Det är kvinnornas fel

Publicerad

Idag 04:03

Lästid

5 Min

Foto: Lukas Hökegård/Kvartal

Boken Det nya matriarket sätter ljuset på en ny statlig könsmaktsordning, där kvinnor är i majoritet och mäktigare än männen. Men tyvärr är det en annan refräng som fastnar i huvudet efter att ha läst boken, skriver Anna-Karin Wyndhamn.

Vad tycker du?

90

Gör inga nya kartläggningar! Det var klara direktiv från Nationella sekretariatet för genusforskning när jämställdhetsintegrering skulle dra i gång för ett decennium sedan.

Vad tycker du?

90

Skribent

Fotnoter
  1. Genusdoktrinen, Fri tanke (2020)

  2. Statsrådsberedningen, Finansdepartementet, Försvarsdepartementet samt Utrikesdepartementet är inte kvinnodominerade.

  3. När dessa siffror vanligen redovisas sker det genom en sammanvägning av alla myndigheter. Eftersom de tre största myndigheter (Polismyndigheten, Trafikverket och Kriminalvården) har en könsfördelning inom 40/60-spannet, faller staten totalt sett ut som jämställd.

Fler artiklar

Taggar

Har bara skummat boken, men instämmer helt med Wyndhamn utifrån det. Det är en angelägen fråga. Inte minst eftersom jämställdhetsPOLITIKENS övergripande mål är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Men flera av författarnas slutsatser känns betydligt större än underlaget. Inte minst resonemanget om makt. Författarna visar övertygande att kvinnor är i majoritet på en stor del av landets myndigheter. Men därifrån är steget långt till slutsatsen att kvinnor därmed ”innehar den statliga makten”. Att en myndighet har 70 procent kvinnliga anställda säger inte i sig hur makten är fördelad inom organisationen, vilka som sitter på de mest inflytelserika posterna eller hur besluten faktiskt fattas. Det blir extra intressant eftersom författarna själva återkommande anklagar det etablerade jämställdhetsperspektivet för cherrypicking – för att lyfta fram statistik som visar kvinnors underordning och bortse från sådan som pekar åt motsatt håll. På ett ställe skriver de rentav att fakta som stöder tesen att kvinnor är förfördelade ”väljs ut”, medan omständigheter som talar för att män missgynnas ”systematiskt utelämnas eller tonas ned”. Men gör författarna likadant som dem som de kritiserar? När chefssiffror stärker tesen lyfts de fram, som att 67 procent av cheferna på Åklagarmyndigheten är kvinnor. Någon motsvarande systematisk kartläggning av chefer eller ledningsgrupper på myndigheterna redovisas däremot inte. Den stora kartläggningen, och därmed en viktig del av belägget för det ”nya matriarkatet”, handlar om könsfördelningen bland alla anställda. Det betyder förstås inte att slutsatsen är fel. Men om man vill göra anspråk på att beskriva vem som har makten, och samtidigt anklagar andra för att välja de siffror som passar den egna världsbilden, hade det varit klädsamt att vara särskilt noggrann med att inte göra samma sak själv.

4