Det har bara gått några veckor sedan jag var med på två minnesstunder över Förintelsen. Den ena var en återlansering av min far
Ferenc Göndörs (1928–2010) bok
A-6171. Jag överlevde Auschwitz (Lind & co) och den andra var den årligen återkommande minnesstunden i Stora synagogan i Stockholm. Under sådana tillställningar hålls det naturligtvis tal och antisemitismen diskuteras. I höstas
deklarerade dessutom regeringen att ”arbetet mot antisemitism ska prioriteras”.
De tal som hölls under dessa två evenemang visade att det ibland fortfarande anses att antisemitism är som vilken annan form av rasism som helst. Inte minst tydliggjordes det av Annie Lööf under hennes tal i Stora synagogan i Stockholm.
Uppfattningen att antisemitism och andra uttryck för rasism skulle vara mer eller mindre desamma är problematisk. Dels blir det omöjligt att förstå hur Förintelsen blev möjlig, dels blir det oklart varför både höger- och vänsterextremister samt islamister har just antisemitismen gemensamt.
Antisemitismens särart
För att kunna bekämpa antisemitism är det viktigt att förstå antisemitismens särart. Antisemitism skiljer sig från andra former av rasism i det att hatet är kopplat till en slags beundran eller avund, och historiskt har det framför allt handlat om judisk makt.
Låt mig illustrera hur det kan se ut med en liten anekdot från min vistelse i Egypten år 2012. Förutom att besöka Kairo och följa utvecklingen efter att Egyptens dåvarande president Hosni Mubarak (1928–2020) tvingats avgå den 11 februari 2011, åkte vi runt i landet med en bekant till en av oss. Han kan anses tillhöra egyptisk övre medelklass och talade god engelska. Om oss andra visste han inte mycket och naturligtvis talade vi om valet. Det stod mellan kandidaterna Ahmed Shafik som var arméns man och Mohamed Morsi (1951–2019) som kom från Muslimska brödraskapet.
Samtidigt kan steget från avund till hat och förakt vara ganska kort.
– Vem tror du vinner valet, frågade jag.
– Det avgör inte vi. Det är judarna som avgör, svarade han.
Först trodde jag att han skämtade, men när han vidareutvecklade sin teori förstod jag att han menade allvar och var övertygad om sin världsbilds giltighet.
– Du förstår… judarna har varit smarta. De har jobbat hårt och satsat på utbildning och pengar så nu styr de världen. Vi araber förstår inte hur långt efter judarna vi är.
För honom var judarnas makt så total att de lyckats planera på ett sådant sätt att oavsett vem som vann valet så skulle det gynna dem. Om Morsi vann, skulle världen enligt honom upptäcka vilka idioter muslimerna är, vilket i sin tur skulle leda till att Israel och judarna skulle få ännu mer sympati från omvärlden. Om däremot Shafik vann, menade han att Israel och Egypten skulle bli bästa vänner, vilket skulle stärka Israels position i Mellanöstern. Efter hans, i mina ögon, absurda sammanfattning av hur världen är beskaffad, gav han mig en snabb blick i backspegeln som för att bekräfta att han hittat formeln för allt som sker i världen.
Föreställningen om judisk makt
På ett sätt kan chaufförens föreställningar ses som ett uttryck för ett slags beundran och i just hans fall upplevde jag hans antisemitism mer som avund än hat eller förakt. Samtidigt kan steget från avund till hat och förakt vara ganska kort. Men eftersom idén om judisk makt fortfarande är så pass levande för så många blir den också användbar i andra sammanhang.
Högerextrema kretsar i Europa pekar ut judar som den bakomliggande orsaken till ett pågående folkutbyte, det vill säga att andelen människor med invandrarbakgrund har blivit större än den ursprungliga europeiska befolkningen i vissa områden. Det är sant att många förorter i Europa har bytt befolkning genom invandring. Men uppfattningen att detta skulle vara ett resultat av den judiska konspirationen för att upprätthålla sitt världsherravälde är både antisemitisk och befängd.
Pandemin ledde till spekulationer om huruvida det var judarna som startat den, för att sedan kunna sälja vacciner till hela världen. Extrema idégods från höger, vänster och islamistiskt håll använder myten om judisk makt som en förklaring till varför de själva inte har makten, eller varför just deras uppfattning om hur samhället bör se ut inte får det utrymme de anser att den förtjänar. I deras världsbild blir alla andra gruppers rättigheter eller status i samhället oavsett om det gäller sexuella preferenser eller hudfärg, framförallt resultatet av att den judiska världskonspirationen förstör den hegemoni eller den samhällsordning som just de anser bör råda.
Förintelsen för att rädda världen
Förintelsen möjliggjordes inte för att det påstods att homosexuella män var sjuka eller att romer skulle vara underlägsna och därför måste mördas. Förintelsen kunde lanseras som idé till Europas länder för att nazisterna påstod sig bekämpa en farlig judisk världskonspiration som förstörde världen. Visserligen ansågs judar i Östeuropa vara ”undermänniskor”, men deras rasbiologiska kategorisering hindrade dem inte från att vara förrädiska, konspiratoriska, opålitliga och makthungriga.
I filmen ”Den evige juden” från 1940 klipptes förödmjukande scener på utsvultna judar i ghetton ihop med bilder på råttor och löss.
Den judiska makten, som ansågs utövas genom olika finansiella system, betraktades som världens fiende och det var den som skulle bekämpas och besegras.
Filmens budskap var att juden förökade sig mer än andra och parasiterade på världen vilket gav juden makt – samtidigt som världen i övrigt förpestades av judens närvaro. Den judiska makten, som ansågs utövas genom olika finansiella system, betraktades som världens fiende och det var den som skulle bekämpas och besegras. Judars assimilering, inte minst i Tyskland, ansågs utgöra ett hot, eftersom den påstått förrädiske juden blev svår att upptäcka. Därför menade nazisterna att det var nödvändigt att judarna förpassades från jordens yta så att en annan makt som istället var rasbiologiskt överlägsen och såg till folkets bästa kunde ta över världen och rengöra den från judiskt inflytande.
I beskrivningen av den judiska världskonspirationen skapas ett förakt mot judar på grund av deras påstådda makt. Judar påstås vara ett hot. Romer föraktades för sin påstådda sociala missanpassning. Homosexuella män påstods vara sjuka men med förutsättningar att kunna omskolas. Judar däremot påstods visserligen vara biologiskt underlägsna men samtidigt finansiellt mäktiga. Deras makt påstods upprätthållas för att judar skapade konflikter vilka de sedan underhöll för egen vinnings skull. Judar hindrade den ”rena rasen” från att upprätthålla sitt naturliga världsherravälde. Kampen mot judarna var en kamp för att återställa världsordningen. Judar skulle bort från jordens yta. Andra grupper följde med som en del i vad som uppfattades som ett allmänt renhållningsarbete.
Slutar aldrig med judarna
Hade Adolf Hitler argumenterat för att just homosexuella män eller romer måste förgöras för att befria världen från ondska hade sannolikt Förintelsen aldrig blivit den globala katastrof som den så småningom blev.
Det som gjorde att nästan hela Europa mer eller mindre aktivt deltog i att samla judar till läger för att utrotas från världens yta var att den antisemitiska myten om ett judiskt världsherravälde, accepterades av för många. Det var alltså inte frågan om vilken rasism som helst.
Att bekämpa rasism i dess olika former borde naturligtvis ligga i allas intresse. Men om antisemitismens särställning inte erkänns blir det omöjligt att bekämpa även andra former av rasistiskt hat. De olika radikala rörelser vilkas målsättning är att störta den rådande samhällsordningen, oavsett hur den ser ut, har antisemitism och judars makt som en delförklaring till varför de inte uppnår sina mål. Judar anses enligt deras världsbild ha förstört den ordning de saknar eller vill bygga upp.
Regeringen ger intryck av att verkligen vilja göra allvar av att prioritera arbetet mot antisemitism. Det kommer dock att kräva att antisemitismens särart tydliggörs. Mot det finns ett motstånd bland dem som av olika anledningar konsekvent försöker skapa rättvisa i utsatthet och lidande genom att nämna antisemitism och andra former av rasism i samma andetag. Det görs medvetet just för att släta ut antisemitismens unika konturer. Då försvagas förmågan att bekämpa de olika antidemokratiska rörelserna som delvis odlar idén om den judiska makten. I frihetliga stater i Europa blir därför kampen mot antisemitism en kamp som indirekt på sikt inte bara skyddar demokratin. Den garanterar också att kampen mot andra rasistiska uttryck blir mer effektiv.
Ty det börjar som sagt alltid med judarna, men det slutar aldrig med judarna.
Eli Göndör är fil.dr. i religionshistoria med inriktning mot islamologi och Mellanöstern. Han är verksam vid Segerstedtinstitutet på Göteborgs universitet.