När valvinnaren inte får regera

Lite tillspetsat skulle man kunna hävda att falska vinnare har korats i bägge de senaste riksdagsvalen, 2022 och 2026. I en alternativ verklighet skulle Socialdemokraternas Magdalena Andersson ha bildat regering för fyra år sedan och Moderaternas Ulf Kristersson gjort det i år. För att förstå varför måste vi gå tillbaka till en grundlagsändring beslutad under den första regeringen Reinfeldt, nämligen kravet att en statsminister efter varje val ska underställas en särskild omröstning bland riksdagens 349 ledamöter, där 175 röster för eller emot beseglar dennes öde.

Före regelns införande 2011 var omröstningen om budgeten, själva styråran i regeringsarbetet, i praktiken den parlamentariska prövningen av statsministern efter ett val. Där räcker ännu idag en relativ majoritet – det vill säga att ett förslag får fler röster än något annat – för att vinna. Därför kunde Sverige styras framgångsrikt av en lång rad statsministrar i minoritetsregeringar, däribland Fredrik Reinfeldt själv under hans sista mandatperiod 2010–14.

Svenska valresultat tolkades genom detta raster, i de flesta fall sannolikt närmare väljarnas uppfattning om vem som hade vunnit och förlorat ett val. Trots att alliansregeringen miste sin majoritet 2010 hade Reinfeldt skäl att sitta kvar som statsminister. Moderaterna gjorde då, med 30,06 procent, sitt bästa val någonsin och var bara en hårsmån från att detronisera Socialdemokraterna från positionen som landets största parti. De tre rödgröna oppositionspartierna blev mindre än den samlade borgerliga regeringsalliansen och förväntades inte söka stöd för en egen budget av riksdagens nykomlingar, Sverigedemokraterna.

Fyra år senare, 2014, valde Reinfeldt däremot att avgå redan på valnatten, trots att inget av de traditionella politiska blocken hade fått en majoritet. För detta fick han stark kritik från sitt eget läger. Men då hade grundlagsändringen om statsministeromröstningen trätt i kraft och med tanke på hur Reinfeldt behandlat Sverigedemokraterna under den gångna mandatperioden var det i praktiken meningslöst att låta sig prövas i den. ”Vi har åtta partier i riksdagen”, sa han i sitt Almedalstal 2013 och fortsatte: ”Ett av de åtta partierna ska inte få vara med.”

Därefter, under perioden 2014–22, följde låsningar, vilde- och småpartimakt och udda avtal i regeringsfrågan av det slag som vi nu har blivit vana vid och som återigen utspelar sig inför öppen ridå. Tidösamarbetet 2022–26 blev en parentes av stabilitet, men att döma av journalisterna Torbjörn Nilssons och Maggie Strömbergs initierade rapportering i en nyutkommen bok var det långt ifrån självklart att samarbetet ens skulle komma till stånd.

Under den gamla ordningen hade i stället Magdalena Andersson varit den naturliga regeringsbildaren efter det förra valet. Socialdemokraterna gick då, för första gången på 20 år, framåt med 2,07 procentenheter, medan de tre blivande regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna alla backade. Utan Sverigedemokraternas stöd, vilket då alltså inte kunde tas för givet, hade de bara kunnat samla 103 mandat för en gemensam budget.

I år är situationen den rakt motsatta. Socialdemokraterna har presterat sitt sämsta val sedan 1928 års ”Kosackval” och förefaller i nuläget inte kunna komma överens med de rödgröna om en samarbetsform, medan alla tre regeringspartier har gått starkt framåt på ett löfte att regera tillsammans med Sverigedemokraterna. Moderaterna återtog till och med andraplatsen i svensk politik från Sverigedemokraterna.

Dessa partier utgör med andra ord den regeringskonstellation med störst legitimitet och bäst utsikter att få igenom sin budget, men stoppas ändå av statsministeromröstningen.

Detta villkor kom till på förslag av Grundlagsutredningen, vilken efter maktskiftet 2006 kom att ledas av Moderaternas dåvarande konstitutionella huvudnamn Per Unckel. För Moderaterna var ett syfte att hindra socialdemokratiska regeringar från att bara ”regera vidare” – som Göran Persson uttryckte sig på valnatten 1998 trots att hans parti gick tillbaka med 8,86 procentenheter – utan att ett nytt parlament tar ställning.

Men vad man nog inte såg framför sig vid tiden var dels att Moderaterna skulle ha chans till många fler regeringsbildningar under 2000-talet än Reinfeldt I, dels att Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen – med de till synes olösliga konflikter på den borgerliga sidan som detta skulle föra med sig.

Resultatet blev att det skapades en ordning där det naturliga sambandet mellan regeringsinnehavet och förmågan att få igenom sin politik i budgeten har brutits. Numera kan ett block vinna statsministeromröstningen men tvingas att regera på det andra blockets budget, vilket Magdalena Andersson fick uppleva som statsminister 2021–22 och kanske får uppleva igen.

Detta är inte seriöst, utan snarare en fabrik för svaga regeringar med ett svårbedömt mandat.

Moderaterna må ha velat göra upp räkningen med en upplevd ”sossestat”, men är förstås inte ensamt ansvariga för att statsministeromröstningen kom på plats. Samtliga dåvarande riksdagspartier var representerade i Grundlagsutredningen och röstade sedan för dess förslag.

Därmed är partier både till höger och till vänster också skyldiga att medverka till att förstelningen i politiska block upphör, så att nya och oväntade partikonstellationer kan samla en faktisk riksdagsmajoritet. Annars måste grundlagen helt enkelt skrivas om på nytt – utan detta villkor för en regeringsbildare – så att handlingskraftiga regeringar återigen blir normen snarare än undantaget i Sverige.