överindividualisering maler ner framgångarna

Den mörka bilden gäller inte alls bara Sverige. Vi ser samma utveckling i flera andra länder. Då och då ser man hur länder bryter sin nedåtgående trend, men sällan på ett uthålligt sätt. Både Storbritannien och Tyskland har gjort försök och lyckats bättre en tid, men trenden med överindividualisering har efter hand malt ner framgångarna. Det som präglar alla sådana förändringsprojekt är att de skett trots rådande pedagogisk ideologi och att man fokuserat på att kontinuerligt få in tillförlitliga resultat rörande skolans prestation.

I Storbritannien finns sedan många år nationell detaljerad statistik på läsning, stavning, användning av skiljetecken, aritmetik, frånvaro och liknande. Man har alltså möjlighet att direkt se vilka skolor eller regioner som haltar.

Pedagogikens hegemoni över skolans innehåll och organisation illustreras bra av hur politikens vilja att komma tillrätta med fallande läs- och skrivfärdigheter i skolan hanterades. Politiken beställde en ”läs- och skrivgaranti” som, efter att ha malts på departements- och skolverksnivå, omvandlades till en ”åtgärdsgaranti” utan möjlighet att kvantitativt bedöma om insatserna varit effektiva.

Enskilda åtgärder kommer inte långsiktigt ge den skola som Sverige behöver. Det kommer att krävas djupgående kulturförändringar inom skolans styrning för att få en varaktig förbättring. För det första måste samhället löpande kunna följa resultaten. När PISA-resultaten visar att 25 procent av svenska 15-åringar inte kan läsa och förstå enkla texter (når inte nivå 2 av 9) borde kanske den första åtgärden vara att se till att få tillförlitliga data rörande hur stor andel av barnen som tillägnar sig läs- och skrivkunnighet på ett bra sätt i klasserna 1-3.

En antikvantitativ tradition

Skolverkets obligatoriska bedömningsstöd, som efter kritik reformerats i flera omgångar, klarar inte av uppgiften. Inte ens rektorn på en skola kan hålla sig informerad. Det beror på att det är utformat i den antikvantitativa tradition som råder inom pedagogiken. Det perspektivet måste berikas med annan kunskap.

En möjlig väg till kursändring har nyligen på ett välgrundat sätt sammanfattats i boken Det oumbärliga klassrummet (Natur och Kultur 2024) av kognitionsforskarna Magnus Haake och Agneta Gulz. Hela utvecklingen mot överindividualiseringen i klassrummet kläs av när den vetenskapliga grunden utvidgas från det inompedagogiska perspektivet med kunskaper från närliggande vetenskaper som kognitionsvetenskap, psykologi och i viss mån utvecklingsbiologi.

Boken borde leda till självprövning inom hela skolans alla styrande nivåer, kanske framför allt på Skolverket och Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Läsandet är en grundbult eftersom det berikar språk, förståelse, symbolspråk och omvärldsförståelse.

All inlärning bygger på uppmärksamhet, motivation och uthållighet. Små barn tränar detta genom att härma andra och motiveras via social återkoppling från omgivningen. Först när individens värderingssystem vuxit till sig börjar den inre motivationen guida individen framåt. Ett klassrum som har en gemensam process tränar precis de grundfärdigheterna. Det stöder vuxenblivandet och förmågan att känna att man kommer till sin rätt i gruppen.

Det behövs färdigheter som man tränar genom att gång på gång utföra dem. Man lär sig inte att cykla eller läsa genom att få en instruktion. Man behöver träna själv tills det sitter, och den gemensamma processen i klassrummet är ett viktigt instrument för att få med sig de som behöver det mest. När klassrummets aktiviteter domineras av enskilda aktiviteter kommer de som inte utvecklat sin inre guide att ägna kraften till allt annat än att komma vidare i lärprocessen. Då händer det som kunskapsmätningarna visar – att skillnaden mellan de som kommit igång och de som inte gjort det tilltar.

Läsandet en grundbult

Motivation utvecklas när känslan av att man gör framsteg infinner sig. Det gäller att barnet når den känslan själv, och det behöver inte vara stora framsteg. Glädjen ligger i att lyckas i sina egna ögon. För att nå dit behöver undervisningen ordnas så att utmaningarna ökar i takt med elevernas möjlighet att klara av dem. Upplevelsen att det lönar sig att anstränga sig är fundamental för att utveckla det slags nyfikenhet som krävs för att klara sig i framtidens samhälle.

Läsandet är en grundbult eftersom det berikar språk, förståelse, symbolspråk och omvärldsförståelse. Att läsa själv är inte detsamma som att lyssna till en text. Ett bra talat och skrivet språk är det bästa man kan ge en individ tidigt i livet. Dagens mode med att anpassa bort läsningen med bildstöd, ljudböcker/uppläsning blir segregerande. Utan bra läs- och skrivfärdigheter blir matematiken oöverstiglig, och barnet når aldrig till nivån att känna framstegen inom sig.

Det är absolut inte barnens fel att det ser ut som det gör i skolan. Det är inte heller lärarnas fel. Det rådande pedagogiska paradigmens grepp om skolans grunduppdrag, dess utvärdering och arbetsformer måste förändras. Insikter från andra vetenskaper måste ges mer utrymme om vi ska få en skola som klarar sina två grunduppdrag.