Bara vitt förtryck får diskuteras

Det måste alltså vara något fel på européerna. Det är den enda tolkningen jag kan göra av denna, lätt snåriga, mening. Essed har själv blivit utsatt för vardagsrasism. Under en hotellvistelse i ANC:s Sydafrika tycker hon sig bli nonchalant behandlad av en ung vit receptionist. Och inte blir det bättre av att hotellreceptionen struntar i (eller missar?) att meddela att någon ringt henne. Det hela slutar med att hotellet reagerar på hennes klagomål genom att skicka upp ”en enorm korg med frukt och exklusivt vin” tillsammans med en lapp där man ber ”uppriktigast om ursäkt”. Det är mycket möjligt att Essed blev utsatt för vardagsrasism. Men hon är väl knappast ensam om att ha blivit snorkigt behandlad av en hotellreceptionist?

Den andra boken handlar inte heller om rasismens idéhistoria. Den har 15 år på nacken och utgörs till stor del av skämtteckningar, nidbilder av judar och muslimer och framförallt Jyllandpostens publicering av Muhammed-karikatyrerna. Dessa ses som exempel på islamofobi. Det känns lite daterat, och jag får en dålig eftersmak i munnen när jag tänker på vad som hände satirtecknarna på Charlie Hebdo i Paris.

Kursen ges på halvfart. Det ska i normalfallet innebära cirka 20 timmars studier i veckan. Vi har två timmars lärarledd undervisning på Zoom i veckan, och läser man all kurslitteratur handlar det om drygt 100 sidor i snitt per vecka. Allt som allt behöver jag en genomsnittlig vecka ägna 5–6 timmar åt studierna. Vad ska jag göra med resterande 14–15 timmarna?

Vid ett tillfälle i början av kursen halkar föreläsaren in på rasismen på Malmös skolor, och för en gångs skull gör en av mina kurskamrater ett inpass:

– Vitt är fortfarande normen, säger hon och jag ser flera som nickar instämmande.

Jag har många gånger undrat vad man menar med det uttrycket. Och när det handlar om Malmös skolor blir det ännu mer svårförståeligt. Visserligen är afrosvenska elever i minoritet även i Malmö, men majoriteten av eleverna på Malmös skolor har faktiskt någon form av utländsk bakgrund. På fler än tio skolor i staden är de över 90 procent. Jag skriver ett inlägg om detta på vårt diskussionsforum men får ingen reaktion.

Om teorin att slavhandeln gjorde svensken i gemen till rasist så borde araberna vara långt mer rasistiska än svenskar.

Nästa föreläsning handlar om antisemitism. Kurslitteraturen handlar om svensk nazism på 30-talet och om vit makt-rörelsen. Föreläsaren tar faktiskt upp att det finns antisemitism i Mellanöstern också, men han säger att det var européerna som lärde araberna att bli antisemiter. Allt ont kommer från Europa.

Veckan därpå handlar det om islamofobi. Vi får lära oss att den har sina rötter i korstågen och Europas koloniala historia. Själv undrar jag hur man då kan förklara den förföljelse som muslimer utsätts för i Kina, Myanmar och Indien; den nämns inte alls, vare sig i kurslitteraturen eller av föreläsaren. Senare kommer jag att skriva om just detta förtryck i en tentauppgift. Den enda reaktion jag får är att jag inte belagt med akademiska källor att muslimer verkligen förföljs i just dessa länder.

Föreläsaren, en professor i islamologi, säger att i Sverige har människor med utländsk bakgrund svårt att göra sina röster hörda i det politiska livet. Det anses ”främmande för landet”. Men hur kommer det sig då att två partiledare fram till nyligen hade utomeuropeisk bakgrund? Den ena, Nooshi Dadgostar, har föräldrar som är födda i ett muslimskt land och den andra, Nyamko Sabuni, är från Afrika. Jag skriver ett mejl till föreläsaren. Han svarar faktiskt och han skriver att han just handlett en avhandling om muslimska tjejer som anser sig ha blivit aktivt motarbetade inom politiken för sin religions skull. Det är möjligt att det finns sådana exempel, tänker jag, men det finns också exempel på motsatsen. I förra riksdagsvalet gjorde Leila Ali Elmi från Göteborg politisk kometkarriär inom Miljöpartiet och knep en riksdagsplats. Hon kommer från Somalia.

Utdaterade kursböcker och statistik

Sedan är det dags för afrofobi. Föreläsaren är en 30-årig doktorand från Chalmers. Hon ägnar en stor del av sin föreläsning åt n-ordet. Det verkar vara att slå in öppna dörrar. Alla håller med om att man inte ska använda det ordet. Hatbrott och diskriminering av afrikaner i Sverige har sin grund i den svenska koloniala historien, menar hon. Sverige handlade med slavar och det formade svenskarnas sätt att tänka om afrikaner. Jag hittar en sajt på nätet som listar alla kända slavtransporter. Från 1646 till 1820 transporterades 2 112 slavar på svenska skepp. Det var absolut 2 112 för många, slavkolonin S:t Barthelemy är verkligen ett mörkt kapitel i svensk historia, men samtidigt innebär den siffran att svenskarna stod för mindre än en tusendel av slavhandeln över Atlanten. Svenskarna ville nog gärna vara med i den lukrativa triangelhandeln, och det var säkert få som hade några moraliska skrupler, men tydligen hade de svårt att hävda sig i konkurrensen med britter, fransmän, holländare och portugiser. Frågan är hur många svenskar som faktiskt hade kontakt med de där omänskliga transporterna? Eller som ens kände till dem? Vad hade en bonddräng på landet under 1700-talet för kunskap om vad som pågick? Om teorin är att slavhandeln gjorde svensken i gemen till rasist så borde araberna vara långt mer rasistiska än svenskar. Araberna handlade med slavar långt in på 1900-talet ,och det beräknas att de förslavade över tio miljoner afrikaner.

Kurslitteraturen är ofta 10–20 år gammal. De statistiska uppgifterna är förlegade. Det påstås till exempel att det blir allt fler afrofobiska hatbrott. Det stämmer inte. Enligt de senaste årens statistik från Brå går antalet anmälda hatbrott mot afrikaner ner. Jag påpekar detta och får in en aktuell rapport från Brå som bredvidläsningslitteratur. Frågan är om någon läser den. Många tycks inte ens läsa kurslitteraturen inför föreläsningarna.

Men det är inte förrän långt fram i november som det bränner till ordentligt på kursen. Fram till avsnittet om antiziganism har mina långa och kritiska inlägg i vårt diskussionsforum bemötts med tystnad från både kursansvariga och medstudenter. Nu blir plötsligt ett av mina inlägg bortplockat. Jag kontaktar kursledaren och frågar vad som hänt. Hon säger att mitt inlägg var ”tendentiöst och anekdotiskt”. Jag svarar att med tanke på att mycket av kurslitteraturen också är tendentiös och anekdotisk så borde väl inte det vara något problem.

Han har läst mitt inlägg och han börjar med att säga att han INTE vill ha någon diskussion om det.

Det censurerade inlägget handlar om mina erfarenheter som lärare för vuxna romer på AMU-center i Malmö under några år i slutet av 70-talet. Den skolan var ingen odelat positiv upplevelse. Stundtals var det en hyfsat trevlig fritidsgård för vuxna, men varken skolledningen, lärarna eller ens romerna själva var särskilt intresserade av att någon faktiskt lärde sig nånting. Det var små klasser, 5-6 elever, men tyvärr var det inte helt ovanligt att man satt med ett mer eller mindre tomt klassrum eftersom delar av klassen antingen satt på häktet eller hade åkt till Polen för att hälsa på någon sjuk släkting. De kunde dessutom ha oturen att bli tagna i tullen på vägen hem med bilen full av amfetamin. Men sånt pratade man inte om då, och även idag drar man sig tydligen för att diskutera den sortens erfarenheter inom akademin.

Jag protesterar mot att universitetet censurerar mig och efter några dagar kommer inlägget tillbaka. Sedan är det seminarium och det leds av en lektor från Södertörn. Han har läst mitt inlägg och han börjar med att säga att han INTE vill ha någon diskussion om det. Därefter läser han upp ett skrivet manus som i huvudsak går ut på att mina skriverier är ett exempel på kulturrasism. Sedan vill han att vi ska diskutera i smågrupper om huruvida man ska använda ordet antiziganism eller antiromanism. Det gör vi lydigt i kanske en halvtimme.  Ord och beteckningar är viktiga. Säger man fel kan man bli sedd som rasist. Jag förfäktar att ”antiromanism” är ett dumt ord eftersom det kan tolkas som att man är emot romanska språk. Det visar sig att jag har navigerat rätt i det antirasistiska minfältet, även om min motivering var fel. Det ska, enligt föreläsaren, heta antiziganism. Anledningen är att det inte har något med romer att göra utan med ”föreställningen om zigenare”.

Mot slutet av seminariet får en av mina kurskamrater en snilleblixt:

– Kan det inte vara kulturell appropriering om man dansar flamenco?

Han skämtar inte och jag försöker ta honom på allvar. Nästan alla våra danser har vi ju fått från utlandet. Kan det verkligen vara meningen att vi ska hålla oss till ringlekar runt midsommarstången? Låter inte det lite SD? Efter en stunds diskussion verkar han benägen att hålla med mig. Jag ser det som en liten, men dock, seger.

Med knapp nöd godkänd

I december är det tentadags. Den ena tentan är muntlig. Man ska ha intervjuat någon, vem som helst, men gärna en aktivist, om något som har med kursen att göra. Sedan ska man redovisa vad man kommit fram till muntligt i tio minuter. Gärna med powerpoint.

Jag tycker det låter som en högstadieuppgift. Men eftersom jag inte har så mycket annat att göra blir det tre intervjuer, bland annat en med en professor i Aberdeen som ägnat ett helt liv åt att studera romernas emancipationssträvanden, men som föreläsaren stämplat som rasist.

Alla blir godkända, även den student som inte lyckats göra någon intervju. Det är nog svårt att bli underkänd på den här kursen. Jag får till och med ett milt beröm för min presentation. Men på den skriftliga tentan blir jag med knapp nöd godkänd. Fast jag har mig själv att skylla. Det passar sig inte att i en tentauppgift om hatbrott skriva om svenska ungdomar som blivit utsatta för förnedringsrån. Jag har varit en jobbig jäkel. Och jag blir inte förvånad när en tidigare utlovad intervju med de kursansvariga inte blir av. De vill helt plötsligt inte. Att de överhuvudtaget släppte in mig på kursen var väl som att släppa in räven i hönsgården.