Befria journalisterna från genusbotarna

Kanje svarade med att fatwa är ett språkbruk han aldrig skulle använda eller godkänna i interna dokument. Han hävdade vidare att ingen på redaktionen har något minne av någon ”fatwa” från före hans tid, då detta skedde.

Jag mejlade honom det aktuella mejlet med fatwan i fråga. Kanje skrev sedan en ledare där han gick all in i fatwans anda med rubriken: ”Avgörande att jobba för en helt jämställd tidning”.

Sant och relevant eller identifikation

Kanje menar att arbetet med tekniska hjälpmedel är nödvändigt av kommersiella skäl. ”Vi kan inte år efter år skriva fler artiklar som handlar om och riktar sig till män än kvinnor.”

Argumentet går ut på att eftersom världen består av lika många män som kvinnor borde detta speglas i tidningens innehåll så  att könsfördelningen i ett långt perspektiv blir jämn. Kanje har både FN och regeringen i ryggen för sitt tänkande.¹ Det är samma resonemang som gör att Konstnärsnämnden eftersträvar en fördelning 40/60 till det underrepresenterade könets fördel i sin bidragsgivning eller att Lunds universitet upprättar litteraturlistor där minst 40 procent av författarna ska vara kvinnor, även om det innebär att queerfeministen Judith Butler kvoteras in i en kurs om det förra sekelskiftets reaktionära tänkare.

Sydsvenskans redaktionella utvecklingschef Mattias Pehrsson skrev i mars ett längre inlägg som beskrev hur de ändrar könsbalansen med hjälp av ny teknik, övervakning, belöningar och tydliga signaler från ledningen. Reportrarna på HD och Sydsvenskan genus-märker sedan 2016 alla artiklar de skriver. Det ser ut så här.

Handlar artikeln om en kvinna märks artikeln K. Handlar den om en man märks den M och handlar den om båda eller ingendera märks den Neutral. Den aktiva märkningen ska fungera som en väckarklocka för reportern – kan jag göra något ytterligare? Mångfald är ett av Sydsvenskans lönekriterier.

Tidningen har även lanserat det redaktionella verktyget Calpal som har en genusvy där redaktionen kan följa sina publiceringar från ett jämställdhetsperspektiv. Tekniken avslöjar svaga genuslänkar och visar var förbättringsmål kan sättas. De har även adderat en genusbot som larmar redaktionen om det råder en obalans i kommande publiceringar. Resultat? På den internationella kvinnodagen i år kunde Sydsvenskan stolt rapportera att man på vissa håll ligger väldigt nära ”den magiska 50/50-balansen”.

En journalist som arbetat på Sydsvenskan under senare år och som vill vara anonym berättar att webbredaktörerna har i daglig uppgift att uppdatera excelark med könsfördelning på sajten och rapportera denna uppåt. En eller två gånger om dagen räknar de ansikten på sajten och ser vilka som är kvinnor och män. Om det var få kvinnor på sajten kunde webbredaktören boosta artiklar med kvinnor och sätta dem högre på sajten, även om deras nyhetsvärde var lägre, berättar reportern.

Tankarna leds till new public managements effekt på svenska myndigheter, där tjänstemän har fått uppfylla mätbara värdegrundsmål i stället för att upprätthålla kvaliteten på kärnverksamheten.

Känslan av manipulation och propaganda sätter in och misstankar sprids över hela innehållet likt mögel gör med bröd.

Självklart är det inte fel att ha en medvetenhet om underrepresenterade grupper i medierna. Intentionerna är goda och jag tvivlar inte på att många journalister stöttar politiken.

Men denna artikel handlar om varför Kanje har fel i analysen och att den målstyrda journalistiken är ett strategiskt misstag. En journalist ska vara fri och inte behöva anpassa sig till någon överideologi eller räknematris. Det är både för att medierna ska kunna uppfylla sitt uppdrag i en demokrati och av rent kommersiella skäl. Den vara vi säljer är nämligen trovärdighet.

När medierna börjar ta andra hänsyn anar läsare att något är fel. Känslan av manipulation och propaganda sätter in, och misstankar sprids över hela innehållet likt mögel med bröd. Är den och den med på grund av sitt kön eller hudfärg?

De som orättvist misstänkliggörs tillhör ofta grupper som kvoteringen var tänkt att främja.

Det finns ju trots allt något sympatiskt i tanken att om unga kvinnor ser kvinnor som är experter och makthavare blir de själva inspirerade.

Kanje skriver: ”Kanske kan man skylla (ojämn könsbalans) på att de flesta makthavare – och skurkar – fortfarande är män och eftersom vi granskar makten så är det bland dem vi håller till.” Men han avfärdar det med att: ”Jag köper inte det… Jag tror helt enkelt att vi missar flera av de arenor som kvinnor agerar på.”

Här sätter Kanje fingret på kärnfrågan. Vad är nyhetsjournalistikens uppgift? Är målet att förändra läsarna och ge dem identifikation?

Det finns ju något sympatiskt i tanken att om unga kvinnor ser kvinnor som är experter och makthavare blir de själva inspirerade. Men i den världen som Kanje inte köper består hela politbyråns ständiga utskott av medelålders män, för att ta ett exempel i mängden. Svenska tidningar borde ha betydligt mer om dessa män. Inte för att vi ska identifiera oss med dem utan för att deras tankar och beslut påverkar våra liv.

En anledning till att Sverige under senare år gång på gång har hamnat i ett apart läge i viktiga frågor är just denna tanke att man kan välja att ”inte köpa” världen som den är och i stället välja en annan verklighetsbild som bättre överensstämmer med hur vi tycker att världen borde vara.

Genusboten ser dig

På SvD berättar en journalist att hen första dagen varje månad får ett mejl som redovisar hur många procent kvinnor hens texter innehöll föregående månad och jämför resultatet med tidningen i stort.

Arbetet utförs med hjälp av verktyget prognosis. Enligt prognosis.se scannar deras ”gender equality tracker” publicerade texter på nyhetssajter var femte minut och räknar namn och kön på dessa och vilka pronomen som används (hon/han) och andra indikationer på kön (broder, mamma…).

Prognosis gör också en offentlig skamrobot, shamebot, på twitter som jämför medier emellan.

Könsräknandet på Svenska Dagbladet återkommer även bland annat i veckobrev, workshops och genom att avdelningar matchas mot varandra. Och det har gett resultat. Nedanstående graf visar hur andelen kvinnor ökat sedan juni 2018 då tidningen började anlita prognosis för individuell genus-feedback. Den kommer från ett peppande mejl till personalen från april 2019 då SvD nådde ”jättefina” 42 procent och låg högre än både DN och SVT.

Om tidningen i stället hade utvärderat Arpis klassperspektiv med … låt oss kalla den Marxboten, hade det blivit ett väldans liv.

SvD-journalister som till exempel Ivar Arpi blir alltså regelbundet utvärderade med mätinstrument som är en praktisk tillämpning av den genusideologi som Arpi kritiserar på ledarplats i SvD och i boken Genusdoktrinen.²

Om tidningen i stället hade utvärderat Arpis klassperspektiv med … låt oss kalla den Marxboten, hade det blivit ett väldans liv. Men av någon anledning har det ansetts oproblematiskt att göra samma sak med genuspolitik. I mitt stilla sinne kan jag tycka att en Marxbot hade varit mer relevant, eftersom arbetarklass är nästan osynlig i svenska medier. Men ni förstår. Det absurda har blivit normalläget. Vi reagerar inte ens på det längre.

I strid med yrkesetiska principer

Man frågar sig varför inte facktidningen Journalisten har slagit larm för länge sedan. Det är svårt att inte se agerandet som en möjlig överträdelse av punkt sex i Journalistförbundets yrkesetiska principer, den som säger att ”medarbetare inte får åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som står i strid med medarbetarens övertygelse”.

Ivar Arpi tog bladet från munnen under sin semester och skrev ett inlägg på Facebook som förtjänar ett längre citat:

”De flesta stora tidningar har sedan ett tag genusrobotar som för statistik över hur många gånger kvinnor nämns i artiklarna. Man sätter liknande mål för avdelningar och kollar noga på vilket kön de man anställer har…

Journalistiken blir inte bara uppfostrande i vad man säger, vilka frågor som får ställas, utan också snedvriden till vem som ska få komma till tals. Så om du som läsare, lyssnare, tittare har en känsla av att det är något som skaver. Det är inte dig det är fel på. Trots att det gått flera dagar sedan Wongs sommarprat har ingen från tidningarna han jobbat på i många år gått i svaromål. Ingen tycks anse att de behöver försvara att de kvoterar nyheter exempelvis. Är alla journalister verkligen med på det tåget? Finns det inga journalister som är kritiska” frågar Arpi.

Det är kanske inte förvånande att en stor grupp av de som mejlade beröm till mig efter Sommarpratet är journalister, från public service och privata medier. Men i mediahusen som de arbetar för har det varit tyst.³ Deras chefer har ofta investerat ohälsosamt mycket prestige i frågan. När de sedan drämmer näven i bordet som Kanje gjorde med sin ledare så … Frågor på det innan vi börjar prata om nästa sparpaket?

Redaktörer i massiv attack mot väderkvarnar

Visst, jag har också hört berättelserna från den mörka tiden när manliga chefer och journalister som inte lyssnade när kvinnor talade fick bre ut sig på redaktionerna. Män som skrev artiklar för den tänkta läsaren ”Nisse i Hökarängen” och fyllde tidningen med ”de vanliga gubbabilderna”, som Anna Jalakas, i många år reporter på tidningen Arbetet skrev i antologin ”Empati och engagemang – En kvinnolinje i svensk journalistik” (Tusculum förlag 2008). Men ärligt talat. Den kampen är över och den attityden är borta, tack och lov.

De typiska nya cheferna har namn som Anna och Maria och de vassaste skribenterna i gamla ”mansområden” som utrikes- och politik är ofta kvinnor, som DN:s Anna-Lena Laurén. Själv har jag fått Wendelapriset för bästa socialreportage, en genre som tidigare betraktades som en kvinnlig specialitet.⁴

Under hela min yrkesverksamma tid har jag sett det som något självklart att när det är möjligt arbeta för fler kvinnor i rapporteringen.

Diskrimineringen som sker idag i medierna är riktad mot kompetenta män, som väljs bort under trycket från den ständiga parollen att vi behöver fler kvinnor.

I ett läge där 62 procent av universitetsstudenterna är kvinnor och tidigare mansdominerade yrken tas över av kvinnor  är det en tidsfråga innan könsbalansen skiftar på nyhetsplats.

Genuskrigarna slåss alltså mot väderkvarnar.

Diskrimineringen som sker idag i medierna är riktad mot kompetenta män, som väljs bort under trycket från den ständiga parollen att vi behöver fler kvinnor.

Vad läsarna vill

Skillnaden mot vad läsarna säger är återigen noterbar. Under närmare 20 års arbete för stora svenska dagstidningar och ständig läsarkontakt tror jag mig känna deras kärnläsare ganska väl, både kvinnor och män. Under alla dessa år har jag fått exakt noll önskemål om förändrad könsbalans från tidningens läsare.

De är ofta ovetande om den energi som läggs på jämställdhetsintegrering av deras tidning och reagerar ibland likt Svedalabon i textens början med bestört häpnad när man berättar om den.

Mediehusen har systematiskt monterat ned det läsarna bryr sig mycket om och satsat stenhårt på något som de bryr sig ganska lite om, enligt min erfarenhet.

Prenumeranterna har däremot haft mycket starka synpunkter på: 1, Språkfel. 2, Okunskap och faktafel. 3, Tidningens åsikter och analys.

Åt 3:an går inte att göra så mycket åt. En journalists uppdrag är att skriva om det som är sant och relevant, så som man uppfattar det. Inte att anpassa sanningen efter vad någon läsare kan tänkas tycka. Men 1:an och 2:an går faktiskt att göra något åt, och där skulle ny teknik kunna spela en stor roll. Man skulle kunna utveckla språkpolisbotar som visar hur tidningen ligger till och shamebotar som matchar tidningarna för särskrivning, faktafel och felaktig transkribering av utländska ord, och så vidare.

En bra story är något som är värt att berätta, berättad så bra att folk är villiga att betala för det.

Tidningarna skulle kunna ha workshops i stilistik.

I stället har korrläsare, språkvård, bibliotek, research, tillgång till databaser, internationella medier, tid att tänka, reportageresor, och så vidare, skurits ner.

Mediehusen har systematiskt monterat ned det läsarna bryr sig mycket om och satsat stenhårt på något som de bryr sig ganska lite om, enligt min erfarenhet. Sedan har de klagat på att ekonomin är dålig och krävt ökat mediestöd.

• I en tidigare version av texten hade Jonas Kanje fått fel förnamn. Vi beklagar det – nu är det rätt!