Analytikerna önsketänker om Riksbanken

Bom, bom, bom för experternas prognoser

Många är de som tagit stora bolån när det nästan var gratis att låna och lyssnat på ”expertråden” om att det alltid lönar sig i längden med rörlig ränta. Enligt affärstidningen Dagens Industri har boendekostnaderna för villaägare nästan fördubblats över en treårsperiod.

I februari 2021 meddelade Riksbanken att den kommer att fortsätta med lågräntepolitiken, och meddelade också att den tror på nollränta åtminstone fram till år 2024. Det tyder på att vi kommer att ha fortsatt låga bolåneräntor fram till dess, sa privatekonomen Annika Creutzer till SvD Näringsliv. Boverkets analytiker Tor Borg tillade att det inte finns något behov av att binda räntan på kort sikt.¹

Idag vet vi att den som inte lyssnade på expertråden utan band sitt lån på lång sikt under 2021 har gjort en bra affär så här långt.

Men vad är det som säger att prognoserna nu helt plötsligt är riktiga? Ganska lite.

I november förra året trodde en majoritet av prognosmakarna, däribland storbankerna SEB och Handelsbanken, att korträntorna skulle ligga under 3 procent 2023, enligt undersökningsföretaget Consensus Economics sammanställning. Men så blev det inte. Nu är i stället styrräntan 3,75 procent och många ekonomer har höjt sina prognoser och räknar med en eller flera räntehöjningar till under hösten innan Riksbanken är klar.

Konsensus bland experterna nu är att styrräntan kommer att toppa på omkring 4 procent. Tidigare i augusti spådde storbankerna att räntesänkningarna kommer att komma under första halvan eller mitten av 2024.² Men vad är det som säger att prognoserna nu helt plötsligt är riktiga? Ganska lite. Både den amerikanska centralbanken och Riksbanken flaggar nu för att räntorna kan komma att behöva ligga kvar på en hög nivå längre än vad de tidigare trott. Eller kanske till och med höjas ytterligare.³  Risken är stor att många ekonomiska bedömare kommer att behöva justera upp sina ränteprognoser på nytt.

Räntetoppen flyttas hela tiden fram

Man kan få intrycket att många, även mycket kompetenta ekonomiska bedömare på Svenskt Näringsliv, LO och från finansmarknaden tycks tro att centralbanker besitter magiska krafter. Att de sitter på en slags helig graal för ekonomin och kan skapa ekonomisk tillväxt genom att hålla nere räntan.⁴ Men det är inte Riksbankens uppgift. Dess uppgift är primärt att bidra till stabilitet genom att hålla inflationen i schack och att därigenom skapa goda förutsättningar för ekonomins aktörer – arbetstagarna, företagen och deras entreprenörer – att leverera ekonomisk tillväxt och välstånd.

Livsmedelshandlare placerar nu oxfilén bakom lås och bom.

I början av konjunkturnedgången, när pandemistörningar i ekonomin förvärrades av Rysslands invasion av Ukraina, präglades situationen av ekonomisk förnekelse. I stället för att dra åt svångremmen fortsatte många att leva och konsumera ungefär som vanligt, trots mindre pengar i plånboken när inflationen åt upp nominella löneökningar. Det är helt logiskt om den ekonomiska nedgången förväntas vara tillfällig. Men vad händer om räntan förblir hög länge? Tecknen är redan tydliga på svenskarnas relativa fattigdom till följd av den ekonomiska nedgången och den svaga kronan.

När det nu görs bokslut över hushållens sommaraktiviteter ställer sig många frågan: ”Hur har det kunnat bli så här dyrt?” En fika med familjen på ett trevligt semesterställe i grannlandet Danmark för 700 spänn: Vad fan får vi för pengarna egentligen?

Många företag har redan börjat ställa om till sämre tider som kanske kommer att vara lite längre. I början av sommaren började resebyråerna marknadsföra det fåtal länder vars valutor fallit mot kronan – resmål som Bulgarien, Turkiet och Montenegro lyftes fram.⁵ De sämre tiderna syns också i butikerna. Livsmedelshandlare placerar nu oxfilén bakom lås och bom för att förhindra alltmer förslagna köttstölder. Och många svenskars kärleksaffär med hälsosam och välsmakande extra virgine kallpressad olivolja verkar, om inte ha tagit slut, så i alla fall tagit en paus. Till förmån för billigare (och mindre hälsosamma) raffinerade alternativ när torka i Sydeuropa trycker upp priset på oliver och en svag krona gör priset ännu högre för konsumenter i Sverige. För hushållen stundar troligen högre boräntor som kommer att sätta ytterligare press på redan ansträngda konsumenter. Utgå från att det arbetas hårt på finansdepartementet nu med förslag inför den kommande budgeten på hur krisen ska kunna mildras med skattesänkningar och/eller bidragshöjningar.

Marknaden lider av överoptimism

Att ”marknaden alltid har rätt”, som blivit ett mantra under de senaste decennierna när ekonomiska storheter som börskurser, räntor och fastighetspriser avhandlats i det offentliga rummet, verkar alltså inte hålla. I alla fall inte vad gäller marknadens aktörer som hela tiden varit för optimistiska i sina förutsägelser.

Även om Riksbanken var sen med att höja räntorna för att stävja inflationen, som jag påtalat i Kvartal tidigare, så har företrädare för andra statliga myndigheter vid olika tillfällen pekat på effekter av högre räntor. Redan förra hösten varnade exempelvis Finansinspektionens chefekonom för höga boräntor, och Riksgäldens generaldirektör har nyligen flaggat för att det kan komma konkurser i den hårt ansatta fastighetssektorn.⁶

Fastighetsbolagen sänker kronan

Det finns en oro på marknaden för att flera högt belånade svenska fastighetsbolag inte kommer att kunna klara av fler räntehöjningar. Det anses vara en delförklaring till att kronan har blivit så svag när utländska investerare ratar Sverige som investeringsland. Svenska fastighetsbolags svårigheter att hitta finansiering har även rönt internationell uppmärksamhet. Financial Times, investeringsvärldens husorgan, har ägnat många artiklar åt fenomenet. I en artikel publicerad i tidningen under sommaren berättar en fastighetsekonom baserad i London att ju mer han fördjupar sig i ämnet desto värre tycker han det ser ut för Sverige. Den svaga kronan innebär en allt större huvudvärk för Riksbanken och gör kanske att den tvingas höja räntorna mer än vad som skulle vara fallet med en mer stabil valuta.

När inflationen i historien gått över 8 procent har den varit ganska trögrörlig och svår att få ner igen.

Ett sätt att försöka bilda sig en uppfattning om hur lång tid det kan ta att få ner inflationen, som gör att räntorna kan börja sänkas, är att se hur det sett ut historiskt. I rapporten Credit Suisse Global Investment Returns Yearbook, studerar de brittiska finansprofessorerna Paul Marsh, Elroy Dimson och Mike Staunton sedan många år hur avkastningen i världen varit på olika finansiella tillgångar. Eftersom 2022 var ett av de allra sämsta avkastningsåren någonsin, samtidigt som inflationen i världen var hög, har professorerna i år specialgranskat hur snabbt det gått att få ner inflationen när den blivit hög. Och det är inte upplyftande läsning. De noterar att när inflationen i historien gått över 8 procent har den varit ganska trögrörlig och svår att få ner igen.

Jag kontaktar en av rapportförfattarna, professor Paul Marsh, för att höra lite mer om inflationströgheten som är högst relevant för ett land som Sverige, som ju brottas med stora inflationsproblem. Marsh noterar att räknat från 1934 uppmättes den lägsta inflationssiffran under senare delen av 2021. Därefter fullkomligen exploderade inflationen. Den nittonfaldigades inom loppet av 18 månader och uppgick till 8 procent i världen i slutet av 2022. Även om inflationen kommit ner under 2023 är det för tidigt att ropa hej menar Marsh. Han ser slutet på en ”gyllene era” som varat under fyra decennier när inflationen i världen fallit. En period som varit ekonomiskt sett mycket gynnsam, inte minst för obligationsinvesterare. Marsh ser inte en snabb återgång till låg inflation och låga räntor som vi vant oss vid. Han ser i stället de senaste decennierna som en historisk avvikelse när han analyserar utvecklingen sedan 1900 i världen.⁷ Det kan bli särskilt svårt för ett land som Sverige eftersom inflationen nådde en bit över 8 procent 2022 och nu ligger på fortfarande höga 6,4 procent (KPIF i juli), trots stora räntehöjningar. Långt från Riksbankens mål på 2 procents inflation. Samtidigt har svenskarna en valuta som mer uppvisar bananrepublikens kännetecken.

Megatrender som AI driver inflation

Ekonomer lyfter ofta fram hur stora trender varit viktiga faktorer för att förklara den låga inflationen vi vande oss vid under flera decennier. Som globaliseringen, där Kina blev världens ”sweatshop” och producerade billiga varor till världen, och där Östeuropa efter murens fall integrerades i den kapitalistiska världsekonomin. Men där även den teknologiska utvecklingen med bland annat internets intåg bidrog till låga prisökningar.

Men nu har vinden vänt. Världen står inför en rad utmaningar som kommer att vara inflationsdrivande. En är klimatomställningen, det kommer kosta att ställa om till ett mer hållbart energisystem. En annan är geopolitisk oro som ger ändrade handelsmönster när västvärlden handlar mindre med Kina och inte alls (i alla fall på papperet) med Ryssland. Också det inflationsdrivande. En ytterligare utmaning är att pandemin visat att företagen blivit alltför sårbara med leverantörer långt borta och lövtunna just-in-time-system, vilket gjort att de börjar bygga upp sina lager och reserver, vilket driver upp kostnader. Slutligen ser digitaliseringen och införandet av AI ut att vara dyra. I alla fall på kort sikt när det är ont om olika typer av komponenter som driver upp priser. När till exempel  komponenttillverkaren Nvidia, en ny stjärna på techhimlen, nyligen rapporterade rekordresultat var det inte primärt för att bolaget sålde många fler halvledare, utan för att det till följd av hög efterfrågan kraftigt kunde höja priserna. Och som lök på laxen blir befolkningen i västvärlden allt äldre och gråare. Det blir därmed allt färre i arbetsför ålder. Det är också inflationsdrivande.

Rap! sa räntespöket

Och hur går det med matpriserna, kommer de att kunna ge en hjälpande hand till Riksbanken? Det är ytterst tveksamt. Jag ställer frågan till Ulf Mazur, grundare och vd för Matpriskollen, som studerar hur matpriserna utvecklas i livsmedelsbutikerna. Han berättar för mig att matpriserna under de senaste decennierna varit mycket stabila, men att de sedan pandemin och den ryska invasionen av Ukraina skjutit i höjden, som en följd bland annat av ökade energi- och råvarupriser och en fallande krona. Även om ökningstakten avtar kan vi inte räkna med lägre matpriser i butikerna. Hela branschen är satt under kostnadspress och det är inte alls omöjligt att utbudet av varor i butikerna kommer att minska. De svenska hushållens återförening med de jungfruliga olivoljorna får nog vänta ett tag till, och Daniels föräldrar kan räkna med att fortsätta behöva försörja sin vuxna son – studielånet har räntorna redan ätit upp.