Varnar för antirasismen som infantiliserar svarta

Han är medveten om detta trumfkort och erkänner att han just på grund av sin identitet känt sig extra manad att ta bladet från munnen. Den som vill se honom ge en livfull muntlig framställning av bokens argument kan titta på hans bidrag till diskussionen om “Cancel Culture and Wokeness” vid Internationales Literaturfestival i Berlin (2021). (Inte minst i frågestunden får man påminnelser om hur den amerikanska antirasist-kulten direktimporterats till Europa).

Förnekar inte rasismen i USA

McWhorter understryker vid varje tillfälle när han får chansen att rasismen är verklig och att den är ett stort problem i USA. Han förnekar inte rasismens existens, så som enspåriga högerpolitiker och andra i USA ofta gör. Han vänder sig inte heller till den typen av debattörer och avfärdar varje försök att klumpa ihop honom med dem.

Men det betyder inte att anti-rasisterna har rätt i hur de hanterat frågan, när de byggt upp den “nya religion” som nu dominerar, och som McWhorter menar är kontraproduktiv och direkt skadlig, inte minst för svarta i USA (som, jämte amerikaner i gemen, är hans huvudsakliga målgrupp).

McWhorter insisterar på att den nya religionen ska kallas så, för den fungerar som en religion och är faktiskt en religion med ett totalistiskt budskap där rasismen anses kunna förklara allt. På amerikanska skolor, universitet och på många företag får personalen genomgå undervisning där ett litet antal böcker fungerar som en katekes. De mest kända uttolkarna av den nya religionen är Ibram Kendi och Robin DiAngelo, som leder vad McWhorter kallar för The Elect, de utvalda, vilka ser sig själva som en särskilt upplyst prästerlig elit.

Den som bryter mot religionens bud fördöms och kastas ut i kylan. McWhorters bok innehåller en lång rad skrämmande exempel på detta, med start i en matskribent som tvingades bort från New York Times sedan hon vågat sig på att kritisera bland annat Chrissy Teigen, en ultrarik mediaprimadonna (som inte är svart, men icke desto mindre betraktas som “of color”). Skribenten fick gå trots att hon bett om ursäkt. Den enda anledningen var att hon var “vit” och Teigen “färgad.” Det hjälpte inte ens att Teigen själv på ett hedervärt sätt protesterade mot avskedandet.

Den nya läran försöker inte lösa problemet

Men poängen med den nya religionen är inte att göra något åt rasismen eller andra orättvisor i samhället. Poängen är enbart, argumenterar McWhorter, att “blottlägga” den rasism som man anser ohjälpligt genomsyrar samhället. Så rättfärdigas den nya läran — inklusive då de tusentals seminarier och alla kursdagar där deltagarna ska lära sig känna igen den rasism som man inte visste fanns där.

Den nya lärans Utvalde vägrar gå med på att någonting hänt i samhället. Nej, det är samma rasism nu som då, samma som i segregationens tidevarv, till och med densamma som på slaveriets tid, allt sedan 1619 när de första svarta kom till USA.

Detta är ju uppenbart fel — verkliga framsteg har bevisligen gjorts mot rasdiskrimineringen. Och läran är dessutom ologisk, påminner McWhorter. Men det är inget nytt; Bibeln är inte heller logisk, tillägger han. Det handlar inte om logik eller fakta, utan om att predika och organisera en ny slags renlärighet som inte får ifrågasättas — och som upprätthålls genom rädsla. Folk blir rädda att säga fel även om de vet att de har rätt, och även om de vet att “antirasisterna” har fel när de sätter likhetstecken mellan hudfärg och arvssynd.

Till exempel är det förenat med stora problem att diskutera det faktum att fler svarta i USA mördas av andra svarta, inte av rasistiska poliser — ett av McWhorters många exempel. Han beskriver till och med hur kristna präster har fördrivits från sina jobb för att de uttryckt tvivel om att samtliga poliser är rasister.

Här drar jag mig till minnes en amerikansk satirteckning där en grupp arga svarta damer blänger lika argt mot hotfulla, rasistiska vita poliser å den ena sidan, och mot tungt beväpnade svarta gängmedlemmar på den andra — de två slags hot som de själva upplever som de farligaste. Vanligt folk lever i denna verklighet, men de Utvaldas nya religion föreskriver att man inte får tala om denna verklighet och analysera den i syfte att komma till rätta med problemen. Det är därför som McWhorter skriver att den nya religionen är en skam och en förolämpning mot USA:s svarta.

Efter att själv ha bott granne med de stora områden i Chicago som styrs av knarkgängen, där det finns varken riktiga mataffärer eller banker, och där oskyldiga skjuts ihjäl i onödan varje dag, är jag benägen att tro att McWhorters radikala medicin skulle förbättra och hjälpa USA.

McWhorters sista kapitel handlar om vad man borde göra istället. Förutom att mana oss alla att vägra bli hunsade av de Utvalda och vägra att bli kallade “white supremacists” för ingenting, tar han också upp hur USA borde förändras. Hans radikala förslag nummer ett är att legalisera den illegala drogmarknaden, som likt en magnet suger till sig tusentals unga svarta män som därmed döms att skjutas ihjäl i gängkrigen, dö av överdoser, eller hamna i de gigantiska fängelserna. En sådan åtgärd skulle radikalt förändra hela spelplanen och på sikt tömma fängelserna, menar han.

Förslag nummer två är överraskande — det kommer från lingvisten McWhorter; han vill se ett brett skifte i hur man lär barn att läsa. Han menar att ljudmetoden (“phonics”) radikalt skulle förbättra miljoner svarta och fattiga barns chanser att faktiskt lära sig läsa — vilket de inte gör idag med den dominerande helordsmetoden, ”whole word method”,  något som befäster de stora orättvisor som ligger i att barn från läsande hem redan är mycket bättre på att gissa hur hela ord ska låta, vilket barn från illiterata familjer inte kan. Den diskussionen har även bäring på Sverige, där bägge inlärningsmetoderna används trots att kritiker menar att ljudmetoden är den mest effektiva för nybörjarläsare.

Efter att själv ha bott granne med de stora områden i Chicago som styrs av knarkgängen, där det finns varken riktiga mataffärer eller banker, och där oskyldiga skjuts ihjäl i onödan varje dag, är jag benägen att tro att McWhorters radikala medicin skulle förbättra och hjälpa USA.

Aktivisterna blundar för kommunistpartiets rasism

Men detta gäller inte bara USA:s egna problem på hemmaplan, utan också hur amerikanerna missförstår omvärlden. McWhorter är liksom många andra amerikaner helt upptagen av vad som händer på hemmaplan, och därför missar han helt, hur “antirasismen” med sin hopplöst begränsade världsbild misstolkar världen utanför genom att pressa in den i samma mall som den som används hemma: De vita är de dumma, och de svarta (eller de färgade) är de goda. Som om ondskan satt i hudfärgen. Förutom att den tankegången är uppenbart rasistisk så är den också felaktig.

Se bara dagens Kina, med regimens massiva pågående förföljelse mot miljoner oskyldiga uigurer; den är djupt rasistisk, men det passar inte in i den vanliga svart-vita mallen, så de amerikanska “antirasisterna” vill som regel inte höra talas om att kritisera Kina — förövarna i det kinesiska kommunistpartiet är ju inte vita.

McWorthers bok fungerar därmed som en påminnelse om att rasismen inte sitter i generna, än mindre vår i hudfärg.

Antirasismens historieskrivning blir därför lika missriktad som dess samhällsanalys. Tag bara som exempel gårdagens japanska kolonialism, eller malayernas brutala förslavande av urbefolkningen i Sydostasien – eller någon av alla de andra stormakter och imperier genom historien som byggts upp med hjälp av etnisk ojämlikhet och exploatering. Inte bara det brittiska, utan också persernas, aztekernas, ottomanernas och många andra imperier.

Poängen är att rasism är ett globalt fenomen, som piskas fram i situationer där människor exploateras av andra människor. Det går inte att ursäkta eller förbigå rasismen av idag med att förövarna är “svarta” eller “gula.”

McWorthers bok fungerar därmed också som en påminnelse om att rasismen inte sitter i generna, än mindre vår i hudfärg.