Bevisvärderingen i våldtäktsmål har spårat ur

För att ta reda på hur höga beviskraven i våldtäktsmål faktiskt är, räcker det inte med att enbart läsa referat från HD. Majoriteten av alla våldtäktsmål avgörs nämligen i tings- och hovrätterna. Den praktiska bevisvärderingen i underrätterna är därför lika intressant som HD:s instruktioner kring densamma.

Studie gav förvånande resultat

År 2018 publicerade professor Christian Dahlman, Lunds universitet, och tingsnotarien Andreas Korths-Aspegren en artikel i Svensk juristtidning med titeln “Varför är bevisning som uppfyller beviskravet i våldtäktsmål inte tillräcklig i mål om olaga hot?”³ Artikeln väckte viss uppmärksamhet i juristvärlden men förbigicks i stort av etablerade medier.⁴

Författarna hade valt att studera ett betydande antal tingsrättsdomar i våldtäktsmål respektive mål om olaga hot. Bevisningen i samtliga mål bestod enbart av målsägandens berättelse, tillsammans med vittnesuppgifter beträffande hur målsäganden mått efter händelsen, vad målsäganden berättat för vittnena och så vidare. Vittnena hade alltså inte sett själva händelsen. I studien jämförde författarna utfallet för varje måltyp.

Risken att bli fälld i ett våldtäktsmål var […] nästan lika stor som chansen att bli frikänd i ett mål om olaga hot.

Resultatet förvånade. Bevisning som räckte för en fällande dom i 18 procent av målen om olaga hot var tillräcklig i 90% av fallen när det gällde våldtäktsmålen. Risken att bli fälld i ett våldtäktsmål var med andra ord nästan lika stor som chansen att bli frikänd i ett mål om olaga hot, fastän bevisläget var mycket snarlikt.

Beviskravet i praktiken

En dom som Hovrätten för Västra Sverige avkunnade den 14 oktober i år illustrerar hur bevisvärderingen kan se ut i praktiken. Målet kretsade kring ett samlag i en lägenhet som målsäganden ansåg var en våldtäkt, men den tilltalade menade var helt frivilligt. Inga vittnen hade observerat händelseförloppet. Bevisningen som fanns att tillgå var i huvudsak målsägandens berättelse samt återgivningar av målsägandens beteende från vittnen. Det fanns dock därutöver även ett mindre märke på målsägandens hals.⁵

[…] ett argument för en fällande dom var att den tilltalade inte tillräckligt tydligt kunde förklara märket på målsägandens hals.

Domstolens majoritet (med tre ledamöter mot två) ansåg att detta räckte för en fällande dom. Majoriteten lade särskilt vikt vid att en läkare och en kurator vittnat om att målsäganden mått psykiskt dåligt efter händelsen, vilket utgjorde bevisning för att den tilltalade våldtagit henne.⁶ Ytterligare ett argument för en fällande dom var att den tilltalade inte tillräckligt tydligt kunde förklara märket på målsägandens hals.

I domen förklarades:

“När det gäller märket på Sekretess As hals och hur det har uppkommit är [den tilltalade] mycket vag. Enligt honom är det ett sugmärke men han vet inte om han har gjort detta. Enligt honom har de visserligen kyssts och tagit på varandra men om det uppkommit i samband med detta kan han inte säga. Han kan inte heller utesluta att han gjort märket på halsen. För hovrätten framstår det som mindre sannolikt att ett sådant märke uppstår genom en ordinär kyss. Ett sådant märke kräver ett mera ihärdig [sic!] sugande eller någon form av våld mot huden. Något sådant har [den tilltalade] inte berättat om.”⁷

Skakig bevisning

Det finns exempel på fällande domar där bevisningen varit ännu skakigare. I en replik i Svensk juristtidning (föranledd av kritik mot Dahlman och Aspegrens ovan nämnda studie⁸) refererar professor Christian Dahlman en av de fällande domar han studerat:

“I ett våldtäktsmål […] är målsäganden en psykiskt sjuk person med diverse vanföreställningar.[22] Målsäganden hör röster inne i sitt huvud och inbillar sig vara övervakad av Säpo och andra myndigheter, vilket bland annat yttrar sig i att målsäganden monterar ner vattenkranar och eluttag i jakten på dolda övervakningskameror.
Trots detta döms den tilltalade för våldtäkt enbart på grundval av målsägandens berättelse tillsammans med vittnesmål från två personer som inte själva bevittnat den påstådda våldtäkten utan bara hört målsäganden berätta om den. Enligt min uppfattning är det häpnadsväckande att en berättelse från en psykiskt sjuk person med allvarliga vanföreställningar ensamt kan räcka för en fällande dom. Jag tror aldrig att det hade kunnat hända om åtalet hade avsett olaga hot, eller något annat brott än just våldtäkt.”⁹ (Min styckeindelning).

Beviskravet vid sexsomni

Beviskravet i våldtäktsmål har inte sänkts generellt. Den 19 oktober rapporterade Dagens Juridik om hur Hovrätten för Västra Sverige frikänt en man från ett våldtäktsåtal, eftersom det enligt domstolens majoritet (tre ledamöter mot två) inte kunde uteslutas att mannen utfört våldtäkten i sömnen.¹⁰

Det är långtifrån första gången en domstol finner att en tilltalad kan ha begått våldtäkt i sömnen. Parallellt med att beviskraven synes ha sänkts i övrigt har det utvecklats en praxis där invändningar om sexsomni (det kliniska namnet på en sömnstörning som innebär att man utför sexuella handlingar i sömnen) kan leda till en frikännande dom. Hovrätten för Nedre Norrland frikände redan i Rättsfall från hovrätterna (RH) 2014:32 en man på denna grund.

Det finns ingen exakt siffra kring förekomsten av sexsomni i befolkningen, men fenomenet är av allt att döma sällsynt.¹¹ Därtill kommer att varken den tilltalade i målet från den 19 oktober eller RH 2014:32, förmådde uppvisa någon formell diagnos på sitt syndrom. Inte ens under sådana omständigheter ansåg domstolen alltså att en invändning om sexsomni borde avfärdas.

Antingen har domstolarna sänkt beviskraven rejält för själva våldtäktens förekomst […] eller så tillmäter domstolarna målsägandens berättelse ett synnerligen högt bevisvärde.

Ett försök att förena de spretiga bedömningar ger två huvudsakliga alternativ vid handen. Antingen har domstolarna sänkt beviskraven rejält för själva våldtäktens förekomst (men inte för exempelvis uppsåtets förekomst) eller så tillmäter domstolarna målsägandens berättelse ett synnerligen högt bevisvärde.

 Även kvinnor kan ljuga

Att låta målsägandens berättelse i sig räcka för en fällande dom hade varit oproblematiskt, om det vore så att alla kvinnor alltid var sanningsenliga beträffande våldtäkt. En närmare granskning visar dessvärre på falska och ogrundade våldtäktsanklagelser – inte särskilt många men knappast försumbart få.

Den 28 september i år fällde exempelvis Hovrätten för Västra Sverige en sjuttonårig flicka för falskt larm, efter att hon fabricerat delar av en berättelse kring en överfallsvåldtäkt och därigenom föranlett onödiga polisiära insatser.¹² Kvinnor har även dömts för att falskeligen ha beskyllt en enskild utpekad man för våldtäkt.¹³

[…] valde Brå och massmedia […] att fokusera på möjligheterna att öka antalet fällande domar i våldtäktsmål, samt den låga åtalsfrekvensen.

Lyfter man blicken till den bredare statistiken förblir bilden likartad. När Brottsförebyggande rådet (Brå) i en färsk rapport granskade våldtäktsanmälningar från förundersökning till dom, framkom att ungefär var femte nedläggningsbeslut i förundersökningsskedet berodde på att det rådde tvivel kring om någon våldtäkt överhuvudtaget ägt rum.¹⁴ Detta till trots valde Brå och massmedia, när rapporten presenterades, att fokusera på möjligheterna att öka antalet fällande domar i våldtäktsmål, samt den låga åtalsfrekvensen.¹⁵

Det totala antalet nedlagda förundersökningar som Brå granskade var 736 stycken.¹⁶ Statistiken visar att 6 procent av nedläggningsbesluten rörde helt påhittade anmälningar från psykiskt sjuka, 2 procent rörde spekulation från en målsägande som fått en blackout, 6 procent rörde fall med stark motbevisning och slutligen 4 procent rörde fall med mindre stark motbevisning.¹⁷

En bevisvärdering som spårat ur

Domstolarnas bevisvärdering i våldtäktsmål har spårat ur. Samtidigt som en målsägandes berättelse i princip ensam tycks vara tillräcklig för en fällande dom, går det inte sällan att utverka ett frikännande genom invändningar om sexsomni. Det är en svårmotiverad diskrepans som riskerar att få allvarliga konsekvenser för de inblandade parterna.

Under nuvarande praxis går ingen man som haft heterosexuellt umgänge helt säker; om en kvinna föresätter sig att få honom fälld för våldtäkt finns en reell risk att han blir det. Samtidigt ger domstolarna åtskilliga verkliga våldtäktsmän, vars skuld annars vore ställd bortom rimligt tvivel, en möjlighet att slinka mellan rättsstatens fingrar genom att ljuga om sömnstörningar.

Alla som blir utsatta för våldtäkt förtjänar bättre, och detsamma gäller alla som falskeligen anklagas.

Min uppfattning är att varken det ena eller det andra är rimligt. Alla som blir utsatta för våldtäkt förtjänar bättre, och detsamma gäller alla som falskeligen anklagas. Det är dags för svenska domstolar att sorgfälligt rannsaka sin bevisvärdering i våldtäktsmål, för vad vi sett hitintills duger inte.