Så blev jag Trumps vikarie i Skavlan

Som utlandssvensk har jag sämre koll än förr på svensk tv-underhållning. Missar att Melodifestivalen äger rum och vem som vinner.

Som journalist har jag insett att distansen till mitt hemland är lika mycket en tillgång som ett tillkortakommande. Avståndet gör mig mindre benägen att passa in. Det har gjort det lättare för mig att ge en ärligare bild av USA och amerikansk politik i min roll som journalist. 

Efter mordet på Charlie Kirk har jag upptäckt att fler än vanligt är intresserade av den bilden (en skarp kontrast från i höstas när jag avbokades från morgon-tv:s eftervalsanalys sedan det stod klart att Trump vunnit).

Morgonen efter mordet ringde Skavlans redaktion och undrade om jag ville medverka i ett kommande avsnitt om USA.

Jag tackade först nej eftersom inspelningen sammanföll med min mormors 95-årsdag, som jag avsett fira på plats i Göteborg.

Redaktionen var angelägen om att få till det och försökte tidigarelägga programmet en vecka. När detta inte gick tänkte jag om och insåg att mormor skulle bli glad av att se sitt äldsta barnbarn samtala med hennes favoritnorsk i tv. 

Hon är själv halvnorsk och har i hela min barndom släktforskat och berättat om våra band till såväl en kaparkapten på 1700-talet som en kusin som gömde radiosändare i uppstoppade höns under nazistockupationen. 

– Lova mormor att berätta för Skavlan om ditt norska piratblod, sa hon när jag lämnade Göteborg på födelsedagsmorgonen.

På tåget förberedde jag mig. Hade informerats om att det skulle bli ett ”trevligt köksbordssamtal om Sveriges relation till USA”. De andra deltagarna skulle vara Peg Parnevik, Sebastian Siemiatkowski och Carl Bildt. Två av tre fick förhinder, liksom de båda ersättarna Karin Pettersson och Gustaf Hammarsten, blev jag informerad om.

Framme i Filmhuset väntade ett väljoljat maskineri med green room-buffé och egen loge. Fredrik Skavlan kom in när jag satt i sminket. Han var mycket trevlig och sa att han följt mig sedan SvD-tiden. Jag informerade honom om mitt norska piratblod och är inte säker på att han blev lika imponerad som jag tror att mormor hade hoppats. Han informerade mig om att det nalkades debatt och frågade mig om jag tycker att Trump gjort USA auktoritärt? Bryt gärna in och ta ordet, sa han. Jag insåg att det som sålts in till mig som ett trevligt köksbordssamtal nog skulle bli mindre avslappnat än väntat. 

Själva inramningen visade sig nu vara huruvida Sverige borde ta avstånd från USA på grund av Donald Trump.

Inför min medverkan bedyrade Skavlanredaktionen att mitt perspektiv var ”så viktigt”. Väl i studion framstod det nästan som att det var viktigare att ha mig där som ett slags alibi än att lyssna på vad jag hade att säga. Det kändes lite som om jag var där som Donald Trumps vikarie. I SVT:s värld står jag förmodligen nära USA:s president. I ett medieklimat där Donald Trump slentrianmässigt beskrivs som en modern fascist med varierande poäng på en glidande Hitlerskala, så anses någon som nyanserar debatten och pekar ut felaktigheter i rapporteringen inte bara som udda utan farlig. 

Att det är just den sortens värdesignalerande nyhetsrapportering som bidragit till populismens framfart (tillika debattklimatet i vilket Charlie Kirk mördades) verkar inte anses viktigt nog att reflektera över.

Jag förstod redan när jag tackade ja att de andra medverkande skulle vinnlägga sig om att markera avstånd mot mig i studion. Inte för att de skulle ha något särskilt att invända i sak. Utan för att det vore dumt att associeras med någon som andra sagt att man borde förhålla sig skeptisk till. Säkert skulle någon ha läst eller googlat fram artiklarna om mig i Aftonbladet, ETC, Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Flamman, ETC (igen), Arbetet, Omni eller Konkret (med flera) och tänka efter en eller två gånger av ren självbevarelsedrift. Att texterna är skrivna av djupt politiska skribenter spelar ingen roll. Dessa står på den ”rätta” sidan och utövar därför stort inflytande på det så kallade klägget.

Det var inte så konstigt att de andra gästerna direkt gaddade ihop sig mot mig. Det hade jag räknat med. Jag tycker inte synd om mig själv för att jag får vara med i ett av Sveriges största tv-program på bästa sändningstid. Det är en ynnest. Däremot tycker jag att svenska folket förtjänar bättre innehåll.

Det är inte konstigt att Bildt river ned applåder när han säger att det är fastslaget att Ryssland påverkade det amerikanska valet 2016 eller att Trump stämmer New York Times för att han ogillar rapporteringen. Det är dessa narrativ publiken känner till. 

Färre vet saker som att:

• Man trots åratal av utredningar inte funnit någon konspiration mellan Trumpkampanjen och Kreml. 

• Nysläppt underrättelseinformation visar att Obamaadministrationen visste att Trumpkampanjen inte konspirerade med Ryssland men lät det amerikanska folket tro det ändå i syfte att underminera legitimiteten för den tillträdande presidenten. 

• New York Times vunnit Pulitzerpris för journalistik som visat sig vara felaktig och missvisande.

Idag kommer man undan med fel eller vilseledande information om den representerar rätt åsikt. Särskilt om man förmedlar den med stort självförtroende. Min kvalificerade gissning är att flera av utsagorna i programmet inte kommer att åldras särskilt väl.

Redan under första inspelningsminuterna framträdde en paradox. Deltagarna runt bordet verkade överens om att Sverige och Europa nu borde stå på egna ben, men menade att Trump – den som sett till att man nu tvingats till det – inte har några förtjänster.

Eftersom jag tidigare varit med om att bli felciterad i skrift och fått flera poänger bortklippta i förinspelade program (nej, det är inte konstigt att man klipper och det är inte bara jag som klipps) så har jag numera för vana att inte bara spela in när jag intervjuar utan också när jag blir intervjuad.

Under inspelningen blev jag först ombedd att svara ”ja eller nej” på frågan om Trump är den sämsta presidenten på 50 år?

Sedan fick jag vad jag tror är en ganska ovanlig fråga i Skavlansammanhang, nämligen om jag själv skulle rösta på Donald Trump om jag var amerikan?

Att jag var den enda deltagaren i det trevliga köksbordssamtalet som fick den frågan kan jag avslöja redan nu. Men vad jag svarade på den får ni se i kvällens Skavlan (om den inte har klippts bort).

Jag brukar inte skriva det men: Tune in to SVT.

Den här texten är sampublicering med Stockholm Report, som även kommer att publicera en helt oklippt ljudinspelning av Skavlan.