Kinas segerdag

Historien har lärt Kommunistpartiet hur man kan vinna genom att sitta på staketet och se på medan ens fiender försvagar sig själva.

Det var Kinas nationalistregim under Kuomintang som stod för huvuddelen av stridandet mot Japan under andra världskriget. Kommunisterna höll sig mest i sina basområden på landsbygden medan de byggde styrka. Utan Japans invasion hade vi aldrig vunnit inbördeskriget, sade Mao vid ett flertal tillfällen. När Japans dåvarande premiärminister Tanaka försökte be om ursäkt 1972 viftade Mao bort det, trots de fruktansvärda lidanden som det kinesiska folket fick utstå. Mao tackade i stället Japan för att ha invaderat Kina och försvagat nationalistledaren Chiang Kai-shek.

Den delen av historien är noggrant censurerad när Xi Jinping på onsdagen den 3 september firar Kinas segerdag i Peking tillsammans med 26 andra statsledare, däribland Rysslands Putin, Nordkoreas Kim Jong-un, Vitrysslands Aleksandr Lukasjenko och Irans president Masoud Pezeshkian. Det ser ut att bli en aldrig tidigare skådad styrkedemonstration för den auktoritära axeln i världen. Slovakiens premiärminister Robert Fico är den ende ledaren för ett EU-land på plats i Peking, han kommer att ha ett möte med Putin i samband med det.

För första gången deltar Kim i en multilateral diplomatisk tillställning. Det finns alltså en möjlighet för ett möte mellan Putin, Xi och Kim tillsammans, rapporterar tidskriften The Diplomat. Nordkorea har fått en viktig aktiv roll i Rysslands krig mot Ukraina medan Kina möjliggör aggressionen. Förra veckan rapporterade Partiorganet Folkets Dagblad att Xi anser relationen till Ryssland vara den mest ”stabila, mogna och strategiskt viktiga i dagens föränderliga värld”. Alla som inbillat sig att Xi ska tvinga Putin till fred i Ukraina bör notera vad Xi faktiskt säger och gör. Kina har – som väntat – suttit på staketet under kriget medan Ryssland sjunkit ner i ett beroende av Peking.

De församlade ledarna kommer att se på en uppvisning av Folkrepubliken Kinas svällande militära muskler, med missiler, undervattensdrönare och tusentals drillade soldater som kommer att marschera förbi.

Segerparaden är höjdpunkten på vad som har varit en triumfartad augustimånad för Xi Jinping. Helgens bilaterala möte med Indiens Narendra Modi var ett tecken på hur djupt Trump har alienerat Indien.

Modi kommer dock inte att vara med på militärparaden. Han gjorde inte sin första resa till Kina på sju år för att han skulle vara särskilt förtjust i Xis alternativa världssordning. Kina är bästa vän med Indiens ärkefiende Pakistan (vars premiärminister närvarar på paraden). Indiens relationer till Kina frös till is efter blodiga sammanstötningar i omstridda gränsområden 2020.

Men Modi hade inte så mycket val. Trump har belagt Indien med 50-procentiga tullar, varav hälften är ett påstått straff för att Indien köper rysk olja. Kina köper mer rysk olja än Indien men har inte behandlats på motsvarande sätt, noterar nyhetsbrevet Trade Wars. Samtidigt har Trump viftat med flera röda skynken mot den indiska ledaren, bland annat genom en inbjudan till Vita huset för Pakistans arméchef. Pakistan har nominerat Trump till fredspriset.

Det följer ett mönster där Donald Trump slår hårt mot USA:s vänner och fjäskar för USA:s traditionella fiender – resultatet är att det driver aktörer från hela världen in i Xi armar, eller tvingar dem åtminstone att försöka hitta en plan B där man minskar beroendet gentemot USA (som Carl Heath skrev om förra veckan i Kvartal).

Kina försöker samtidigt framställa sig som en trygg garant för en regelbaserad världsordning.

Xis tal på Shanghaiorganisationen (SCO) stora möte på söndagen handlade om att bygga stabilitet, fred och en mer ”rättvis” världsordning” (det vill säga med mindre makt för USA). Han föreslog samtidigt ett intiativ för global styrning, Global Governance Initiative.

SCO bildades ursprungligen 2001 för att motverka USA:s närvaro i regionen och skapa stabilitet för autokrater från Kina, Centralasien och Ryssland. De förenas av att vilja bekämpa separatism, terrorism och ”färgrevolutioner”, alltså västvänliga folkliga uppror likt det i Ukraina 2004. Västerländska bedömare avfärdade länge SCO som en substanslös diskussionsklubb, men i likhet med BRICS har den fått en större tyngd oc bredare agenda. Årets möte var det största i organisationens hittills med ledare för 24 länder på plats. Peking kan spela på en ilska i det globala Syd mot vad som uppfattas som hyckleri från Väst om Gaza och Iran. SCO fördömde USA:s angrepp mot Iran kärnprogram i somras.

De senaste veckorna har Xi Jinping också hunnit med att tala med Brasiliens president Lula. Relationerna med den Sydamerikanska jätten beskrivs som bättre än någonsin efter att Trump straffat Brasilien med 50-procentiga tullar och riktat sanktioner mot en domare i Brasiliens högsta domstol. Trump använder USA:s tyngd för att försöka pressa Brasilien till att rentvå ”Tropikernas Trump” Jair Bolsonaro, som är anklagad för ett statskuppsförsök i Brasilien.

Frågan många ställer sig är varför USA:s ledning verkar ägna sig åt diplomatisk harakiri.

Sergei Prozorov, professor vid universitetet i Jyväskylä i Finland skriver att det går att förklara mysteriet med att Trump ser politiken som ett nollsummespel. Eftersom allierade redan är på hans sida tar han dem för givna, och dessutom kan de misstänkas för att utnyttja USA genom den gamla liberala regelstyrda världsordningen som han föraktar. USA:s fiender och rivaler ser han däremot som sådana som han behöver förhandla med, och det innebär eftergifter och försök att uppnå god stämning för en tillfällig ”deal”. Därför uppstår ett mönster där Trump försöker inleda förhandlingar på bekostnad av USA:s allierades och vänners säkerhetsintressen. Det slutar sedan ofta med inga framgångar eller ensidiga eftergifter från USA. Exempelvis förhandlingarna med Nordkorea under den första presidentperioden som inte ledde till någon minskning av Nordkoreas kärnvapenprogram med skadade relationerna med Seoul.

Det Trump är bäst på är inte att göra deals utan att bryta dem: Handelsavtalet med länderna i Stilla havsområdet, Trans-Pacific Partnership (TPP), Parisavtalet och kärnvapenavtalet med Iran är några exempel på avtal som han har brutit. Men för varje avtal som sviks och för varje partner som förnedras så försämrar USA sin förhandlingsposition. För Xi är det hur som helst bara att tacka och ta emot.

Samtidigt går Kommunistpartiets arbete med att bygga en ”dubbel omloppspolitik” enligt plan. Den handlar om att göra Kina självförsörjande i allt från teknologi till råvaror, samtidigt som man ökar omvärldens beroende av Kina. I april svarade Xi på Trumps tullchock genom att strypa flödet av sällsynta jordartsmetaller, vilket ledde till panik bland biltillverkare i USA. I augusti gjorde Trump det som blivit känt som en TACO (Trump always chickens out) och förlängde tullpausen med Kina i ytterligare 90 dagar till november.

Segerparaden är också ett tillfälle för Kinas ledning att begrunda hur den ekonomiska tyngden förskjutits i världen sedan andra världskriget. Det var USA som tvingade Japan till kapitulation och som höll det fria Kinas krigsansträngning under armarna, ett faktum som Kommunistpartiet nu tonar ner. Första och andra världskriget vanns av den sida som lyckades mobilisera störst produktionskapacitet och störst människomassor. Då var det USA. Idag är det Kina. Från krigsskepp till drönare och batterier är det Kina som är starkast. Kina kunde gå från u-land till världens verkstad genom att följa den utrikespolitiska doktrinen taoguang yanghui, att bida tid och bygga styrka i det dolda. Under tiden hade USA fokus på kriget mot terrorn, och annat.

Kina har nu världens största flotta, USA:s varvsindustri är i jämförelse obetydlig. Som Lu Feng, en känd kinesisk professor i industripolitik säger i ett citat i nyhetsbrevet Sinification: ”En industrimakt har aldrig förlorat mot en finansmakt, även om det råkar vara den rådande globala hegemonen.”

Kommunistpartiet kan med hjälp av historieförfalskning hävda att det ledde Kina till seger mot Japan under det andra världskriget. Blir det ett nytt storkrig tänker det kunna vinna på riktigt, denna gång mot USA. Det är budskapet från segerparaden.