Dagens osmarta soldater

Redan 2011 klagade många ryska officerare över andelen rekryter ”av dålig kvalitet” med ”låg intelligenskvot och utbildningsnivå”.² Sedan dess har den ryska staten dramatiskt sänkt den kognitiva ribban för sina soldater. Vladimir Putins order om mobilisering gav lokala värvningskontor rätten att kalla in rekryter med ”begränsad lämplighet för militärtjänst”, däribland personer ”med diagnosen psykisk utvecklingsstörning, förutsatt att den är mild”.^{3 4} Detta innebär i praktiken att en ung man med en intelligenskvot på 50 kan utrustas med en Kalasjnikov och skickas till den ukrainska fronten.

Myndigheterna har därtill undvikit att kalla in högutbildade ryssar från storstäderna. Försök att rekrytera sådana personer riskerar att framkalla arga protester och politisk oro. Man har i stället pressat fattiga och eftersatta regioner på landsbygden att leverera så många unga män som möjligt. Kvantitet har som vanligt prioriterats över kvalitet, och militärens redan lågt satta krav har åsidosatts.⁵ Rapporter från krigszonen tenderar att bekräfta denna mörka bild av de ryska beväringarnas kognitiva förmågor.⁶

Den amerikanska militärens dilemma

Även USA:s försvarsmakt har på sistone haft svårt att hitta duglig personal. Detta är delvis en följd av militärens låga status inom landets elit. Efterkrigstidens presidenter – från Dwight Eisenhower till Gerald Ford – hade alla tjänat sitt land under andra världskriget. Men deras sentida efterträdare Bill Clinton, George W. Bush, Donald Trump och Joe Biden undvek alla tjänstgöring i Vietnam. Barack Obama hånades för sin militära okunnighet när han felaktigt uttalade ordet för fältsjukvårdare (”corpsman”) under ett anförande. Det är troligt att Obama aldrig hade umgåtts med militärer på nära håll innan han blev president.

Behöver man verkligen vara smart för att kriga?

Alla amerikanska rekryter genomgår ett intelligenstest vid namn Armed Forces Qualification Test (AFQT). Utifrån sina resultat på testet placeras de i olika kategorier. Personer vars resultat på AFQT motsvarar en intelligenskvot omkring 80 eller lägre placeras i kategori V, och utesluts från all tjänstgöring. Kategori IV inkluderar personer med ett ungefärligt IQ mellan 80 och 90. Även dessa individer betraktas med viss skepsis, varför militären länge såg till att hålla andelen personal ur kategori IV under två procent. Under det fredliga 1990-talet var detta sällan något problem. Men efter några års krig i Irak och Afghanistan började flödet av kvalificerade rekryter att sina, och andelen soldater ur kategori IV steg till över fyra procent.⁷

Tragiska historier om kognitivt undermåliga soldater började snart dyka upp i amerikanska medier.⁸

På senare år har den amerikanska militären med nöd och näppe lyckats hålla andelen soldater ur kategori IV under fyra procent. Detta har man delvis uppnått genom att sänka krav gällande fysisk styrka, kondition, kroppsvikt och genomförd skolgång.^{9 10} Trots dessa åtgärder har militären ofta misslyckats med att nå sina rekryteringsmål, och lider nu akut brist på personal.¹¹ En åtgärd under övervägande är att helt enkelt avskaffa kognitiva tester som AFQT. I en rapport från år 2020 rekommenderade den dåvarande försvarsministern Christopher Miller att militären ”tar bort lämplighetstester som negativt påverkar mångfalden”. Ett sådant drag skulle dramatiskt öka mängden tillgängliga rekryter – i synnerhet bland svarta och latinos. Det skulle även bidra till mer mångfald, vilket enligt Pentagons presstalesman Jonathan Hoffman kommer att göra den amerikanska militären ”starkare, bättre och mer effektiv”.¹²

Varför testa intelligens?

Varför bryr sig militären ens om att testa sina soldaters intelligens? Behöver man verkligen vara smart för att kriga? Psykologen Linda Gottfredsons klassiska definition av intelligens ger här en viss vägledning:

”Intelligens beskriver en generell mental kapacitet som bland annat involverar förmågan att resonera, planera, lösa problem, tänka abstrakt, förstå komplexa idéer, lära sig snabbt och lära sig av erfarenhet. Det handlar inte bara om boklig lärdom, smal akademisk skicklighet eller att göra bra ifrån sig på test. Snarare avspeglar intelligens en bredare och djupare förmåga att förstå sin omgivning – att ’fatta galoppen’, begripa saker eller ’lista ut’ vad man ska göra.”¹³

Gottfredsons observationer återspeglas väl i en rapport sammanställd av tankesmedjan RAND Corporation år 2005. Rapporten innehåller en stor mängd studier av amerikanska soldater med olika intelligensnivå. Av analysen från RAND att döma lyckas smarta soldater faktiskt bättre än sina mindre smarta kamrater med allt – från att skjuta kanon till att landa på hangarfartyg. Andra faktorer – såsom utbildning eller erfarenhet – kan bara delvis kompensera för skillnader i kognitiv förmåga.¹⁴

Analyser av mönstringsdata från det fredliga Sverige visar även att de som presterar sämst i intelligenstesten i 17-årsåldern löper över fyra gånger högre risk att dö före 45 års ålder jämfört med dem som presterar bäst.

Dessa slutsatser kan knappast vara någon nyhet för militärer gamla nog att ha stridit i Vietnam. De vet mycket väl vad som händer när obegåvade mannar skickas till fronten.

Lärdomar från Vietnam

År 1966 stod president Lyndon Johnson och hans försvarsminister Robert McNamara inför ett dilemma. Kriget i Vietnam hade börjat hetta till på allvar, och den amerikanska krigsmaskinen led akut brist på manskap. Var skulle man hitta de tiotusentals nya rekryter som militären behövde? Johnson och McNamara övervägde kort att kalla in nationalgardet eller värva collegestudenter. Sådana åtgärder var dock politiskt riskabla, eftersom de kunde irritera landets medelklass. I stället valde man att rekrytera unga män ur kategori V – alltså de som misslyckats på militärens intelligenstest. I oktober samma år lanserade försvarsdepartementet ett initiativ vid namn Project 100.000, vars syfte var att årligen rekrytera 100 000 kognitivt lågfungerande män för att kriga i Vietnam.

Utöver att hunsas av sina egna vapenbröder löpte lågbegåvade soldater tre gånger högre risk än andra soldater att dö i fält…

McNamara ansåg att militär tjänstgöring skulle rädda sådana personer från liv präglade av ”sysslolöshet, okunskap och apati” och ge dem färdigheter som de kunde använda efter kriget. Han hade också förhoppningar om att höja rekryternas intelligensnivå med hjälp av moderna, teknologiska läromedel. I ett känt tal hävdade försvarsministern att ”en lågfungerande elev kan använda videoband som ett hjälpmedel i sin formella undervisning och därmed bli lika skicklig som en högfungerande elev”.¹⁵

Sammanlagt rekryterades ungefär 350 000 mannar inom ramarna för Project 100.000. De flesta kom från fattiga förhållanden – vita bondpojkar från landsorten och svarta pojkar från innerstadens ghetton. Projektet blev en total katastrof och gjorde Robert McNamara till ett hatobjekt bland amerikanska officerare. I sin bok McNamara’s folly: The use of low-IQ troops in the Vietnam war beskriver författaren och krigsveteranen Gregory Hamilton hur illa det gick för McNamaras lågbegåvade rekryter – eller ”McNamara’s morons”, som de ofta kallades. Utöver att hunsas av sina egna vapenbröder löpte lågbegåvade soldater tre gånger högre risk än andra soldater att dö i fält, till följd av sin oförmåga att tänka snabbt och kommunicera effektivt. De var därtill mer benägna att beskjuta sina egna kamrater av misstag. Som en tjänsteman vid Pentagon senare uttryckte saken: ”Den senfärdige soldaten riskerar inte bara att dö själv, utan orsakar också andras död”.¹⁶

Efter krigets slut

Jag hörde själv först talas om ”McNamara’s morons” från en socialarbetare vid ett amerikanskt sjukhus för krigsveteraner där jag arbetade för några år sedan. Min kollega ondgjorde sig över en av våra gemensamma klienter – en äldre, hemlös veteran från Vietnamkriget. Trots omfattande sociala insatser hade vår klient en tendens att bli vräkt från sina tillfälliga bostäder – vanligen till följd av hotfullt eller störande beteende under berusning. Som min kollega lite grovt beskrev vår klients problematik: ”He just keeps fucking up”.

Sjukhusets journalsystem angav inte vilka Vietnamveteraner som hade ingått i Project 100.000. Men ofta gick det att lista ut i alla fall. Avbruten skolgång och dålig läskunnighet var tydliga ledtrådar. Soldater med låg intelligenskvot hade också särskilt svårt att hantera övergången till det civila livet. Utöver sina bekymmer med att klara sig i fält så löper lågbegåvade soldater en ökad risk att utveckla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) efter slutförd tjänst.¹⁷ Detta är egentligen inte så förvånande, med tanke på hur PTSD utvecklas. En soldat hör en flygsiren. Några sekunder senare slår en bomb ner, och han träffas av splitter. Djupt inne i soldatens hjärna uppstår ett slags koppling mellan ljudet av en siren och en fruktansvärd händelse. Denna koppling består långt efter att kriget är över och soldaten har åkt hem. En polissiren gör honom livrädd eller ursinnig. Musiken från grannens fest får honom att vakna kallsvettig och leta efter sitt vapen. Han är ständigt på sin vakt och litar inte på någon.

Psykologisk behandling för PTSD går ofta ut på att frikoppla ett ofarligt stimulus från en skrämmande upplevelse. Under terapins gång lär sig patienten inse att alla höga och gälla ljud inte åtföljs av flyganfall. I neurologisk mening kan man säga att hjärnans mer utvecklade och ”smartare” frontallob tränas för att kontrollera dess lägre och mer primitiva strukturer. För personer med en väl fungerande frontallob kan sådan behandling vara till stor hjälp. Men mindre begåvade personer är också mindre mottagliga för psykoterapi, och deras symtom förblir ofta okontrollerade. I brist på andra medel griper de efter flaskan eller crackpipan för att stilla sina demoner.

Följder för Ryssland

Vilka följder får rekryteringen av lågfungerande soldater för den ryska militären? Svaret är inte helt uppenbart. Som statsvetaren Valerij Solovej nyligen påpekade så skiljer sig dagens ryska militärdoktrin inte nämnvärt från den som Stalin tillämpade under andra världskriget.¹⁸ Tonvikten ligger fortfarande på massiva frontalangrepp, med hög tolerans för dödsoffer i de egna leden. Denna taktik har visat sig föga effektiv i Ukraina, men är åtminstone väl lämpad för den ryska militärens ”pöbeltrupper”. Varför selektera för hög intelligens när många soldater ändå kommer att mejas ner av fiendens kanoner?

Tillgång till modern vapenteknologi gör det å andra sidan möjligt för inkompetenta soldater att ställa till med problem långt bortom själva slagfältet. Den 17 juli 2014 sköts passagerarplanet Malaysia Airlines Flight 17 (MH17) ner över ett område i östra Ukraina, kontrollerat av ryssvänliga separatister. Nästan genast utpekades den ryska regeringen som skyldig till dådet. Men att Vladimir Putin själv skulle ha gett order om att skjuta ner planet är det nog ingen som tror. Nedskjutningen av MH17 blev en diplomatisk katastrof för Ryssland, trots regimens ivriga försök att skylla ifrån sig.

Ändå finns det skäl att oroa sig för amerikanska militärers kognitiva förmågor.

Den ryske nationalisten och före detta separatistledaren Igor ”Strelkov” Girkin har sedermera tagit på sig det ”moraliska ansvaret” för nedskjutningen, men förnekar att han själv skulle ha gett ordern.¹⁹ Det är troligt att han talar sanning. I intervjuer framstår Girkin som en intelligent person och knappast någon som skulle skjuta ner ett civilt flygplan av misstag.²⁰ Desto mer sannolikt är att mindre kloka medlemmar av Girkins illa selekterade manskap fick tillgång till teknologi som de inte förstod eller förmådde hantera korrekt.

Följder för USA

Rekryteringen av soldater i USA präglas förstås av större noggrannhet och omdöme än i Ryssland. Än så länge talar ingen öppet om att anställa rekryter ur kategori V, även om avskaffandet av intelligenstester vid mönstring skulle kunna få samma slags följder. Å andra sidan ställs amerikanska soldater ofta inför svårare uppgifter än ryska. Utöver att besegra arméer i fjärran land förväntas den amerikanska militären vinna lokalbefolkningens hjärtan och sprida västerländska värderingar. För sådana uppdrag bör varje soldat uppvisa en ”tydlig, nyanserad och empatisk förståelse för konfliktens väsentliga natur”, för att citera en manual sammanställd av armégeneralen David Petraeus.⁷

Ändå finns det skäl att oroa sig för amerikanska militärers kognitiva förmågor. En rad pinsamma och dödliga olyckor till havs har på senare år blottat stora kompetensluckor hos manskapet.

I juni år 2017 kolliderade jagaren USS Fitzgerald med ett civilt handelsfartyg utanför Japans kust. Två månader senare körde en annan jagare – USS John McCain – rakt in i en oljetanker strax utanför Singapore. Utredningar av båda olyckorna avslöjade utbredd inkompetens bland såväl sjömän som officerare.^{21 22} Tre år senare utbröt en brand på amfibiefartyget USS Bonhomme Richard, som då låg förtöjt utanför San Diego. Till följd av en ”lång serie misslyckanden” och bristande omdöme och duglighet hos besättningen drog släckningsarbetet ut på tiden, och flottan tvingades till slut att sälja fartyget som skrot.²³

Krig i framtiden

Håller världens arméer på att bli mindre intelligenta? Det är förstås omöjligt att säga med säkerhet. Ingen militär myndighet skulle någonsin erkänna att man sänkt den intellektuella ribban för den egna personalen. Men indicier från två av världens största militärmakter – USA och Ryssland – antyder en sådan utveckling. Den ryska militären har i praktiken slagit upp dörrarna för soldater med klara förståndshandikapp.

Amerikanerna rör sig långsamt i samma riktning – mot en inkluderande mångfald, som det så vackert heter.

Om min analys stämmer så kommer allt mer sofistikerade vapen att hamna i händerna på allt mindre sofistikerade personer.

Hur kommer ovanstående utveckling att påverka framtidens väpnade konflikter? Om min analys stämmer så kommer allt mer sofistikerade vapen att hamna i händerna på allt mindre sofistikerade personer. En tänkbar följd av detta är en ökad frekvens av olycksfall och militära självmål. Psykiska trauman från krig kommer också alltmer att drabba personer som är särskilt dåligt utrustade för att hantera dem. Statistik över självmord och drogmissbruk bland amerikanska krigsveteraner talar här sitt eget, tragiska språk.²⁴

Slutligen är det viktigt att framhålla att de allra flesta människor har något att bidra med till samhället, oavsett vilken intelligenskvot de råkar ha fötts med. Ett gott samhälle kan ta tillvara varje individs unika resurser under devisen ”rätt man på rätt plats”. Som Gregory Hamilton själv påpekar i sin bok om Vietnam så kan personer med låg intelligenskvot göra stor nytta inom en organisation, förutsatt att de åläggs enklare uppgifter i en relativt stressfri miljö.

Men att utsätta svagbegåvade individer för den typ av stress, komplexitet och kaos som ett modernt krig innebär är inte bara en dålig idé rent militärt, utan också djupt omoraliskt. Filmer och seriestrippar om trögtänkta och klantiga soldater kan ofta locka till skratt. Verkligheten är inte alls lika rolig.