Celibat, hat och attentat

Samtalstonen är lugn och saklig men samtidigt bitter och sammanbiten. Anton anser att de styrande politikerna är landsförrädare och att Sverigedemokraterna är alltför ”mesiga” i sin politik. Det är ”för mycket snack och för lite action”. Om han ägde ett vapen skulle han skjuta allihop, säger han. Jag får känslan av att Anton är en enstöring med få sociala kontakter. Det är heller ingen tvekan hos Anton om vilka som förorsakat de samhällsproblem som han anser drabbat Sverige: invandrarna och de asylsökande. När vi kommer in på kvinnor och relationer blir tonen om möjligt ännu mer ilsken. Anton har aldrig varit ihop med någon tjej. Det är ingen som vill vara med honom och så kommer det förbli för all framtid, säger han.

När jag senare går in på Antons Facebooksida ser jag att han har länkat till högerextrema och främlingsfientliga sajter, men också postat en rad kvinnofientliga budskap och hatiska inlägg mot ”feminismen”. Anton är av allt att döma en ”incel”.

När Alek Minassian leddes in i rättssalen den 24 april 2018 var han klädd i en vit overall. Hans huvud var rakat och ansiktet uttryckslöst. Minassian hade dagen innan hyrt en skåpbil och mejat ned ett stort antal människor på trottoaren till en gata i Toronto. Tio personer dödades och ännu fler skadades. Majoriteten av dödsoffren var kvinnor i olika åldrar, och det skulle visa sig att just kvinnor var målet för attacken. Innan massmordet hade Minassian postat ett budskap på sin Facebook-sida:

”Private (Recruit) Minassian Infantry 00010, wishing to speak to Sgt. 4chan please. C23249161. The Incel Rebellion has already begun! We will overthrow all the Chads and Stacys! All hail the Supreme Gentleman Elliot Rodger! 

Elliot Rodger var en 22-årig man från Santa Barbara i Kalifornien som i maj 2014 sköt och körde ihjäl sex människor innan han tog sitt eget liv. Efter det dådet hittade polisen en video där Rodgers förklarade:

”Under de senaste åtta åren, ända sedan jag nådde puberteten, har jag tvingats genomlida en tillvaro av ensamhet, avvisanden och icke tillfredsställda drifter. Allt för att tjejer aldrig har varit attraherade av mig. Tjejer gav sin tillgivenhet, sex och kärlek till andra män, men aldrig till mig. Jag är 22 år gammal och jag är fortfarande oskuld. Jag har inte ens kysst en tjej. (…) Ni tjejer har aldrig varit attraherade av mig. Jag vet inte varför, men jag kommer att straffa er alla för det!” 

Alek Minassian och Elliot Rodger var båda så kallade ”incels”, en förkortning av ”involuntary celibate” eller ”ofrivilligt celibat”. Det handlar om unga män som av olika skäl ständigt blir avvisade av kvinnor.

Vi vet inte så mycket om gruppen incels och det finns inte så mycket forskning på ämnet. Gruppen har under de senaste åren varit aktiv på olika sajter på nätet som till exempel 4chan, r/ForeverAlone och love-shy.com. Det hela började i slutet av 1990-talet då en liten kärna av likasinnade började umgås via nätet och ge varandra råd och stöd om sex och dejting. På den tiden använde man ett tjutande modem för att komma ut på nätet och gruppen kommunicerade via ett webbforum. Så småningom växte antalet medlemmar till en community som började använda begreppet ”involuntary celibacy” som sedan fick förkortningen ”incel”.

Då var incel-världen ett vänligt och inbjudande ställe, en plats där man stöttade varandra och försökte ingjuta mod och tröst i en mörk och partnerlös tillvaro. I dag är tonen en helt annan. De som var med på den tiden hävdar att hatet och ilskan i dag helt har tagit över. Bilden bekräftas när man dyker ned i de olika incel-sajterna. Vissa inlägg uppmanar till och med till massvåldtäkter av kvinnor, som betraktas som ondsinta och ytliga, och en hel del hyllar även Elliot Rodgers för hans illdåd. Det är heller inte ovanligt med antisemitiska konspirationsteorier och homofobi. Efter masskjutningen i El Paso den 4 augusti, fylldes kommentatorsfälten med hatiska inlägg mot judar, svarta och homosexuella på de vanligaste incelsajterna.

Vilka är då incels? Eftersom sajterna är fientligt inställda och misstänksamma mot utomstående finns det få demografiska fakta, men en av sajterna, Braincels, gjorde en egen undersökning för ett par år sedan där man kom fram till att 90 procent av medlemmarna var under 30 år, en överväldigande majoritet var män och 80 procent bor i Nordamerika och Europa. 55 procent var vita, men alla etniska grupper fanns representerade. Incels.co, en annan sajt, kom fram till liknande resultat. Kvinnor är bannlysta, och de som ändå lyckas slinka igenom blir attackerade och bortjagade eftersom männen tror att de tagit sig in på sajterna för att driva med dem eller att de inte finns i verkligheten.

Det intressanta är att incel-rörelsen startades av en kvinna, Alana, som kände sig vilsen och rädd i dejtingvärlden och som också var osäker på sin egen sexualitet. När hon så småningom lyckades hitta en partner ville hon hjälpa andra med liknande problem genom att starta en hemsida: Alana´s Involuntary Celibacy Project. Men efter Elliot Rodgers massmord ändrades allting och begreppet ”incel” fick plötsligt en mer hotfull och skrämmande innebörd. De mest argsinta och desillusionerade männen hade fått en hjälte som de hyllade helt öppet. Rodgers postade ett 137 sidor långt manifest på nätet innan han mördade ett halvt dussin studenter. Det finns till och med ett begrepp som numera används på incel-sajterna; ”going ER”, som är liktydigt med att begå massmord. Andra uttryck i incel-språket är exempelvis ”Chads”, attraktiva, vita män som snygga kvinnor, ”Stacies”, faller för. ”Tyrone” står för en svart attraktiv man, ”Chang” för en asiatisk.

Isoleringen framför en dator försämrar ytterligare möjligheterna att lära sig det sociala samspelet med det motsatta könet.

Många incels tror att kvinnor väljer män utifrån tre parametrar; utseendet, pengar och status, eller ”LMS”, (looks, money, status), på incelspråk. Det finns också en övertygelse om att den kvinnliga promiskuiteten har tilltagit under de senaste åren och att en relativt liten grupp attraktiva män, ”Chads” tagit över dejtingscenen och lagt beslag på de flesta kvinnor så att resten, incels, blir utan.

Ingenting tyder på att den bilden stämmer. Enligt det amerikanska opinionsinstitutet, General Social Survey, (GSS), är sexfrekvensen hos kvinnor i stort sett oförändrad sedan år 2000. Övertygelsen i incelkretsar att 20 procent av männen får 80 procent av allt sex håller heller inte enligt statistiken. Påståendet faller på sin egen orimlighet, för om siffrorna vore korrekta skulle Chad-männen ha samlag två gånger per dag året runt.

Däremot visar resultat från flera opinionsinstitut, (the National Survey of Family Growth och the National Health and Nutrition Examination Survey), att andelen ogifta män mellan 22 och 35 år som inte haft sex under det senaste året, ökat under de senaste 20 åren. Anledningen är dock inte att ”Chads” och ”Stacies” tagit över utan att antalet äktenskap gått ned under samma period. Andra skäl till en sjunkande sexfrekvens är att många bor kvar längre hos sina föräldrar och att fler går längre utbildningar. Samma trend har konstaterats i Europa.

I takt med ökad jämställdhet mellan könen har också förutsättningarna för dejting och val av partner ändrats. Kvinnan är inte längre beroende av en man. Den tid då mannen var familjens överhuvud och enda försörjare är över och har ersatts av sexuell och ekonomisk frihet för kvinnan. Med självständigheten följer också krav på en jämbördig partner som kan matcha utbildningsnivå och inkomst. Konsekvenserna för en del män har blivit en ofrivillig ensamhet.

Män som ”blivit över” är ingenting nytt i historien, men det finns en avgörande skillnad idag: internet. Nätet har gett många män som känner sig socialt utstötta en plats att vara på och en känsla av tillhörighet. Problemet är att identifikationen med likasinnade framför dataskärmen och under fullständig anonymitet kan leda till en avhumanisering av den grupp som man uppfattar som fienden. Isoleringen framför en dator försämrar ytterligare möjligheterna att lära sig det sociala samspelet med det motsatta könet.

Det är svårt att forska kring incel-fenomenet liksom om ”lone wolves”, ensamvargar, och förövare bakom masskjutningarna i USA. Anledningen är att målgrupperna är svårtillgängliga och inte så lätta att identifiera. Jag hade samma problem för några år sedan när jag ville kartlägga radikaliserade individers mentala hälsa inom den islamistiska miljön. Det är högst osannolikt att incels som mördar lider av svår psykisk sjukdom, om man utgår ifrån det man hittills kunnat konstatera från studier av radikaliserade ensamvargar eller de som utför masskjutningar.

Däremot är det troligt att antalet personlighetsstörda och personer med neuropsykiatriska diagnoser är högre inom incel-gruppen än hos normalpopulationen. Vi vet till exempel att personer med Aspergers syndrom ibland har svårt att uppfatta umgängeskoder och problem med att knyta sociala kontakter. Enligt Interpol ska mer än en tredjedel av alla ensamvargar som utförde terrordåd under åren 2000-2015 i Europa lida av någon typ av psykiatrisk åkomma, medan publicerade data från PIRUS (Profiles of Individual Radicalization in the United States), under de senaste åren har visat att radikaliserade individer utan grupptillhörighet i upp till 25,8 procent av fallen hade psykiatriska besvär. Vad gäller andelen psykiatriska diagnoser hos incels vet vi betydligt mindre, men gruppen har till och med ett uttryck för personer som lever i celibat på grund av psykiska problem; ”mentalcel.”

Det är viktigt att komma ihåg att incels som är aktiva på nätet inte är en homogen grupp; på vissa sajter bekämpar incel-ateister incel-kristna, på andra rasar en kamp mellan de som betraktar homosexuella som viktiga allierade i kampen mot kvinnorna och de som har en motsatt åsikt. I en studie intervjuades 82 personer som identifierade sig själva som ”incels”. Denise Donnelly, en docent i sociologi på Georgia State University, definierade en incel som en person som ville ha sex men som inte kunnat hitta en partner minst 6 månader innan intervjun. I forskningsprojektet, som påbörjades 1998 och avslutades tre år senare, konstaterades bland annat att en hög andel av deltagarna led av depressiva besvär och att erfarenheter av sex och dejting under tonårstiden spelade en avgörande roll för den nuvarande livssituationen. Markörer som en negativ kroppsuppfattning och vissa personlighetsdrag som blyghet verkade också spela en viss roll. Donnelly slog också fast att kraven från familj, vänner och samhället i stort spelade en negativ roll, eftersom de som levde i ett ofrivilligt celibat hade svårt att leva upp till de krav omgivningen ställde på dem. Tyvärr är urvalet i denna undersökning alltför litet för att man ska kunna dra några säkra slutsatser. Det behövs med andra ord mer forskning kring incel-fenomenet på samma sätt som med gruppen självradikaliserade extremister.

Man räknar med att antalet aktiva incels på olika sajter uppgår till cirka 100 000 bara i USA. I Sverige uppskattas antalet incels på olika sajter till ett par hundra men siffran är högst osäker. När man tittat närmare på de så kallade ensamvargar som begått terrorattentat har det visat sig att attentatsmännen i många fall inte gjort någon hemlighet av sina avsikter. Ofta har man postat sina planer på sociala medier och ibland till och med avslöjat sina intentioner för vänner och närstående. Samma sak gäller attentatsmän bakom vissa masskjutningar, som nyligen i El Paso i Texas, och incels som mördat. Enligt uppgifter i flera norska tidningar¹ hade Philip Manshaus, som misstänks för moskéattentatet i Norge, varit aktiv på flera incelsajter på nätet och även postat ett inlägg före attacken på en av dessa sajter. Det finns med andra ord möjligheter att förhindra tragedier i framtiden om man bara vet var man ska leta och identifiera riskfaktorerna. Det är ingen tvekan om att det finns en påtaglig våldspotential hos incel-gruppen; bara under 2018 dödades 29 personer i USA i attentat som kan härledas till kvinnohat, men en kvantifiering är lika svår att göra som inom andra våldsbenägna grupperingar.

 Med tanke på tidigare attentat och det senaste i Baerum bör vi värdera hotet från incelvärlden på samma sätt som hot från andra extremistmiljöer.

Vad kan man då göra för att möta hotet från den våldsbejakande ”manosfären” på nätet och om möjligt förhindra framtida katastrofer?

Polisen har en avgörande roll att spela genom att bedriva sedvanlig underrättelseverksamhet på samma sätt som vid övervakning av personer i vit makt-miljö, våldsbejakande islamister eller personer inom den autonoma vänstern. Psykiatrin gör redan idag en stor insats för många patienter med olika diagnoser som lever ensamma och isolerade, men man bör vara mer uppmärksam på just ofrivilligt ensamma, frustrerade män som oftast hamnar under radarn trots varningstecknen. De här männen behöver stöd för att bryta den isolering de levt i under lång tid, men också hjälp att förändra en skev självbild. Om en patient öppet berättar om sina planer att begå ett allvarligt brott såsom mord kan och ska tystnadsplikten brytas och polis kontaktas.

För att vara tydlig: Den överväldigande majoriteten av ensamma män med psykiatriska problem är inte ett hot mot någon.

Det är viktigt att komma ihåg att det inte finns någon entydig ”profil” av en våldsbenägen incel som gör att man kan förutsäga vem i gruppen som kommer att gripa till vapen. Det är av precis samma skäl som en riskbedömning är så svår att göra även hos andra våldsbejakande individer i extrema miljöer.

Kvinnohat är ingenting nytt i historien, men med sociala medier har nu män som Anton och likasinnade hittat virtuella mötesplatser för sin misogyni. Incel-sajterna har blivit plattformar där desillusionerade män spyr ut sitt hat mot kvinnor. Med tanke på tidigare attentat och det senaste i Baerum bör vi värdera hotet från incelvärlden på samma sätt som hot från andra extremistmiljöer.