2015 blev högerns 68

Det låter pubertalt i efterhand, lite pinsamt. Så unga var vi ju inte. Men 2015 var stämningen annorlunda. Vår jargong kändes till och med viktig, som ett slags motstånd mot något annat som var ännu mindre naturligt. Jag såg det hos många det året, ett slags bubblande vansinne. Det påminde om det som Freud beskrev i sina fallstudier från det borgerliga Wien i början av nittonhundratalet, då var det sexualiteten som hölls i oerhört kort koppel och följden blev just perversa utbrott hos vissa. Hundra år senare var det politisk tolerans och öppenhet som krävdes i varje gest och andetag, på samma sätt väcktes ett djuriskt trots åt andra håll.

Mest åt ett håll. 2015 var ett upprorsår, som ett slags 1968, fast för högern och anti-etablissemangsrörelsen. Det här var före britterna röstade för att lämna EU och Donald Trump valdes till amerikansk president, när skillnaden mellan alternativmedia och de riktiga tidningarna fortfarande var enorm och gränsen mellan fint och fult knivskarp.

Livrädd för förbjudna tankar om islam

Det året bodde min lillasyster i Paris och kvällen jag fick notiserna om Bataclan-dådet visste jag att hon var ute på stan. Jag ringde flera gånger innan hon svarade i telefon, men efteråt var det svårt att prata om oron jag hade känt. Det här var före den liberale presidenten Macron startat krig mot islamistisk terror, att ta hotet på allvar hade fortfarande något främlingsfientligt över sig, käkar spändes när problemet kom upp. Man var livrädd att det skulle finnas dolda, kanske undermedvetna men ändå förbjudna, skäl för känslan.

2015 var året Houellebecqs Underkastelsen kom ut på svenska, en roman om islams närvaro i Europa. Jag minns hur bokhandlaren tittade länge på mig när jag frågade efter den, memorerade hon mitt ansikte? Inbillade jag mig? De sociala riskerna fanns på riktigt, veckan innan hade en vän sagt upp bekantskapen med mig för att hon tyckte jag visste för mycket om smugglingen av flyktingar till Sverige. Att läsa kunde vara ett suspekt beteende, vare sig det var fiktion eller nyheter.

Det var 2015 som Stina Oscarson uppfann verbet “provprata”. Att provprata skilde sig från vanligt tal, där varje mening, oavsett tid och sammanhang, förväntades vara vägd på guldvåg och redo att räknas in i den värderingsmässiga fållan. Läckor från Flashback med privatpersoners identiteter trycktes i Aftonbladet och Trolljägarna i TV3 konfronterade människor som ville vara anonyma i deras hem.

Rasismen och sexismen kunde alltid finnas där under ytan, ständig vaksamhet krävdes.

Den vintern åkte jag till Berlin, vi gick på Stasimuseet. De långa korridorerna i det gamla högkvarteret var proppfulla av minutiöst nedskrivna observationer av helt vanliga människor i helt normala situationer. För den paranoida regimen i Östtyskland kunde nästan vad som helst tolkas som djupt liggande tecken på kryptofascistisk verksamhet. Samma sätt att tänka fanns hos det svenska etablissemanget 2015 – rasismen och sexismen kunde alltid finnas där under ytan, ständig vaksamhet krävdes.

I jämförelse började jag tycka att vilken Breitbart-dåre som helst framstod som sund. Jag visste inte alltid om de skämtade eller inte, det gjorde nog inte de själva heller men det var inte poängen. Civil olydnad har jag lärt mig att det kallas. Ganska nyss hade internet varit en fri teater där rollspelsliknande alias varit standard och där alla märkliga minoriteter kunnat prata om det som inte rymdes i den mittenpolitiska, Friends-sponsrade, fredsbevarande verkligheten. Men åren inför 2015 hade Facebook, Bank-id, yrkestitlar och fullständiga namn tagit sig in i trollens lustgård. De vuxna dundrade in och ville göra internet till ännu en arena för karriärsmedvetna plattityder och artiga nickningar.

Ett protestvrål kan inte pågå hur länge som helst

Trycket kom inte bara ovanifrån, från stora mediehus och auktoriteter. De sociala medierna fick också kokpunkten att sjunka, vid 2015 hade smartphones blivit folkliga på riktigt och även de gråaste möss kunde då pumpa ur sig ett konstant flöde av ställningstaganden i ämnen där de varken kunde så mycket eller brydde sig särskilt. Det pågick alltid något hätskt delande och kollektivt profilbildsbyte, att öppna apparna gav illusionen av att stå ensam inför en agiterad mobb. Sådant kommer vissa människor alltid svara på med höjd puls och vida svingar.

Sådär som det var 2015 är det inte riktigt längre. Jag fantiserar inte om att begå terrorbrott när jag druckit två glas vin och skriker inte åt nyheterna lika ofta, heller. Världen har ändrats och ett protestvrål kan inte pågå hur länge som helst. Fem år efter 2015 skickades Trump ut ur Vita huset och efter 1968 hade Palme ett 70-tal med flera valförluster. Men för vissa kommer livet och politiken alltid förhålla sig till det vi upplevde då. Högerns Jan Myrdal och Sven Wollter kommer alltid känna sig lite tystade, tycka att det är lite för lite om invandringsproblem på tv och se lite för många pk-tanter i parlamenten. Och även om de inte har rätt kommer jag alltid förstå dem.