Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Politik |

Vänsterpartiets mörka historia förnekas nu som då

Då det begav sig: Sovjetunionens Stockholmsambassadör hälsar på Svenska Kommunistpartiets ordförande C-H Hermansson vid mottagning på ambassaden den 7 juli 1967. Foto: TT.

Förståeligt nog har många upprörts av att Stefan Löfven säger sig aldrig ha uppfattat att VPK inte stått upp för demokratin. Men, skriver Magnus Utvik som tidigare själv varit vänsterpartist, inget annat svenskt riksdagsparti har ett lika mörkt förflutet som VPK.

Av Magnus Utvik | 7 april 2021
Profil I korthet Lästid 9 min Skärmläsarvänlig
I korthet

Många har upprörts av att Statsminister Stefan Löfvens uttalat att han aldrig uppfattat att VPK (från 1990 V) inte stått upp för demokratin.

Det var väntat, skriver Magnus Utvik. Inget annat svenskt riksdagsparti har ett lika mörkt förflutet.

Vänsterpartiet och Ung Vänster har ända sedan Berlinmurens fall använt två taktiker i debatten om partiets förflutna. Motattack eller total tystnad.

Aron Etzler, idag partisekreterare V, menar att vänstern inte har något att skämmas för. Det har däremot kapitalismens anhängare som enligt honom bedriver en kampanj mot socialismen/kommunismen.

När Magnus Utvik i en debattartikel 2021 skrev att  kommunismen fortfarande är V:s vision möttes detta med nästan total tystnad.

Medlemmarna i Ung Vänster är nästa generations vänsterpartister. Men Ung Vänsters ordförande, Ava Rudberg, sa 2021: ”Vårt förbund vilar på en stolt historia […]. I snart 120 år har det här förbundet verkat för arbetarrörelsens rättigheter, för socialism och solidaritet.”

VPK:s historia är unik.

Statsminister Stefan Löfvens uttalande om att han aldrig uppfattat att Vänsterpartiet kommunisterna (VPK; från 1990 Vänsterpartiet, V) inte stod upp för demokratin, har upprört politiskt intresserade människor från höger till vänster. Det var väntat. VPK:s historia är unik. Inget annat svenskt riksdagsparti har ett lika mörkt förflutet. Det handlar om stöd till diktatorer som Lenin, Stalin, Mao, Castro, Honecker, Ceausescu och fyrtio års svek mot demokratirörelserna i de totalitära socialistiska staterna i östra Europa. Lika väntat som att debatten skulle blossa upp igen var det att någon från Vänsterpartiet skulle försöka flytta fokus från partiets historia till något helt annat. I detta fall blev det Jonas Sjöstedt som ryckte ut:

”Jag ser att många till höger idag hetsar upp sig över denna intervju där statsministern helt korrekt försvarar S dåvarande samarbete med VPK. Högerns upprördhet handlar nog mest om att de behöver rya lite för att kunna samarbeta med rasisterna i SD”, skriver Sjöstedt på Twitter den 30 mars.

… kommunismen är ett gammalt trött spöke som endast orkar ta sig fram tack vare borgerliga skribenter.

I Dagens Arena dagen därpå upprepar Jonas Sjöstedt sitt påstående och lägger till att kommunismen är ett gammalt trött spöke som endast orkar visa sig tack vare borgerliga skribenter.¹ Som om det inte finns både vänstersinnade och socialdemokrater, i likhet med undertecknad, som framhåller Vänsterpartiets svek mot fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen och demokratiuppropet Charta 77 i dåvarande Tjeckoslovakien.

Vänsterpartiet och Ung Vänster har ända sedan Berlinmurens fall använt två taktiker i debatten om partiets förflutna. Motattack eller total tystnad. Låt oss granska detta lite närmare.

VPK:s skuld

Socialismens nederlag 1989 utlöste en intensiv och stundtals hätsk första debattvåg i Sverige om VPK:s skuld i de totalitära socialistiska staternas våld och trakasserier mot oliktänkande. På Svenska Dagbladets debattsida försvarade Lars Werner VPK:s politik och strategi. Han menade att VPK alltid slagits för demokratin och att Sveriges kommunistiska parti/VPK ända sedan kongressen 1964, haft en kritisk och självständig politik gentemot Sovjetunionen. Lars Werners verklighetsbeskrivning ifrågasattes av bland andra folkpartiledaren Bengt Westerberg. Debatten tog ny fart efter Per Ahlmarks (L) bok Vänstern och tyranniet, 1994. Boken var en uppgörelse med kommunismens svenska medlöpare.

I stället för att rannsaka sitt historiska engagemang för totalitära socialistiska stater och diktatoriska ledare, gick den europeiska vänstern … till motattack.

Den tredje debattvågen om kommunismen efter Berlinmurens fall uppkom i och med boken Le livre noir du communisme, på svenska kallad Kommunismens svarta bok, 1997. I stället för att rannsaka sitt historiska engagemang för totalitära socialistiska stater och diktatoriska ledare, gick den europeiska vänstern i denna bok till motattack. Snart publicerades Kolonialismens svarta bok och Kapitalismens svarta bok. Svenska vänsterprofiler som Göran Greider, Maria-Pia Boëthius, C-H Hermansson och Jenny Lindahl, då ordförande i Ung Vänster, valde att slå tillbaka kritiken mot kommunismen genom att medverka i antologin Utan heder, utgiven av Ung Vänster 1999. I förordet skriver Aron Etzler, idag partisekreterare i Vänsterpartiet, att debatten om kommunismen inte bedrivs av något vetenskapligt intresse:

”Den historiska frågan om brott begångna i kommunismens namn är endast intressant då det finns en stark vänster att brännmärka. Att vinna poänger genom att smutskasta sin motståndares historia är ingen nyhet i politikens värld.”

Nej, vänstern har inget att skämmas för, menar Aron Etzler i Utan heder. Det har däremot kapitalismens anhängare som enligt honom bedriver en kampanj mot socialismen/kommunismen, som i sin förlängning syftar till att motarbeta vänsterns kamp för jämlikhet och rättvisa. Och det är inte en kampanj mot verkligt socialistiska stater och rörelser utan mot brott som begåtts ”i kommunismens namn”, alltså brott som underförstått är begångna av icke-rättrogna socialister och kommunister.

Avvisar all kritik

Aron Etzler försäkrar att den falska formen av socialism som fanns i öststatsdiktaturerna inte har haft stöd hos någon VPK-aktivist/Vänsterpartist eller hos någon medlem i Kommunistisk ungdom/Ung Vänster. Realsocialismen var ett politiskt system ”som vi avskydde och aldrig betraktat som ett alternativ.” Aron Etzler tycks ha glömt att Kommunistisk ungdom hade nära relationer med de kommunistiska ungdomsförbunden i de socialistiska diktaturerna och ansåg att dessa länder hade kommit längre än Sverige i kampen för det klasslösa samhället². Aron Etzler verkar också ha glömt, eller missat, att VPK:s partiprogram från 1972, som gällde fram till 1987, innehöll följande skrivning om de socialistiska staterna:

”Idag har en tredjedel av jordens befolkning slagit in på socialismens väg. Den världshistoriska övergången från kapitalism till socialism har påbörjats och fortgår. Den kan inte längre hejdas. (…) I strid med imperialismen har socialismen utvecklats. Socialismen skapar förutsättningar för fred och betyder frihet från utsugning. Produktivkrafterna ställs i folkets tjänst. Industriella revolutioner genomförs. En snabb ekonomisk utveckling övervinner historiskt nedärvd fattigdom. Social och kulturell omvandling frigör folkens krafter.”³

… kommunismen innebär människans befrielse från alla former av förtryck.

Aron Etzler avvisar alla kritiker av kommunismen. Författaren och journalisten Staffan Skotts genomgång av Vänsterpartiets historia i boken Liken i garderoben, 1991, är resultatet av en ”privat kampanj” mot Vänsterpartiet. Per Ahlmarks kritik av kommunismens svenska medlöpare i boken Vänstern och tyranniet, 1994, bygger på ett ”personligt hat mot vänstermänniskor”. Genomgående för bidragen i Utan heder är en önskan om ett alternativ till kapitalismen, som anses oförmögen att ta tillvara människors behov. En skribent som tydligt tar ställning för både socialismen och kommunismen är Jenny Lindahl. I texten ”Socialismen står på dagordningen” skriver hon att kommunismen innebär människans befrielse från alla former av förtryck.

Ohlys demokratisyn

Den fjärde och sista stora debatten om kommunismen efter Berlinmurens fall handlade främst om Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly (2004-2012) och hans syn på demokrati och socialism. Debatten startade efter ett avsnitt av Uppdrag granskning i SVT, den 5 oktober 2004. Programmet hade rubriken ”Lars Ohlys syn på demokrati”. I reportaget visade man att Ohly under sin tid som partisekreterare för Vänsterpartiet redigerade ett brev till de så kallade Kirunasvenskarna på ett sådant sätt att det kunde tolkas som att Vänsterpartiet ville förminska Stalins brott i dåvarande Sovjetunionen. ”Kirunasvenskar” kallas de kommunister från Norrbotten som på 30-talet åkte till Sovjet i tron att det kommunistiska paradiset fanns där. Många av dem miste livet i Stalins terror. De som lyckades ta sig hem till Sverige och berättade om sina erfarenheter av terrorn blev utstötta ur den kommunistiska gemenskapen.4

… Ohly tillhör en liten minoritet i partiet som fortfarande är leninister och anser att Kuba är en demokrati.

Uppdrag granskning citerar Lars Ohly, som vid flera tillfällen har gett uttryck för att en socialistisk diktatur i vissa fall är bättre än en borgerlig demokrati. Uttalanden som Lars Ohly i reportaget tar avstånd från. I ett eftersnack till Uppdrag gransknings reportage diskuterar Vänsterpartiets riksdagsledamot Kalle Larsson i SVT huruvida Lars Ohlys avståndstaganden från tidigare uttalanden är äkta eller inte. Kalle Larsson säger till programledaren Karin Hübinette att Lars Ohlys ursäkter är äkta men att problemet med Lars Ohlys uttalanden är försumbart då Ohly tillhör en liten minoritet i partiet som fortfarande är leninister och anser att Kuba är en demokrati. Kalle Larsson vänder sedan på steken och menar att det verkliga problemet är det kapitalistiska systemet. Det står för övergrepp mot enskilda människor, och så länge det systemet finns kvar kommer det folkliga motståndet mot kapitalismen att växa.

Ung Vänster svarade på Uppdrag gransknings program genom att skicka ut ett pressmeddelande den 30 oktober 2004 där man slog fast att debatten om Vänsterpartiets historia inte grundade sig på partiets ”eventuellt bristande uppgörelse med det förflutna” utan på en rädsla för Vänsterpartiet. Partiets systemkritik mot kapitalismen ledde till en ”hets” mot den ex-kommunistiska rörelsen och detta var i sin tur en följd av Vänsterpartiets och Ung Vänsters ökade stöd hos Sveriges ungdomar.

Attack som försvar

Som vi kan se valde Vänsterpartiet och Ung Vänster att i varje debatt om kommunismen och VPK/Vänsterpartiet efter 1989, försvara sig och sina ideal genom att i många fall gå till motattack. Detta ändrades i slutet av 2010-talet. Hösten 2018 avböjde Vänsterpartiet exempelvis att debattera min bok Partiet på kant med (v)erklighet5 i såväl Nyhetsmorgon i TV4, Studio Ett i Sveriges Radio som i SVT:s debattprogram Opinion Live, trots att partiet av redaktionen fick två datum att välja mellan. Jag satt ensam med programledarna i SR:s och TV4:s studior. Debatten i Opinion Live ställdes in.

… där jag visade att kommunismen fortfarande är Vänsterpartiets vision …

Den 22 februari 2021 skrev jag en debattartikel i Expressen6 där jag visade att kommunismen fortfarande är Vänsterpartiets vision, tvärtemot vad partiledaren Nooshi Dadgostar hävdar i olika intervjuer.  Radions P1-morgon hörde av sig och ville ha en debatt mellan mig och Nooshi Dadgostar eller någon annan ledande vänsterpartist. Vänsterpartiet tackade nej.

Att det finns ett intresse för de frågor jag berör i såväl boken som i debattartikeln i Expressen visar ett klipp på Youtube från min medverkan i TV4 Nyhetsmorgon hösten 2018. Efter bara några veckor hade inslaget över sextiotusen visningar. När detta skrivs har inslaget haft närmare en halv miljon visningar. Men för Jonas Sjöstedt ser verkligheten helt annorlunda ut. I Dagens Arena 31 mars 2021 hävdar Jonas Sjöstedt att det inte finns något större intresse för VPK:s politik under 1970- och 1980-talet. ”Jag inser att intresset för VPKs utveckling för 40 år sedan egentligen är minimalt.”

Det mörka förflutna

Medlemmarna i Ung Vänster är nästa generations vänsterpartister. Tyvärr har uppgörelsen med rörelsens mörka förflutna, som inleddes med att Kommunistisk ungdom blev Ung Vänster, fullständigt gått i stå. Varken hyllandet av Sovjetunionen eller fyrtio års svek mot realsocialismens hundratals miljoner offer finns med i den officiella historieskrivningen. Ung Vänsters nya ordförande, Ava Rudberg, hyllade sin rörelses historia i sitt installationstal vid Ung Vänsters 49:e kongress den 5 januari 2021: ”Vårt förbund vilar på en stolt historia som sträcker sig långt mer bakåt än den senaste kongressperioden. I snart 120 år har det här förbundet verkat för arbetarrörelsens rättigheter, för socialism och solidaritet.”7

Plötsligt hör jag tydligt orden ur George Orwells roman 1984: ”Okunskap är styrka”. Det slår mig än en gång att vi måste våga framhärda att utan historia inget minne och utan minne, ingen framtid.

Se noter Visa mindre

Noter

1, https://www.dagensarena.se/opinion/kommunismens-trotta-spoke/

2, Kommunistisk ungdoms interna tidskrift Unga Gardet, nr 6 1980.

3, ur VPK:s partiprogram 1987, kapitel 30, ”De socialistiska länderna och ekonomin”.

4, Förnekelsens barn: svenskarna som drog österut av Kaa Eneberg (Hjalmarson & Högberg, 2003).

5, Partiet på kant med (v)erkligheten av Magnus Utvik, Carlssons bokförlag 2018.

6, https://www.expressen.se/debatt/vansterpartiet-kampar-fortfarande-for-kommunismen/

7,  https://ungvanster.se/ava-rudberg-ar-ung-vansters-nya-ordforande/

Redan prenumerant?    
Du har läst en olåst
artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.
  • Alla artiklar
  • Alla poddar
  • Kvartals app
  • Reklamfritt

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?  
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.